Förkunnarbloggen

Gamla människor

2010-05-27T13:32:00.002+02:00

Det kan vara riktigt jobbigt eller en stor välsignelse att lyssna till gamla människor. Ålderdomen är naturligtvis tänkt av Gud som en tillgång. Den är nog tänkt att vara synonym med mognad, tålamod, vishet, självinsikt och - ja godhet och gudfruktighet, helt enkelt. Men så är ju bara fallet med de människor som aktivt har valt att låta Gud och livet forma dem till människor som är fyllda av kärlek och eftertänksamhet.

När så inte är fallet är ålderdomen förmodligen det värsta. Den syntes ju förstärka redan befintliga drag, sådana som kanske maskeras bättre i ungdomen. Jag sitter ofta på ett bibliotek i närheten av där jag bor och jobbar och skriver. Bibliotek är ju liksom åldringarnas plats. Flera gånger får man ofrivilligt lyssna till dem. Nyligen hörde jag ett gammalt par som bara pikade varandra och klagade hela tiden. Vilken ondska! Vilket helvete! Att leva med en människa som är tänkt att vara den största välsignelsen i mitt liv - och så blir det tvärt om. Det får mig att rysa. Men vad som är än viktigare är att det får mig att tänka till med hur jag gör med mina dova och dåliga sidor idag. Ska jag låta dem växa i de mörka hörnen av mitt hjärta eller ska jag lyfta fram dem i ljuset för att bli förvandlad?

Rikt citat om predikan

2010-05-10T20:32:00.001+02:00

"Every sermon must be biblical,theological,practical AND personal. To cut out any component is homiletical abortion." / Rick Warren

Biblisk Faran finns att det exegetiska arbetet har fått stryka på foten i förarbetet till predikan. Då blir det lätt att man med ”proof texts” och dylikt får texten att betyda det man vill. Alla har vi gjort detta någon gång. Alla behöver vi vända oss bort från att våldföra oss på texten på det sättet.

Teologisk Från theos och logos, alltså ord om Gud, tal om Gud helt enkelt. Predikan ska vara centrerad kring Gud, inte ta sin kretsa kring förkunnaren, dennes tankar, frågor och erfarenheter. Dessa får naturligtvis vara med, men förkunnelsens kärna är naturligtvis Gud. Bibeln måste läsas theocentriskt och predikas likadant.

Praktisk Tillämpning, tillämpning, tillämpning. Du har levererat en sanning från Gud. Vad behöver vi alla göra nu i ljuset av denna sanning?

Personlig Ordet måste få ta mänsklig gestalt. Det måste märkas att det här har berört och talat till mig som förkunnare, annars ter det sig abstrakt och ointressant.

Homiletisk abort är det att ta väck någon av ingredienserna. Vi förkunnare måste alltid ställa oss frågan varför vi står på podiet. Vill vi imponera på människor eller influera dem med Sanningen

Pladder i nattmössan

2010-04-17T23:44:00.003+02:00

Märkligt att jag kan känna någon form av vag skuldkänsla när jag loggar in på min blogg för första gången på evigheter. Tramsigt, egentligen - det är ju inga enorma mängder läsare som går och väntar på att jag ska skriva något på Förkunnarbloggen. Namnet bidrar förmodligen också till skuldkänslorna. Lite pretentiöst, jag vet. Det gör att man liksom känner tyngden i att bolla nyttigheter för förkunnare här i cyberrymden. Ärovärt, jovisst. Men då känner jag att man borde vara mer nitisk än vad jag är. Kanske ska släppa det. Ja, jag gör ju det i och med att jag nu sitter och hamrar ner detta klockan kvart i tolv med ögonen i kors. Inget vettigt, bara pladder.

Har just förberett predikan inför morgondagen. Det blir två möten. Först i vår kyrka, Göteborgskyrkan där jag lär passa barnen så att Maria kan lyssna på förkunnelsen. Sedan ut och slänga i sig lite mat för att sedan predika på NxtChurch's "GROW". Det kommer handla om just "grow". Tillväxten i det kristna livet är organisk, inte mekanisk. Den kommer inifrån och ut, från ett hjärta fyllt av gudsordet. Det kommer jag tala om utifrån Jesu liknelse i Mark 4 om de fyra markplättarna.

Och nu - IN I DIMMAN! God natt.

Källkritik

2010-02-17T15:45:00.002+01:00

En konspirationsteori av världsvid signifikans som menar att ingen känner till detta utom gruppen som "upptäckt sanningen", faller naturligtvis på sin egen orimlighet.

Här kommer några tips för att bli bättre på kritisk granskning på nätet:

Vad har webbsidan för URL?

Se på toppdomänen (.org, .se, .com) osv...

Vem har gjort sidan?

Finns det några hänvisningar? Är upphovsmannen sakkunnig inom området?

Är materialet fakta eller reklam?

Hur ser webbsidan ut?

Är den strukturerad och överskådlig. Är språket vårdat och fritt från stavfel?

Finns det litteraturförteckning och referenser?

Framgår det vilka källor sidan grundar sig på? Beläggs påståenden med hänvisningar till aktuell och relevant litteratur?

Punkterna hämtade jag från: http://www.searchguide.se/bth/category/kallkritik/kallkritik-pa-internet/

Ett (inter)nät som snärjer

2010-02-17T15:36:00.002+01:00

En god vän till mig fastnade framför sin dator och slukades av en konspirationsteori gällande Pentagon, världshärravälde, 11 september osv.... Terrordåden var en setup, Busch en marrionett och en grupp i Pentagon planerar att ta över världen. Medierna är manipulerade. Ingen känner till detta. Ingen, utom den grupp på nätet som presenterat teorin.

Vi lever i konspirationsteoriernas tidsålder. Jag hörde fick en bokrekommendation som handlar om en grupp som studerar sådana. De bestämmer sig för att skriva en helt vanlig inköpslista och lansera för omvärlden de mystiska djup som gömmer sig i denna. Det visar sig sedan att just den teori de lanserat, finns det en annan militant grupp som har kommit fram till och tror på fullt ut. De blir naturligtvis jagade då denna sökargrupp vill ha tag på inköpslistan. Låter roligt, har inte läst boken. Focoult Pendel ska den visst heta. Hur som helst....

Man kan inte komma runt att Internet har förändrat världen. Ingenting kommer bli detsamma som när man skickade dokument via post och snällt fick vänta på att de skulle komma fram. Eller när man gick till biblioteket för att göra efterforskning av något fenomen man stött på. Nu kan man sitta stilla och klicka sig fram till svaren på universums djupaste gåtor.

Det finns hejdlösa fördelar med Internet, men det kräver desto mer av gemene man. Den allmänna samhällsmedborgaren måste idag lära sig elementärt journalistiskt arbete. Det stavas källkritik.

Sexualdrift och synd

2010-01-30T20:12:00.003+01:00

Att vi har begär är ju inte konstigt, alla är vi skapade med olika fysiska begär. Exempelvis sexdriften är ju i sig inte ond. Kyrkan har vissa perioder trott och lärt det, av rädsla för att folk skulle låta begäret styra. Detta är ju inte rätt väg. Sexualbegäret är ju något gott och gudagivet, förutsatt att det levs ut inom de ramar (inom ett äktenskap mellan en man och en kvinna) som Gud har satt upp. Problemet är att en sådan stark drift som sexualdriften lätt går från att vara god till att bli gud. Största religionen i världen i dag är måhända Kristendomen. Men dess största utmanare är inte främst Islam, utan Sex. Sex har blivit en religion. Och detta - det är avgudadyrkan.

För det är ju detta som är grejen med de olika legitima begär som vi har. De är givna av Gud, men de ÄR INTE Gud. Då blir det synd - avgudadyrkan. Detta är ett problem för många idag, även kristna. Hörde statistik (sorry att jag inte har källan tillgänglig nu) om att 40 % av amerikanska pastorer surfar på porr. Genomsnittsåldern för när ett barn första gången ser pornografi i USA är 11 år.

Hur gör vi när ett begär tar makten över oss. Ja, inte som kyrkan ibland har försökt - skuldbelägger och demonifierar begäret. Detta bygger ju exempelvis Buddhismen på. De ska döda begäret. När en munk får begär kan han försöka se alla kvinnor som sina systrar. Funkar inte det kan han meditera på ett kranium och påminna sig om att alla kvinnor ser ut så inuti. Sjukt, eller hur?

Nej, lösningen på att segra över ett begär är att ersätta det med ett starkare begär. Vi måste till korset, drabbas av den första kärleken till Jesus. Fyllas av hans Ande - den Helige Ande! Då börjar vi älska honom mer än allt och älska att leva heligt.

Syndens begär

2010-01-04T20:59:00.001+01:00

Att vi har begär till syndiga saker är knappast en nyhet för någon. Lite mer främmande känns uttrycket att synden har begär till oss. Men så är det. I alla fall om man får tro det Bibeln säger om saken. Redan i det fjärde kapitlet ger den oss uppenbarelse om det. Det handlar om svartsjuka och mord. Det handlar om Kain.

Och HERREN sade till Kain: "Varför är du vred och varför är din blick så mörk? 7 Är det inte så att om du gör det som är gott, ser du frimodigt upp, men om du inte gör det som är gott, då lurar synden vid dörren. Den har begär till dig, men du skall råda över den." 1 Mos 4:6-7

Denna lilla passus är helt klart en grundbult för att vi ska förstå livet som människa. Vi kan utan tvekan konstatera att här presenteras synden som en aktiv, personifierad maktfaktor i tillvaron. Detta intressanta perspektiv är, påstår jag, mycket negligerat i förkunnelsen av idag. När vi talar om synden (om vi ens gör det) är det mest perspektivet med ett juridiskt tillstånd som är cancellerat i och med Golgata, eller så talar vi om syndakatalogen med alla dess avarter av synder (i plural), där många av dessa "synder" ofta inte kan sägas vara annat än kulturellt avhängiga påbud. Temat som första Moseboken 4 ger oss plockas upp med besked av Paulus i Romarbrevet, kapitel 5-8. Vill du studera synd, läs de kapitlen. Där förekommer hamartia 48 ggr (av totalt 64 ggr i NT om jag inte missminner mig). De kapitlen bör med andra ord väga ganska tungt för hur vi ser på synd.

Och så till sist en fråga: Är alla synd lika inför Gud?

Lite grundtextgodis

2009-12-17T10:31:00.002+01:00

På grekiska språket markerar man inte det man tror på med en preposition som vi gör i svenskan. Alltså, man skriver oftast inte "tro på Jesus", utan helt enkelt "tro Jesus" och så låter man kasus (nominativ, genitiv, dativ, ackusativ) bestämma ordets funktion i meningen. Exempelvis i följande bibelord:

21 Men nu har utan lagen en rättfärdighet från Gud blivit uppenbarad, en som lagen och profeterna vittnar om, 22 en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus, för alla som tror. (Rom 3:21-22a)

Här står det "tro" och sedan "Jesus Kristus" i genitiv. Man har då två möjligheter när man översätter: (1) den "vanliga" översättningen att tron är på Jesus Kristus eller (2) en s.k. subjektiv genitiv som snarast skulle översättas "Jesu tro", eller eftersom "pistis" (tro) betyder både "tro" och "trofasthet" skulle det alltså kunna röra sig om "Jesu Kristi trofasthet". Intressant, va?

Ett liknande exempel finns i Mark 11:22 i storyn om fikonträdet som Jesus förbannade. Han svarar lärjungarna "Tro på Gud", ordagrant: "Ha tro Gud" (där Gud står i genitiv)
Det skulle alltså här kunna översättas: "Ha Guds tro!"

Ja, nu ska jag inte trötta ut dig längre, men tänk vilka djup det finns i den heliga Skrift. Och ni som tyckte detta var tråkigt och ointressant, glöm inte att jag varnade dig med rubriken.

Ha en riktigt välsignad helg!

Typologisk bibeltolkning

2009-12-08T11:18:00.002+01:00

Ett gammalt beprövat sätt att läsa Bibeln, i synnerhet Gamla testamentet är den s.k. typologiska bibelförståelsen. Typologi handlar om att en företeelse eller en person pekar fram emot något annat och fungerar som ett slags profetisk symbol för detta. Den typologiska bibelförståelsen
handlar därför i första hand om gammaltestamentliga karaktärer och händelser som är likt skuggor av det som vi får presenterat i Nya testamentet. Talesättet att det nya finns i det gamla förvarat, det gamla blir i det nya förklarat är en ganska träffande beskrivning av
ett sånt här symboliskt förhållningssätt till Bibeln. Josef är en profetisk bild som pekar mot en lidande och förskjuten Messias, genom att han förkastas av sin familj och sedermera av Potifar, till slut blir upphöjd och för med sig räddning till en hel värld och försoning till
sin egen familj. Mose är också han en profetisk bild på Messias som befriar sitt folk ur slaveri. Uttåget ur Egypten kan ses som en avfärd från det sataniska riket, vandringen genom röda havet som dopet. David är ytterligare en bild på Messias. Han är den segrande konungen
som befriade Israel från främmande makter; på samma sätt avväpnade Jesus Kristus Satan och hans fördärvsmakter för att etablera Guds rike på jorden.

Kyrkans tidlösa skatt

2009-11-27T15:17:00.001+01:00

Postmodernitetens vindar har blåst ett tag. Alla har sin sanning och mitt i denna snålblåst är vår utmaning som kyrka att på ett tidsrelevant sätt förkunna det tidlösa. Den kristna tron rör sig på båda planhalvorna - den är en subjektiv erfarenhet av en objektiv sanning. Detta kan vi aldrig komma ifrån och som så ofta så utgör dessa två sidors ytterligheter två diken.

Å ena sidan kan vi fastna i hårklyverier om vad som är "renlärigt" och "objektivt sant". Detta har ofta skett och sker förjämnan i kyrkohistorien. Då räcker det inte med att Kristus är sann Gud och sann människa, utan man lär komma fram till exakt hur hans mänskliga och gudomliga natur förhåller sig till varandra. Är de kanske sammanfogade som två kammar eller mera totalt förenade som ett järn upphettat i elden, där man inte kan skilja glöden från järnet?

Andra diket är det som stora delar av frikyrkan istället styrt rakt ner i, förmodligen ofta av en rädsla för hårklyverier som den jag nämnt ovan. Man styr ner i subjektivitetens dike. Här är det den personliga upplevelsen som väger tyngst (eller väger något över huvud taget) och individualismen visar sitt fula tryne. I detta är vi inte alls olika samhället i övrigt, där privatreligiositeten råder. Svensken är mer andlig än någonsin, men har inget till övers för kyrkan.

Är det då inte rätt att anpassa våra kyrkor helt åt svenskens önskning. Då kan vi äntligen få honom till kyrkan och påverka honom successivt. Saken är den att vi med stor sannorlikhet redan har sålt vår själ när han äntrar kyrkdörren. Vi halkar lätt in i en pragmatism som i sin skrifttolkning mer tänker på vad som "funkar" än på vad som är sant - "funkar" då i bemärkelsen gör svenske Svensson glad och får honom att gilla mig och min kyrka.

Självklart ska våra kyrkor funka! Självklart ska svensken stanna där och möta Jesus till frälsning. Men för att detta ska ske måste vi inse att kyrkans skatt är EVANGELIET, det oföränderliga, beprövade, historiskt sanna, objektiva EVANGELIET om Jesu liv, död och uppståndelse. Däri finns kraften. Däri finns församlingstillväxten. Däri finns segern.

Gamla Testamentets lagiska Gud?

2009-10-08T16:32:00.002+02:00

Det är vanligt att vi tänker oss Gamla testamentets gudsbild som lagisk i kontrast till den milda och förlåtande Gud som framträder i NT och som Jesus ger ett ansikte. En för stor polarisering mellan GT och NT har ibland inträffat (kyrkohistorien har i det här avseendet upprepat sig en mängd gånger) och det blir vilseledande och i värsta fall förödande för gudsbilden när vi spelar ut Bibelns två delar mot varandra. Jag vill lyfta fram en aspekt på nåd som tydligt framträder i GT, nämligen utväljandet.

Det var inte lagen som gjorde judarna till Guds folk, utan utväljandet. Han valde dem och de hade en relation till honom innan lagen gavs:

Därefter sade HERREN till Mose: "Gå till farao och säg till honom: Så säger HERREN: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig! 2 Mos 8:1

Gud kallar israeliterna "mitt folk", långt innan lagen gavs till dem. Varför? Eftersom han hade utvalt Abraham, på grund av dennes tro. Lagen gavs alltså till Israel, inte som en förutsättning för gemenskap med Gud, utan som en följd av den befintliga gemenskapen med Gud. Vilken skillnad det gör för vår gudsbild när vi ser detta!

Miljöpartist som har en del att lära Svenska kyrkan

2009-10-01T21:28:00.007+02:00

Ta gärna en titt på Schlaugs artikel i Dagen om du inte redan gjort det. Här talas sanning som Weijeryd och Svenska kyrkans läronämnd skulle behöva idissla en aning i tanken. En sådan som Jesper Svartvik exempelvis, som sitter med just i läronämnden, kunde allt behöva sätta sig vid Schlaugs fötter och lära ett och annat. Docent i GT och professor och ändå kan Svartvik hosta upp en tolkning av 3 Mosebokens "Du ska inte ligga hos en man som man ligger hos en kvinna, det är en styggelse" som gör gällande att texten handlar om att män inte skulle behandla andra män som man behandlade kvinnor. Maken till dålig exegetik får man leta efter. Men visst kan man väl kosta på sig lite dålig bibeltolkning om man får vara politiskt korrekt. Patetiskt! Men det är glädjande att ett gammalt språkrör för miljöpartiet nu är ett språkrör för lite rim och reson - nämligen att kyrkan för evigt bör låta Skriften vara auktoriteten.

Omsorgsfullt sågad vid fotknölarna

2009-09-29T11:16:00.000+02:00

När man som jag pluggar teologi har man ofta förmånen att luncha med folk från andra kyrkliga schatteringar än ens egen. Visst är det berikande att möta andra traditioner. Igår hade jag en sådan lunch inplanerad sedan länge med en luthersk präst och teolog. Inget ovanligt i sig, jag umgås med lutheraner stup i kvarten. Dock kändes denna lunch speciell. Vi skulle nämligen prata om profetisk gåva. Han hade deltagit i ett seminarium för drygt ett år sedan då min uppsats om profetia i urkyrkan lades fram och ville språkas vid om detta. Det kändes spännande tyckte jag.

Nu blev det lite annorlunda än jag tänkt mig, då min bok om att höra Gud i Skriften (med titeln Det Profetiska Ordet) hann komma ut och min lunchkamrat hann läsa den innan vårt samtal. Han är en seriös och mycket vänlig, gudfruktig person och vår lunch kom att handla helt om boken. Jag hade stor begåvning, började han, men jag kände att ett stort MEN hängde i luften och väntade på att få komma fram. Och fram kom det.

Bilderna blev många. Boken var “en tur med ungarna till Liseberg som stannade utanför entrén, en väl uppdukad måltid där maten aldrig kom in, en vacker guldring till hustrun utan den beställda diamanten, osv osv….” En bild säger mer än tusen ord. Hårda ord. Snopet att bli så sågad; jag trodde boken var full av substans (det tror jag fortfarande).

Felet, menade min lutherske broder, var bristen på korsteologi, bristen på lag och evangelium. Man kan aldrig tala om förnyelse och andlig tillväxt utan att måla Kristus. Kritiken var tung eftersom vem vill inte vara kristocentrisk. Men utifrån hans sätt att se det verkar det inte gå att behandla ett ämne utan att tydligt förkunna korset. Jag håller med om att korset ska vara centrum i förkunnelsen. Men visst måste man kunna skriva en bok om att höra Gud i texten, utan att i varje kapitel tala om döden och uppståndelsen? Vad tycker ni mina kära läsare? Tyck gärna till.

Debut som författare

2009-09-23T16:47:00.003+02:00

Jag upplevde ett tilltal i april 07 som uppmanade mig att skriva en bok. Jag fick faktiskt titeln, och det lär inte höra till vanligheterna att man börjar sitt bokskrivande med en titel. Titeln jag fick var "Det profetiska ordet". I den sökande process som startade i och med det ordet stötte jag på 2 Pet 1:19 där aposteln använder just det begreppet och syftar på Skriften. Så fick det bli en bok om Bibeln som det profetiska Ordet.

Boken handlar om att lära sig att höra Guds röst med bibelordet i centrum. Om universum skapades genom att Gud talade det till existens, vad bör det innebär för vår syn på ord i allmänhet och Guds ord i synnerhet? Jag tar upp det inre livet, vår mottaglighet för Guds tal och problemet med att lyssna i vårt uppstressade samhälle. Jag ger också lite kyrkohistoriska återblickar på att man faktiskt läst Bibeln profetiskt i alla tider. Beställ ett exemplar och läs lyssnande. Den som vågar börja lägga örat intill sin Bibeln och lyssna, ska inse att Gud aldrig är tyst.

Guds frid!

Gustaf

Bön - att inte impa, utan inympas!

2009-08-16T19:07:00.000+02:00

"Lär oss att be" sa lärjungarna till Jesus. Man kan alltså växa i sitt bedjande och bli bättre på bön.

När vi tänker på förbättring är det lätt att fästa sig vid metoder. Så även med bön. Vi vill ha konceptet, steg 1,2,3 så att vi kan följa det och få resultat. Det är förståeligt. Men kan det vara så att vi ibland inte ser skogen för alla träd. Alltså, meditation, krigstungor, barnnödsbön, knäböjande, ikoner, tidegärdsböner i all ära, men - metoderna är inte själva bönen. Metoderna lär oss att be.

Visst är det väl möjligt att praktisera ovanstående metoder utan att egentligen be? Att det blir något annat än möten med Gud, en slentrianmässig vana, något för att impa på Gud. Och det är ju inte möjligt att imponera eller komplettera Gud. Han är fullkomlig och sig själv nog. Är det inte snarare fråga om att låta sig inympas, att vända hjärtat till Gud och låta sig fyllas av honom, hans vilja och hans Andes liv. "Detta är evigt liv att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus" (Joh 17:3).

Alltså, om man kan sysselsätta sig mig bönemetoder utan att fördenskull egentligen be, blir ju frågan om hur man vet att man verkligen ber relevant. Vad kännetecknar en bedjare? Jag skulle vilja svara att det är gudstillvändhet. Att vara en god bedjare är att vara centrerad kring Gud och medveten om hans närvaro. Detta kan man vara jämt, i vardagssysslorna, på arbetet och på ICA. Då går bönen från att vara en programpunkt till att bli en livsstil. Sursum Corda!

Varför bör man egentligen be?

2009-08-10T21:20:00.007+02:00

Jag var för en tid sedan hos en vän och släkting i Stockholm och vi kom in på frågor man kan brottas med i tron. Brottas gör vi alla och det måste inte vara något dåligt med det. Faktum är att ur brottningskampen kan seger och andlig mognad komma. Tänk bara på Jakob i Bibeln (1 Mos 32).

Min vän erkände då att han ofta brottats med frågan varför vi ska be. Visst, det står i Bibeln, visst Jesus gjorde det, men - varför? Varför be till ett fullkomligt väsen som är allvetande och sig själv nog? Det är ju inte så att Gud faller av tronen eller får en dålig dag om vi inte fyller hans självbekräftelsekvot genom våra böner.

Jag tror att vi ska be av samma anledning som vi existerar. Syftet med vårt varande här på jorden sammanfattas i 1 Kor 1:9. Där står det att "Gud är trofast, som har kallat er till gemenskap med sin son Jesus Kristus." Vi är kallade till gemenskap med Gud. Och det är ju detta som är bön. Gemenskap. Läs gärna och fundera en aning över vad Jakob skriver i sitt fjärde kapitel, de fem första verserna. Han skräder inte orden när han kritiserar sina läsare för att be illa, "för att slösa bort allt på njutningar". Han går vidare och konstaterar att de inte kan vara vänner med världen utan att bli Guds fiender. Här tror jag vi har pudelns kärna. En god bedjare är en som lärt sig ha gemenskap med Gud.

Frågor för att mäta din integritet

2009-07-25T16:39:00.002+02:00

Läste just en lista av bra frågor för att kunna mäta sin integritet. Tänkte dela den med er. Skynda inte igenom den. Det är lätt att "beta av" frågorna och svara som man önskade att det vara snarare än hur det egentligen är.

1 Hur väl behandlar jag människor från vilka jag inte kan få ut något?
2 Är jag transparent inför andra?
3 Spelar jag lätt rollspel beroende på vem jag är tillsammans med?
4 Är jag samme person när jag har strålkastarljusen på mig som när jag är ensam?
5 Är jag snar att erkänna att jag haft fel, även när jag inte pressas till det?
6 Sätter jag andra före min egen agenda?
7 Har jag en konstant moralisk standard eller låter jag situationen bestämma min etik?
8 Tar jag moraliska beslut även när de är svåra och har ett högt pris för mig personligen?
9 När jag har något att säga någon, talar jag direkt till vederbörande eller talar jag med andra om honom eller henne?
10 Är jag ansvarig ("accountable") inför minst en människa för vad jag tänker, säger och gör?

Feminism och en machoman

2009-07-20T21:19:00.001+02:00

Var bara tvungen att länka till denna intervju i p3 med Paolo Roberto. Den handlar om hur han ställer sig till feminism. Helt klockrent. Han avväpnar journalisten totalt och hon försöker fly ämnet två gånger.

Levande läsning

2009-07-17T22:59:00.001+02:00

Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar. Inget skapat är dolt för honom, utan allt ligger naket och uppenbart för hans ögon. Och inför honom måste vi stå till svars. Hebr 4:12-13

Människor ser till det yttre, Gud ser till hjärtat. Hjärtat är enligt Bibeln platsen för vår själ (personlighet, känslor) och ande (den innersta livslågan som tänts av Gud och vill till Gud). Att låta sitt inre formas till att bli odelat, starkt och gudfruktigt tar tid och kräver eftertanke. I denna process behövs mat för vårt inre - maten från det eviga och kraftfulla Gudsordet. Det är när jag utsätter mitt inre för Guds sanning som skräp kommer upp till ytan, blir belyst, avslöjat och förtärt. Där, inför Gudsordet, formas jag att kunna skilja på vad som är själsligt, det vill säga sprunget ur mig och mitt själsliv och vad som är ande och liv. Där, inför Guds sanning, luttras jag och renas likt i en smältugn när guld skiljs från slaggprodukter för att det ska bli rent och värdefullt. Men det fordras hetta. Jag måste ha en läsning där jag välkomnat Guds ande att tala. Hans närvaro måste vara prioriterad. Då kan jag närma mig Gudsordet som vore det en mötesplats. En plats där evigheten träder in i mig och min vardag.

De första kristnas andeledda skrifttolkning

2009-07-09T20:20:00.002+02:00

Jag fokuserar lite under en tid här på Skriften som Det Profetiska Ordet. Och här har du anledningen (vilken jag lär basunera ut framgent): jag debuterar med en bok i ämnet. Den kommer ut i september med just titeln "Det profetiska ordet". Hur som helst, det var inte det jag skulle skriva nu.

Har du tänkt på hur frekvent de nytestamentliga skribenterna gör skriftutläggningar som ur ett historiskt-kritiskt tolkningsperspektiv verkar gripna ur luften. Gripna ur luften är de naturligtvis inte, utan inspirerade av Anden. Ett exempel:

"Där stannade han tills Herodes hade dött, för att det skulle uppfyllas som Herren hade sagt genom profeten: Ur Egypten kallade jag min son." (Matt 2:15)

Matteus citerade ett skriftställe ur Hosea bok som definitivt syftade på Israels uttåg ur Egypten. Evangelistens (andeledda) tolkning är dock att detta också kan appliceras på Jesu uppväxt och familjens flykt till och återkomst från Egypten.

Ett exempel till: I Matt 4:4 återger Matteus Jesu egna ord. Han frestas av Satan att göra ett brödunder och påpekar att människan inte ska leva endast av bröd, utan av varje ord ur Guds mun. Det är en parafrasering av 5 Mos 8:3 där "människan inte ska leva endast av bröd utan av allt som utgår från Guds mun". Det som åsyftas som utgående från Guds mun i 5 Mos är mannan från himlen, medan Jesu (och Matteus) poäng är att vi ska leva av Gudsordet, av hörsamheten och lydnaden inför det.

Listan med exempel kunde bli lång. Vi måste konstatera att de i första generationens kristna som utvaldes av Gud att nedteckna NT utförde karismatisk exegetik, eller "pingstbibelbruk" om man så vill. Deras uttolkningar har i sin tur blivit helig Skrift för oss tillsammans med GT. Varför skulle inte vi kunna tro att samme Ande som inspirerade dem kan vägleda oss till profetiska tolkningar idag. Naturligtvis inte för att upphäva den historiska läsningen. Inte heller för att lägga något nytt till Skrifterna. Men för att själva erfara Skrifterna!

Ledarskap

2009-07-04T16:21:00.003+02:00

Läste just en tänkvärd artikel av pastor Stoval Weems om ledarskap. Artikeln är skriven i den amerikanska tidningen Catalyst och Weems nämner sina tre största misstag de senaste tio åren då han byggt Celebration Church, en av de snabbast växande kyrkorna i USa. SJu stycken var de för tio år sedan, numera är de över 10 000 på mötena. Läs artikeln här.

Att finna Gudsordet

2009-07-03T07:57:00.000+02:00

"Min son, ta vara på mitt tal. Vänd ditt öra till mina ord. Låt dem inte vika från dina ögon, bevara dem i ditt hjärtas djup.Ty de är liv för var och en som finner dem och läkedom för hela hans kropp." Ords 4:20-22

Gudsordet är utan tvekan fullpackat av liv och kraft. Det skapade världsalltet och det uppehåller vår existens. Guds undervisning "skänker själen liv", som psalm 19 säger. Det finns dock ett litet "men", ett litet förbehåll som vi ser mot slutet av det citerade bibelordet. Orden är liv för "var och en som FINNER dem".

Om det är möjligt att finna Gudsordet, måste det också vara möjligt att gå miste om det. Och visst är det väl så. Att vara en nog så kompetent bibelkännare är inte synonymt med att ha mött Ordet i den mån att det påverkat mig och genererat liv in i min livssituation. Mycket står och faller med vilken attityd vi kommer till bibelordet. Först i ett ödmjukt erkännande av tro på att Bibeln är unik och gudsinspirerad kan vi vara öppna för samme Ande som inspirerade den. Han vill nämligen vara med vid dess uttolkning också.

"Vänd er till mig när jag varnar er. Se, jag skall låta min Ande flöda över er, jag skall låta er lära känna mina ord." Ords 1:23

Det Profetiska Ordet

2009-06-24T09:56:00.005+02:00

"Så mycket fastare står nu det profetiska ordet för oss, och ni gör rätt i att hålla er till det som till ett ljus som lyser på en mörk plats, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan." 2 Petr 1:19

Av sammanhanget står det klart att Petrus syftar på Bibeln såsom han känner den: Gamla testamentet och förmodligen några av NT:s tidigaste skrifter. Petrus talar om händelsen han var med om på förklaringsberget där Mose och Elia uppenbarade sig för Jesus och hans innersta krets av lärjungar. Mose är förknippad med Torah och med världens begynnelse, Elia med profettjänst och världens slut. Petrus säger att Skriften nu har fått en större dignitet i hans liv. Förmodligen hade det blivit mer levande och påtagligt för aposteln efter mötet med Guds härlighet på berget. Just så är det. I Guds närvaro får Skriften alltid en förnyad aktualitet. Och visst är det anmärkningsvärt att Petrus kallar skrifterna "Det profetiska ordet". Så såg han på dem, som ett ord ifrån evigheten som ständigt är aktuellt.

Bibeln - Guds ord?

2009-06-24T09:45:00.003+02:00

Har du tagit ett "mannakorn" någon gång. Om inte, gör det här. Onödig och löjlig fatalism eller gudagivet bibelbruk? Man kan ha olika utgångspunkter och åsikter om att ta en vers ur sitt sammanhang på det sättet. Själv har jag inget principiellt mot att plocka lösryckta verser och låta dem profetera in i min livssituation. Visst ska vi inte bygga teologi på sådant, men likväl kan det både vara uppfriskande och ge gudomlig vägledning enligt mig. Varför då? Jag anser att om Bibeln är Guds ord, så är den per definition profetisk. Detta tänkte jag utveckla mer framöver här på bloggen. Vad gör Bibeln så unik? Vad finns det för skäl att plocka verser ur sitt sammanhang? Hur kommer det sig att Gud kan tala in i min konkreta situation genom det skrivna ordet? Är allt i Bibeln profetiskt? Ska försöka skriva åtminstone en gång i veckan, på återseende.

Gustaf

Att tänka och känna

2009-05-25T11:00:00.002+02:00

Några tankar om sambandet mellan våra tankar och våra känslor. Jag var själv helt ouppmärksam på detta samband de första 20 åren av mitt liv, men har på senare tid insett hur oerhört viktigt detta är för vår andliga utveckling. Känslor kommer inte flygande in i vår kropp från landet Ingenstans; de är ett naturligt utflöde av vårt tankeliv. Du tänker på din familj och känner en stark längtan, du tänker på H&M reklamen och känner åtrå, du tänker på sjukdomar och känner dig rädd, du tänker på allt djävulskap i världen och känner dig nedtyngd och illa till mods. Att förändra sitt känsloliv handlar om att förändra sitt tankeliv. Som kristna måste vi tänka på det som är gott, rätt och rent. Detta talade den helige Ande till mig om för några år sedan när jag kämpade hårt för att ha en viss tid avsatt för att söka Gud varje dag. I denna kamp blev jag ibland mycket frustrerad när något kom i vägen så att jag inte fick så mycket tid för bön som min målsättning var. Den helige Ande sa då till mig att det inte spelar någon större roll för min andliga utveckling om jag tillbringar flera timmar i bön varje morgon när jag marginaliserar Gud resten av dygnet. Frågan för mig blev naturligtvis hur jag skulle gå tillväga för att inbjuda Gud betydlig mer i vardagen. Det viktigaste jag kom fram till var att för att involvera Gud behöver jag ofta tänka på honom. Hade jag varit en uppmärksam bibelläsare skulle jag insett att Gud redan hade talat genom aposteln Paulus just angående denna viktiga sanning:

Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er. Låt alla människor se hur vänliga ni är. Herren är nära. Gör er inga bekymmer för morgondagen utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse. Då skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus. För övrigt bröder, allt som är sant och värdigt, rätt och rent, allt som är värt att älska och uppskatta, ja allt som kallas dygd och förtjänar beröm, tänk på allt sådant. Fil 4:4-8

Bort med skulden, del 2

2009-04-26T23:09:00.008+02:00

Så långt är de flesta kristna med. Vi ska bekänna till Gud. Men hur kraftfull är egentligen bekännelsen som går endast till Herren i det fördolda? Hur relevant är det för Gud (och därmed oss) när skuld föreligger människor emellan, men allt vi gör är att be Gud om förlåtelse? Bibeln stannar inte där:

HERREN talade till Mose. Han sade: "Säg till Israels barn: När en man eller kvinna begår någon av de synder som människor kan begå och handlar trolöst mot HERREN och ådrager sig skuld, skall han bekänna den synd han har begått och ersätta det orätta till dess fulla belopp och till det lägga en femtedel av värdet. Detta skall han ge åt den som han har gjort orätt emot. Men om den drabbade inte har någon nära släkting, som kan ta emot gottgörelsen för hans orätt, skall ersättningen för detta ges åt HERREN och tillhöra prästen...(4 Mos 5:5-8)

Principen från Guds ord är att vertikal försoning inte är tillräckligt. Liksom Golgatas horisontella bjälke hänger på pålen, är det kristna livet försonade relationer mellan människor, likaväl som försoning med Herren. Dessa två "bjälkar" är oupplösligt sammanfogade i korset. Gud vet väl om exakt vilka synder du har begått. Men varför i all sin dar går vi inte till varandra och bekänner. Jesus var inne på samma spår i bergspredikan. Hans tes var att Gud inte tar emot ditt offer när du kommer inför honom och står i skuld till en broder (se Matt 5:23-24).

Det finns en kraft i bekännelsen människor emellan som bryter nacken av skulden. Det är så viktigt att vi tar dö på den, annars förgiftas såväl vår personlighet som vår omgivning. Bekännelsen är botemedlet, men det är ett beskt sådant. Men valet är ditt: tappa ansiktet eller ha kvar masken?

I bekännelsen finns läkedom och frihet. Tänk om vi slutade att nöja oss med att "jag är ju frälst" och inse att även våra sociala liv behöver bli frälsta. Tänk den dagen då frälsningen genomsyrar alla dina relationer! Då lever du ut Gudsriket!

"Bekänn alltså era synder för varandra och be för varandra, så att ni blir botade." (Jak 5:16a)

Bort med skulden

2009-04-26T22:59:00.003+02:00

Kom just hem från ett kvällsmöte på Klädesholmen, Tjörn. Det var riktigt kul i kväll att vara där. Jag hade med mig ett gäng excellenta lovsångare/musiker med Anton Svensson i spetsen, lovsångsledare i Göteborgskyrkan. Vilken kille! Han är suverän.
Jag hade upplevt tydligt att Gud ville att jag skulle tala om försoning och att bli fri från skuld.

Skuld är dåligt. Det är ett gift som förpestar våra inre liv och våra relationer. Vi måste bli fria från det. Ändå är det minst lika vanligt att kristna går och bär på skuldkänslor. Vi har höga ideal och misslyckas ofta att nå upp till dem. Bär man på skuld är man också benägen att skuldbelägga sin omgivning, har du tänkt på det. Har jag upptäckt att jag inte var så god som jag trodde, ska jag minsann hitta sätt att få dig att inse att inte heller du är så god som du trodde. Och så var den onda nedåtgående spiralen igång.

Men det värsta är att vi naivt tror att tiden läker alla sår. Det gör den inte. Skulden frodas och förvrider vår personlighet utan att vi märker det - så länge den får vara i det fördolda. För när den tas fram i ljuset rycks den upp med rötterna. Bekännelse botar skuld!

Homosexuella och medlemskap i frikyrkor

2009-04-20T23:48:00.006+02:00

Förstasidan på Dagen i fredags handlade om att Saronkyrkan i Göteborg har omprövat sina krav inför ett medlemskap i församlingen. Man har sänkt tröskeln till den grad att en praktiserande homosexuell person nu ska få vara medlem. Jag tänkte dela några tankar om varför jag tror att man är på helt fel spår när man gör detta.
Man har genom detta beslut distanserat sig från den evangelikala familjen (som man menar sig tillhöra) i sin bibelsyn. Evangelikaler världen över sägs ofta betona omvändelse, behovet av mission och bibeltrohet. Gemensamt antog man 1974 den s.k. lausannedeklarationen, ett dokument som kort och koncist slår fast var man står i dessa frågor. Angående bibelsynen säger man där tydligt att hela bibeln är inspirerad av Gud, ofelbar i allt den påstår och enda felfria rättesnöret för det kristna livet. I frågan om homosexualitet är synd är bibeln tydlig, långt tydligare än Sarons föreståndare var när han fick frågan.

Att det är fel att ta detta steget handlar inte främst om ett medlemskap i en förening som fungerar juridiskt ombud för den lokala församlingen. Men att man välkomnar en praktiserande homosexuell som med-lemm i den lokala kroppen är att orientera sig bort från Bibelns undervisning om församlingstukt och ett liv i Kristi efterföljelse (1 Kor 5 och 6). Man accepterar ett bejakande av en livsstil i synd.

Det handlar inte om att homosexualitet är en värre synd än alla de andra omnämnda i 1 Kor 6 (ett sidospår är att Paulus ändå verkar gradera synder och mena att sexuell omoral är värre än mycket annat), utan att den som lever i en sådan relation har bejakat sin synd istället för att omvända sig från den. Detsamma vore sant om jag var medlem i en "girighetsklubb" som gick ut på att odla girighet hos sina medlemmar (banal och absurd jämförelse, jag vet). Försvarade jag girighetsklubben och inte ville omvända mig skulle jag inte kunna vara medlem i församlingen. Detsamma är sant om en som bejakar och försvarar en homosexuell livsstil. Saron bedriver en otrons teologi när man inte erkänner homosexualitetens syndfullhet och tror på evangeliets kraft att rena och befria den homosexuelle personen.

Men vi kan aldrig få en helt ren församling. Det är helt klart att vi aldrig kan konfrontera all synd och vi ska inte heller göra det som församlingsledare. Vårt kall är inte att vara poliser som springer runt och försöker kontrollera medlemmarna. Men vi är kallade att förkunna evangelium och efterföljelse. Den baptistiska församlingstanken innebär att lämna det gamla livet och leva för Kristus. Den som vill vara en efterföljare till Jesus måste förneka sig själv, ta sitt kors på sig och följa Jesus. Vi är frälsta helt och hållet av nåd och genom nåden får vi kraft att lämna olika synder och närma oss Jesus. Att tacka nej till denna efterföljelse är att tacka nej till församlingens vandring. Då är man, hur hårt det än låter, ute i kylan, även om man har kvitterat ut ett medlemskort från Saronkyrkan.

Förbundsguden

2009-04-11T15:21:00.003+02:00

Vi har ett lugnt påskfirande med familjen på Åstol. Jag predikade härute på Tjörn på långfredagen om förbundsblodet. Bland mycket annat var Jesu korsdöd just en blodsförbundshandling. I Kristus representeras på ett förunderligt sätt både mänskligheten och Gud. Jag talade om det mest fundamentala av förbunden i GT, det mellan Gud och Abraham. Det är ett nådesförbund, ett löftesförbund, och vi i Kristus har vi fått del av Abrahams välsignelser (Galaterbrevet 3:13-14). Samtidigt som Gud slöt ett nådens förbund med Abraham kom sedan en vidunderlig prövning för honom (1 Mos 22). Detta kapitel är en av de starkaste skildringarna i GT som pekar fram emot Jesu korsdöd. Den son som Abraham offrade bildligt skulle Gud sedan offra bokstavligt. Parallellerna i 1 Mos 22 är många. Några exempel är bara tidsspannet på 3 dagar, träet som Isak ska offras på får han bära till offerplatsen, Moria berg är troligen golgata kulle, åtminstone nära intill den, Abraham "fick tillbaka" sin son och Kristus uppstod. Jag tror att vi behöver studera förbundstanken mer. Den ligger inte så nära vårt tänkande här i väst om man jämför med en del "primitiva" kulturer. När vi förstår blodsförbund, då förstår vi Kristi offer bättre och även Guds agerande i frälsningshistorien. Låt oss lyfta upp den bibliska Jesusbilden denna påsk. Den är utmanad mer än någonsin.

En välsignad pesach!

Gustaf

Nordbor och att "connecta"

2009-04-03T00:17:00.011+02:00

En amerikan beskrev oss nordbor som kokosnötter: "hur hårda som helst på ytan, men när man väl kommit in är det sött och gott". Och visst får man väl medge att man mer än en gång gått ganska långt bak i bussen för att finna det där enda tomma sätet som räddar en från att behöva sitta bredvid någon annan. Märkligt egentligen, ju mer man tänker på det.

Jag minns min och Marias smekmånad i Mexico när vi skulle göra en båtutflykt. Där var några italienare som klart personifierade myten om deras frispråkighet och högljuddhet. De ropade, skrattade och gladdes tillsammans och man fick gärna vara med, förutsatt att man talade italienska naturligtvis. I italienarens psyke finns inte det inskränkta integritetstänkandet där ingen får träda in i det allra heligaste, i betydelsen den inre cirkeln runt mig. Ociviliserat och korkat, eller frigjort och gott?

Jag hörde talas om en undersökning om hur lätt det är att i någon mån knyta an och ta ansvar för en människa man aldrig tidigare pratat med. Testet utspelade sig i ett bibliotek och gick ut på att en skådespelare satte sig bland folket där som fick fungera"försöksobjekt", med massa böcker och en väska och låtsades plugga. Efter några minuter gick han iväg på toaletten, varpå en annan som agerade tjuv gick till platsen och stal böckerna och väskan, helt utan att "försöksobjekten" protesterade. Testet gjordes en mängd gånger med olika personer med en avgörande skillnad: i vissa fall hade "studenten" som skulle på toaletten frågat personen intill hur mycket klockan var. I dessa fall var det långt mycket vanligare att den personen reagerade och försvarade ägodelarna när tjuven kom.

Slutsatsen blir väl att vi har lätt att knyt an. Ett enkelt "vad är klockan" är en bit påväg till kontakt. Undra hur många uteblivna "vad är klockan" som gjort att man missat vänner för livet.

Kristdemokrati

2009-03-23T19:07:00.004+01:00

Fler än få av oss som vågar bära epitetet "värdekonservativa" känner oss villrådiga i ett politiskt klimat där etik och värderingar lyser med sin frånvaro. Hur ska man rösta? Pest eller kolera? Kristdemokraternas många grodor och klavertramp är lika tråkigt som deras otydlighet med vad de förespråkar. Vad är unikt med en kristdemokratisk politik? Här ger Charlie Reimers, KDU:s förbundsordförande lite prov på ljus i mörkret. Han var för övrigt med på debatt i veckan och stod upp mot Schyman (vilket inte lär vara lätt). Heja Charlie! Må du göra karriär inom partiet och bevara tilltron till naturrätten och familjen.

Apostoliskt att samla???

2009-03-19T17:13:00.007+01:00

Vi lever i urbaniseringens tid. Landsbygden avfolkas och varenda kotte drar in till stan. För vill man ha något gjort här i livet kan man ju inte bo i Smålilla eller Alldaglighult? Det är storstaden som gäller. Av detta följer att det är i storstaden man ska vara och bygga församling om man vill utöva något som helst inflytandet i landet. Tillhör man det släkte som ofta flyttar mellan församlingar (frikyrkopastorer) verkar det vara ytterst sällsynt att Gud kallar till en mindre plats och en mindre församling.

I vår stadscentrerade kultur med förkärlek för det stora och storslagna är frestelsen stor för en kyrkoledare att helt utan förbehåll välkomna så kallad transfer-tillväxt, eller "sheepsteeling" som någon uttryckte det, alltså när människor byter till församlingen från någon annan kyrka. Att välkomna människor från andra församlingar är naturligtvis inte dåligt i sig självt. Det finns situationer då det är gott och önskvärt, men hur lätt är det inte som pastor att se den enkla tillväxten för det "egna huset" genom sådana övergångar? Där tror jag det lurar en stor fara. Vems rike utbreder vi och vems hus är det som ska växa?

Nu till rubrikens fråga. Att begreppet "apostoliskt" nästintill blivit ett skälsord i vissa frikyrkokretsar är lika beklagligt som det är historielöst. Jag vägrar vika undan från att använda det bara för att det fått vissa hierarkiska konnotationer med sig från en ledarskapsdebatt i frikyrkoSVERIGE för några år sedan. Begreppet är bibliskt och ingår i den niceanska trosbekännelsen: "en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka". Det betyder "utsändande" (från verbet apostello = sända ut). Det motsatta mot att samla in, alltså.

Jag tror på den lokala församlingen och det är mycket positivt att vara överlåten dess vision och ledarskap. Men ledarskapet får inte vara insamlande och bara värna om den egna visionen och det egna bygget. Det apostoliska är att tänka omvänt. Träna och sända! Växa och avknoppa sig - multiplicera. Inte för att få ett större imperium att kontrollera, utan för att se ett rike utbreda sig. Det rike som är evigt och även inkluderar församlingar och trossyskon som är väldigt olika mig själv.

Mission och den andre

2009-03-15T17:06:00.004+01:00

Jag befann mig 2003 i Afrika som missionär i ordets traditionella betydelse: jag predikade evangelium. Detta framkom vid ett lunchsamtal på Humanisten för en tid sedan och kvinnan jag talade med ställde då följande fråga som blir språngbrädan in i denna teologiska reflektion: ”hjälpte du människor då eller försökte du bara frälsa dem?” Utöver att frågan röjer kvinnans syn (eller möjligen brist på syn) på frälsning är den intressant eftersom den tangerar en vanlig tankeströmning i vårt mångkulturella samhälle. Det finns en opinion som vill göra gällande att mission är att våldföra sig på någon annans tro, att göra ett objekt av den andre. Christer Sturmark förkroppsligade ett dylikt våld i ”Annas Eviga” för ett tag sedan. Han var där tillsammans med Anton Geels och Linda Bergling för att samtala utifrån frågan ”Vad ska vi ha Gud till?”. Sturmark, som inledde med att poängtera att han trodde på Gud – som fiktion - höll på att krevera varje gång Linda enkelt, personligt och tydligt vittnade om saker som Jesus gjort och sagt i hennes liv. Han påpekade indignerat gång efter annan att hon borde formulera sig att hon tror att Jesus har sagt och gjort saker. I en postmodern tidsålder gäller det att lyssna, att inte tränga sig på den andre. En attityd som Sturmark ville påtvinga Linda, men som han själv i sanning misslyckades med. För den här reflektionens skull lämnar vi dock Sturmark. Det intressanta är problematiken att vittna om sin kristna tro och erfarenhet i ett postmodernt samhälle som värnar om sin pluralitet. Är det inte så att vi kristna inte ofta vågar ta bladet från munnen för att vi har påverkats så mycket av detta tänkande. Vad har vi för rätt att pådyvla andra vår berättelse när de står i en annan? Måste vi inte bara godta att det finns en mängd perspektiv och att vi har funnit något som funkar för oss.

Nej, inte mot bakgrunden av vår berättelses innehåll. Om de bibliska berättelserna, som i sig står i förhållande till varandra i det vi kallar kanon, läses och förstås utifrån sina egna anspråk är det universella perspektivet ofrånkomligt. Jesu Kristi liv, död och uppståndelse är kärnan och stjärnan och den beskrivs mot bakgrunden av att världen skapades i begynnelsen av Gud genom Kristus och att den går mot ett slut där Kristus är återlösaren. Han är alfa och omega. Den kristna gemenskapen som lever i ljuset av denna berättelse måste sträcka sig ut bortom sig själv och inbjuda världen till att göra det samma. Men hur gör vi detta? Är det inte fara värt att ingen lyssnar när vi har universella anspråk? I dagens individcentrerade privatreligiösitet kan ingen tala om för någon annan vad den borde tycka och tro.

En tanke är att just inte vara rädd att skylda med han man har en personlig erfarenhet. Den, som hos den kristne är tolkad och belyst av biblisk sanning, går inte att argumentera bort. Inte heller är den totalitär och kränkande. Vi kan inte tvingar någon till liknande erfarenheter som vi själva har, men vi kan berätta om våra och bjuda in människor att vandra bredvid oss ett stycke på vägen. När vi visar kärlek till människor och bjuder in dem till att komma oss nära, delar vår vandring med Jesus med dem, då kommer de förvandlas eftersom de inte bara lär sig sanna abstrakta påståenden. De börjar erfara sanningen om sig själva

Dagen och porr

2009-03-08T22:04:00.003+01:00

Dagen hade häromdagen en artikel om porr som byggde på en undersökning gjord i USA om amerikaners porrsurfande. Den ska ha visat att i mer konservativt kristna sammanhang är porrsurfandet som störst. Sakfrågan är intressant att diskutera i sig. Visst visar resultatet på ett misslyckande från kyrkan och en tragik större än vad många av oss kan ana. Dessa mängder av porr som sås ut i människors sinnen är en brev väg till ett samhälle som blir ett sexuellt helvete.
Vad jag vill ta några rader till här är dock Dagens val att publicera en sådan undersökning. Det hade jag snarare väntat mig från en värdenihilistisk eller sekulär tidning. Det är ju tacksamt att kasta ut ett sådant resultat i det offentliga rummet för att sedan häckla kristna och deras hycklande moralkackor. Men nu var det alltså inte RFSU eller Aftonbladet som publicerade undersökningen, utan Dagen. Min fråga är helt enkelt - varför?
Naturligtvis kan man vända sig mot min fråga och påpeka att vi minsann inte kan vara rädda för fakta. Visst, jag köper det. Men vad som för mig är oförklarligt är att man helt sonika släpper en sådan artikel, utan någon form av reflektioner som kan ge vägledning till de många som sitter fast i porrträsket. För de lär utan tvekan vara många. Det hade varit lätt att gräva fram några organisationer (som exempelvis Helhet genom Kristus) eller böcker (som exempelvis "Every mans battle") som jobbar med att leda människor till frihet från denna tabubelagda synd. Men det gör man inte.
Det är ett gravt feltänk när en kristen tidning endast försöker apa efter sekulära medier och drivas av sitt begär efter att vara kritisk, något som Dagen gjort alltför mycket på senare år. Var tog viljan att vara en profetröst vägen och längtan efter att bygga upp?

Byter vi bort syndbegräppet i tillväxtens namn?

2009-02-22T21:56:00.006+01:00

Vi längtar efter växande kyrkor, och det gör vi naturligtvis med rätta. Människors ignorans av församlingarna, deras budskap och aktiviteter är plågsam; vi vill ju se tillväxt och ökat inflytande för Guds folk även i det sekulariserade Europa. Men vilken väg går vi för att nå detta?

Nya testamentet är inte jättetydligt angående vilken struktur eller vilka arbetsmetoder vi använder i våra församlingar för att fullgöra uppdraget. Desto tydligare är det med budskapet. Paulus skräder inte orden till galaterna när han upplever att det finns några som har förvrängt evangelium. Skarpare korrigeringar får man leta efter. Deras felsteg bestod främst i en felaktig fokus på lagen som en förutsättning för att kunna bli kristen. Genom denna lära var nådens evangelium förvriden och den frälsande kraften hos korset försvagad.

Men vilken syn har vi på nåden och hur undervisar vi om den idag? Är den "fallskärmen" som gör att vi kan leva ett liv utan någon direkt fokus på att övervinna synden. Det är ju bara att lite lättvindigt sända upp en förlåtelsebön så är allt frid och fröjd. Eller, ännu värre, inte ens bekänna (för det behövs inte i det nya förbundet där ju all synd är tagen, dåtid, nutid, framtid) utan bara tacka för förlåtelsen som redan är given. En sådan förkunnelse är inte svår att finna idag, även i karismatiska, såkallade bibeltroende, sammanhang.

Det blir allt vanligare att vi begränsar oss till att leva i Romarbrevet 7 och citerar Pauli brottningskamp, "det jag vill det gör jag inte, men det jag inte vill det gör jag". Visst är detta ett uppbyggande kapitel om lagens oförmåga att frälsa oss och en skildring av vår mänskliga brottningskamp. Men Romarbrevet 7 kommer efter Romarbrevet 6. Där är det tydligt att vi är kallade att segra över.

Inlägget drar iväg i längd nu, men vad jag vill säga är detta: Synden är både en skuld som vi blivit förlåtna och en makt att besegra. Det gör vi genom Guds nåd som ingjuter kraft i oss att övervinna olika synder i våra liv.

Detta är en kärnpunkt i evangeliets omvändelseförkunnelse som alltsomoftast har tappats bort.

Skedrevolutionen och Jesus i Nordstan

2009-01-13T23:29:00.007+01:00

Påväg genom Nordstan stötte jag idag på en ung kvinna som inledde med att säga typ: "Jag och några vänner har gjort några serier. Vi vill påverka människor att vara snälla mot djuren istället för att äta dem." Så långt i samtalet var jag föga intresserad om det inte vore för gnistan och passionen som tjejen utstrålade. Jag bromsade in en aning. Då kom ordet - "skedrevolutionen". Hon sa sig ha startat en sådan. På ett av sina fingrar hade hon en liten virkad kossa med en sked. Så sött, så avväpnande. Jag stannade, log och tittade in i hennes ögon. "Jag antar att du tjänar Krishna", sa jag. Hon hade en liten elefant i ett smycke runt halsen och jag förstod vart hon var påväg med talet om djuren. Hon gjorde stora ögon. "Hur visste du det?"
Jag frågade lite om hennes bakgrund. Hon var makedonska och hade ryskortodox bakrund. Det gjorde ont i mitt hjärta. Jag förklarade vem jag var och började dela evangeliet med henne. Jag lade tyngdpunkten vid att vi har ETT LIV PÅ OSS och att vi sedan kommer att dömas, att Jesus älskar henne och att sann kärlek flödar från det han gjorde på korset. Hon var berörd, ögonen glansiga och ordet "wow" kom flera gånger över hennes läppar. Vad som händer framöver vet Gud, men jag fick i alla fall ta mitt ansvar som kristen och så ett frö. Men Nena sa något som skar djupt inom mig. Orden var inte exakt dessa, men kontentan var ungefär: "Alla här säger att de är kristna, men ingen lever ett förvandlat liv. Ingen bär det andliga."

Oj vilken utmaning för oss som representerar Guds kyrka i Sverige! Efter att ha läst en av Nenas serier måste jag konstatera att Krishna-folket gjort en smart framställning med fokus på sinnets förvandling och ett liv bortom köttsliga begär. Flera korn av sanning. Många livsfarliga villfarelser. Men vi som kyrka måste inse vårt förytligande i många fall och återvända till kraftkällan: Ordet och Anden. Vi måste erbjuda ett liv som segrar över synden och leder in i en djup gudsgemenskap. Om inte det sker kommer andra strömningar, likt New Age och Hare Krishna att plocka den mogna frukt som finns över hela vårt land. Det får inte ske, men det sker.

Herre, hjälp oss!

En dags kost av intryck

2009-01-03T10:40:00.003+01:00

"Människan ska inte leva endast av bröd, men av allt som utgår från Guds mun."
- Gud

TV:n sattes på direkt när du vaknade och du lyssnade till nyheterna medan du satte på kaffet och gjorde frukost. Det kändes skönare att låta TV:n stå på i bakgrunden så att det inte skulle vara så tyst. Vid frukostbordet läste du förstrött berättelsen på mjölkpaketet samtidigt som du hörde med ett öra på Nyhetsmorgon. På vägen till jobbet fick din ipod uppgiften att bryta tystnaden och trots att du ansträngde dig för att titta rakt fram lyckades du inte undgå de många reklamskyltar som kantade vägen och manade dig till diverse olika inköp. Väl på jobbet umgicks du med arbetskamraterna. Du var from nog att vara tyst när de talade illa om en kamrat som inte var med vid lunchen, men lyssnade gjorde du. Och påverkades. På vägen hem från jobbet gjorde du samma sak som när du åkte dit och väl hemma var klockan snart 18.00 och det var dags för Rapport. ”Man måste ju trots allt hänga med i det som händer”, tänkte du. Efter att ha ätit och pratat lite om dagen med din bättre hälft försökte du läsa Bibeln en stund. Det kändes inte som om det gav särskilt mycket; du kände dig rastlös på något sätt. Det var svårt att slappna av och att koncentrera sig, så du valde istället att slå på ”Morden i Midsomer” och slappna av lite i soffan. Du kände att du var värd det efter en lång dag på jobbet.

Guds fråga till oss: hur mycket av dagskosten kom från mig?

Har jag mördat min blogg?

2008-12-25T15:10:00.005+01:00

Att jag har växlat ner rejält är väl uppenbart. Från en ambitionsnivå där inläggen duggade relativt tätt, åtminstone en gång i veckan, har de nu sinat så att det nästan har gått en månad sedan jag skrev något. Man skulle kunna tro att jag tröttnat, vrickat fingrarna eller inte bryr mig om mina regelbundna läsare (de är inte så många, men dock). Faktum är att jag är lite anti dela-sin-vardag-med-hela-cyberspace grejen som har blivit så populär i och med bloggandet. Tråkig, reserverad och torr? Kanske, men jag dristar mig att tro att mitt familjeliv och studentvardagen inte hör hemma på min blogg. Måhända har jag fel, eventuellt omprövar jag detta längre fram. Men i nuläget - icke!

Därför har jag försökt att skriva när jag har läst något särskilt i Skriften som jag vill lufta lite, eller något som har med församling och förkunnande att göra. Det för naturligtvis med sig att bloggen smalnar och att det inte är lika lätt att hosta upp något lika ofta. När jag väl skriver blir inläggen lite längre och man skakar av sig vissa personer efter de fem första raderna. Men det gör inget.

Om min blogg dog har den nu återuppstått. Inte lika tät på inlägg som förut kanske, men då och då dimper det kanske ner något guldkorn som förvandlar din dag och därmed en liten del av ditt liv.

Livet är nu. Ordet är Gud. God Jul.

Gustaf

Är våra liv buskage av tistlar?

2008-12-01T23:01:00.003+01:00

I Markus 4 ger Jesus en liknelse som kanske kan sägas vara hans viktigaste. Han ställer nämligen frågan hur lärjungarna skulle kunna förstå några liknelser alls om de inte greppade den här. Fyra olika markplättar nämns som kan visa oss fyra kategorier av människor. Av tid och utrymmesskäl ska jag bara ta upp en av dem, tistlarna.

Sådden bland tistlarna är den jag särskilt vill stanna upp inför eftersom denna markplätt syftar på oss som Guds barn. Ödet för denna kategori är inte att de går evigt förlorade, utan snarare att deras liv inte bär frukt för evigheten. ”Världsliga bekymmer, bedräglig rikedom och begär efter allt annat kommer in och kväver ordet så att det blir utan frukt”, löd Jesu uttydning. Tistlarna har alltså att göra med hur distraktioner och begär efter olika saker växer upp parallellt med den gudomliga sådden och kväver den. Jorden urlakas, gudstillvändheten avtar, och i takt med att det sker försvinner också förmågan att bära god frukt. Visst kan man fortfarande vara framgångsrik i människors ögon (även i ”andligt” avseende), men frukten för evigheten sinar, eftersom bevekelsegrunderna inte har sina djupaste rötter i att man vill behaga Gud. Ett mycket kraftfullt skriftställe som illustrerar detta och som jag rekommenderar dig att ofta återvända till är följande ord av aposteln Paulus.

Ty någon annan grund kan ingen lägga än den som redan är lagd, Jesus Kristus. Om någon bygger på den grunden med guld, silver och dyrbara stenar, eller med trä, hö och halm, så skall det visa sig vad var och en har byggt. Den dagen kommer att visa det, eftersom den uppenbaras i eld, och hur vars och ens verk är skall elden pröva. Om det verk någon har byggt består provet, skall han få lön. Men om hans verk bränns upp, skall han gå miste om lönen. Själv skall han dock bli frälst, men som genom eld. 1 Kor 3:11-15 (min kursivering)

Min kursivering ovan är för att förtydliga att detta bibelställe, precis som det om tistlarna, talar om människor som vi en dag kommer att möta i himlen; det talar alltså inte om de förlorade. Alla kristnas livsverk ska prövas i eld och elden är en bild som ofta illustrerar Guds helighet. Så gör den även här. Guds helighet prövar inte främst våra handlingar utan tillvändheten till Gud i våra handlingar. Sant lärjungaskap handlar minst lika mycket om inre motiv som yttre disciplin. Är du en av de många kristna vars hjärta och livsstil är ett buskage av tistlar? Har du insett det har du kommit längre än de många som är omedvetna om sitt tillstånd. Tistlarnas svåråtkomlighet ligger i att de ofta inte avslöjas för vad de är, utan istället rättfärdigas deras närvaro. ”Alla andra lever ju såhär!” Och så tillåter vi tistlarna att växa parallellt med den goda sådden tills de kväver dess förmåga att bära frukt.

Vi behöver vaka över våra liv så att de handlar om att behaga Gud i alla avseenden. Långt ifrån allt vi gör kommer att lyckas, men om motiven är att Jesus ska bli ärad kommer han att bli nöjd och vi kommer också att bära rik frukt eftersom vi då är i honom. ”Om någon förblir i mig och jag i honom så bär han rik frukt” (Joh 15:5a). Detta ord från Jesus är en beskrivning av hur det faktiskt fungerar i livet tillsammans med Gud. När närheten och enheten med Kristus ligger till grund för våra motiv och handlingar, då kan inte dessa undgå att bära frukt för evigheten. Och visst är det att lyckas!

Bergling i "Annas Eviga"

2008-11-24T23:14:00.004+01:00

Jag såg för några dagar sedan "Annas Eviga", ett program som lyfter fram religiösa/etiska frågor i ett samtal ofta med två företrädare från diametralt olika åsiktshorisonter och en mer i mitten. Så var det också den här gången. Till samtalet var ärkeateisten Christer Sturmark, religionspsykologen Anton Geels och församlingsledaren Linda Bergling inbjudna. Jag blev riktigt imponerad av Linda. Få företrädare för kyrkan har enligt min mening skött sig så bra framför kamerorna som hon gjorde. Hon var lugn, trygg och vänlig. Hon ingav förtroende. Hon avbröt aldrig de andra två, hon krävde inte ens att få tala till punkt när hon själv blev avbruten. Men så fort hon fick ordet talade hon klarspråk om vad Jesus har betytt och betyder för henne. Hon talade med en avväpnande enkelhet och värme, men utan att vara mesig och otydlig. Jesus lever, Jesus hade mött henne, och Jesus vill möta varje människa, var det självklara budskapet.

Jag respekterar Sturmarks ateism, ty den verkar vara ärlig. Men i det här samtalet gjorde han bort sig. Han var inte mottaglig för professorns (!) korrigeringar om att Sturmarks bok lämnar en del i övrigt att önska angående nyreligiösa rörelser i Sverige. När Geels menade att Sturmark behöver läsa på bättre där, intog han genast försvarsställning och menade att han är väl påläst men att det "nog inte håller med varandra". Det är inget annat än högmod och en stor portion brist på självinsikt.

Inför Linda vägde Sturmark också lätt. (Förmodligen för att bakom hans ord är det tomt, men bakom hennes finns Jesus.) Man kunde tydligt se hur han studsade och vred sig på stolen så fort hennes lugna, tydliga förkunnelse om Jesus ljöd. Många gånger var han oförskämd och avbröt henne med ord som. "Du menar att du TROR att Jesus sa det och det till dig....du menar att du TROR att du har mött Gud....nej nu talar du som om Bibeln vore sann Linda." Jaha, Christer - so what. Naturligtvis talar en kristen som om Bibeln vore sann. Vem har sagt att man alltid måste böja sig för postmodernismens paradigm i sina formuleringar?

Nej, samtalet var övervägande positivt, sett från ett kristet perspektiv. Det är så gott att se representanter för Jesus som vågar stå upp för kraften i evangelium i media. Mer sådant framöver. Way to go, Linda!

Inför söndag

2008-11-21T08:54:00.003+01:00

En seg fredag har börjat. Maria har gått till jobbet och Levi vill leka hela tiden. Jag är tjock i halsen och känner mig tung i kroppen. Surt. Jag har inte tid med det idag. Har två gudstjänster att predika i på söndag och skåpmat duger ju aldrig. Det vill till att ta sig rejält med tid att förbereda idag.

Jag jobbar med att ändra mitt predikande en aning. Jag har en tendens att vilja säga för mycket. För många bibelord, för många punkter, för mycket stoff. Det finns nog tillfällen då man ska "downloada" så mycket information man bara kan i ett seminarium eller ett bibelstudium. En söndag förmiddag är detta nog inte alltid förtjänstfullt. Blir det för mycket att ta in minskar nog påverkan på åhörarna. Sen är det också det perspektivet att det är svårt att som förkunnare "vara ett" med eller "bära bördan" av så mycket stoff samtidigt. Jag menar, ärligt talat, hur ska man kunna förvänta sig att församlingen kommer ihåg och blir bärare av sådant jag själv som förkunnare har svårt att minnas utan utkast. Nej, detta måste det bli ändring på. Mindre stoff, presenterat på ett mer kraftfullt och engagerande sätt! Sursum Corda!

Kontrasten i Joh 4

2008-11-14T14:49:00.003+01:00

I berättelsen om Jesu möte med kvinnan vid Sykars brunn ser vi alltså Mästarens exeptionella förmåga att förmedla evangelium i det personliga mötet. Vi ser också vilket enormt resultat detta gav; genom henne vanns stora delar av staden där hon bodde. Ren multiplikation alltså. Men vi ser något mer intressant mot textsammanhangets slut. Kontrasten mellan Jesus och hans lärjungar.

När de kom tillbaka var de förvånade över att han talade med en kvinna. Att hon dessutom var samariska måste ha tett sig stötande för dem. Att samarierna var etniskt och religiös förorenade var en självklar judisk ståndpunkt. Lärjungarna var som folk är mest, formade av kulturella, religiösa och sociala normer - normer som Jesus inte var rädd att rucka på om de stod ivägen för någons frälsning.

Vad vi också finner i lärjungarna (och som vi nog ofta kan identifiera oss med) är deras omsorg om det jordiska. De kommer med maten och nu är det tid att smaska på revbensspjäll tillsammans med Jesus. Vad är det för fel med att smaska på revbensspjäll nudå, kanske du tänker. Ingenting alls naturligtvis. Lärjungarnas brist består inte i att de har omsorg om det lekamliga. Mycket troligt hade Jesus bett dem gå och hämta mat, medan han "vilade" vid brunnen. Deras brist var snarare att deras fokus på mat hade skett på bekostnad av vad Anden höll på att göra i nuet. Här ser vi en tydlig kontrast mellan dem och Jesus. Han är helt fokuserad på vad som har skett och är påväg att ske. Kvinnan har gått in till staden och snart skulle skarorna komma för att möta sin frälsare. Nu var inte tid för en avslappnad middag i goda vänners lag. Nu var det tid för vaksamhet, för lyhördhet gentemot Anden.

Kontrasten blir ännu klarare genom Jesu svar och den korta undervisning som han ger därefter. "Jag har annan mat att äta som inte ni känner till..." Här tänker lärjungarna naturligtvis på fysisk föda och Jesus fortsätter: "Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig..." Wow! Vilken suverän undervisning! Sådär fungerar vi också. När våra sinnen ställer in sig på något väldigt mycket är kroppen i samklang med detta och vi intresseras inte av mat. Så, just så, tror jag att det var för Jesus vid det tillfället.

Just utifrån denna vaksamhet och överlåtelse till Andens ledning kunde han säga: Skördetiden är nu, inte senare! Och resultatet blev därefter.

Personligt själavinnande á la Mästaren

2008-11-12T13:31:00.006+01:00

Tankar från Johannes 4...

Mitt på dagen möttes de. Det var varmt. Han var trött och hade gått långt. Hon var förkastad och fick gå ensam för att hämta vatten. Han initierade samtalet. Bara det var en grymt stor grej och hon reagerade också på det. "Hur kan du som är jude be mig, en samarisk kvinna, om vatten?"

Jesu sätt att knyta an till det vardagliga och börja samtalet just där hon är i tankarna är fantastiskt. Ännu mer storslaget är sedan hur han låter detta triviala vattenhämtande få utgöra språngbrädan in i en konversation om den helige Ande, om det eviga livet. En konversation där kvinnan först inte alls är med på noterna. Trots att hon inte är det finns intresset där. Törsten finns där och hon vill ha det hon steg för steg märker att Jesus har att ge. Även om hon inte riktigt förstått vad det är han kan erbjuda inser hon att det vatten han kunde ge var något hon behövde. Därför säger hon i vers 15 "ge mig det vattnet".

Jesu respons är måhända något svårförståelig, "gå och hämta din man". Varför i hela världen då? Jag tror att han här prövar hur genuin och ärlig hon är. Vi ska inte kasta pärlor till svinen och, let's face the fact, den som inte är genuin - är ett svin. För att någon ska kunna vara mottaglig för evangelium krävs en stor portion ärlighet. Jesu uppmaning till kvinnan var hans prov av henne. Hon kunde ju ha svarat "javisst" och sprungit iväg för att aldrig mera återvända. Men hon valde den tuffa, smala, vägen till frälsning. Sanningens väg. Bekännelsens väg. "Herre jag har ingen man", löd svaret. Jesus visste detta. Anden hade visat det för honom. Han bekräftar att hon har talat sanning och konstaterar hennes synd: "5 män har du haft och den du nu har är inte din man". Ord och inga visor.

Det som tidigare varit gåtfullt och implicit i samtalet är nu klarspråk. Det börjar handla om tillbedjan och Jesus förklarar att det är inte den geografiska platsen som är poängen. Det viktiga är att vara en sann tillbedjare, en som tillber i ande och sanning. Återigen, inför Gud måste alla falska masker skalas av. Han som är Sanningen Själv kräver det. Utan sanning ingen frihet och ingen frälsning. Men också ande behövs. Någonting måste ske inuti oss för att vi ska kunna koppla med Gud. Ett andeskifte måste till!

Så mycket hade kvinnan förstått att Messias var nyckeln till frälsning. Fantastiskt nog satt hon och språkades vid med Frälsningen Själv (Jeshua betyder "frälsning"). Jesus talar klarspråk och säger rent ut att han är Messias. Han hinner knappt säga detta innan hon reser på sig, lämnar krukan (hon skulle komma tillbaka) och sätter iväg in mot staden för att berätta om sitt möte. Det vankades väckelsemöte för staden Samaria...

I morgon fortsätter jag med några tankar om storyns avslutning. Där finns en härlig kontrast att lära ifrån. Nu är timmen sen.

A dios!

Om ordet runt bordet

2008-11-11T17:44:00.008+01:00

Måndagarna är numera under "pappaarbetandet" den enda veckodagen jag är inne i stan och pluggar. Då får man passa på att då och då ta en teologfika. =) I måndags var det tillsammans med Niclas, en studiekamrat, och rektorn för Församlingsfakulteten Göteborg, Rune Imberg. Vi avnjöt min frus hembakade princesstårta som jag fick på fars dag. =) Ja, inte Niclas, han har ett fasteår från sötsaker. Vi njöt åt honom kan man säga.

Samtalet ledde in på presidentkandidaternas retoriska förmåga och Rune menade att Obama är en riktigt slipad talare. Jag är benägen att hålla med, utifrån det jag har sett av honom. Ett riktigt bra kroppsspråk och förtroendeingivande ansiktsuttryck. Rune hade studerat Obamas ögon under något tal och de gick inte ner för att följa något manuskript en enda gång. Lovvärt. Tänk om vi förkunnare hade så bra minne, eller snarare disciplinen att låta det vi ska säga bli inpräntat i den grad att vi inte måste vara fast i ett predikoutkast hela tiden. Någon sa att om vi inte kan komma ihåg det vi ska säga, hur kan vi då förvänta oss att de som lyssnar ska komma ihåg det. Det är tänkvärt. Kanske skickar man signaler när man tittar på sitt utkast att det man ska säga inte var tillräcktligt viktigt för att lära sig utantill. Hm....

Vad kom vi mer fram till under vår farsdagsfika? Vi pratade om spänningen mellan retoriska knep kontra att låta Ordet "stå för sig självt" i kyrkan, det vill säga att tona ner framförandet av predikan. Det är en intressant fråga. Man kan helt klart inte spela ett spel när man förkunnar; det måste vara genuin affektion som visas framme på podiet. Men att motsätta sig retoriska knep är att försöka vara frommare än Gud, anser jag. Paulus visade prov på förmåga att anknyta till åhörarna i hans berömda predikan på Areopagen. Där citerar han till och med en av deras hedniska skalder. Jesus är som alltid bländande retoriskt när han möter den samariska kvinnan vid brunnen. Han plockar upp henne där hon befinner sig i tanken och talar om vatten, för att strax därefter låta vattnet bli en analogi på den helige Ande. Och så får samtalet en helt ny dimension. Jag tror vi är i behov av mer förkunnelse som kan anknyta det dagliga, jordiska, till det andliga och eviga. *gäsp* Godnatt!

Ledare för ledare...

2008-11-04T20:46:00.003+01:00

Jag och min familj var i Västerås i helgen. United Öresundskyrkan var på besök i Lifecenter och delade med sig av hur de bygger kyrka i Malmö. De är med om något fantastiskt därnere med människor som blir frälsta och går med i församlingen varje vecka. Det var riktigt imponerande att se hur Magnus Persson har rest upp överlåtna och mogna ledare omkring sig. Tänkte därför att jag lägger ut några guldkorn från hans undervisning om att vara en ledare för ledare istället för att bara leda efterföljare. Håll tillgodo.

1) Gör inte bara saker rätt, utan gör rätt saker!
Bill Hybels lär ha sagt att en pastor bör lägga 50% av tiden på att själv utvecklas, 25% på att utveckla nya ledare och 25% på att leda operativt.

2) Prioritera inte ditt schema, utan schemalägg dina prioriteringar. Värderingar är bara snack om du inte prioriterar dem.

3) Använd din utrustning för att utrusta, istället för att uppträda. Det gäller att arbeta på att man blir överflödig, snarare än efterfrågad.

4) Behandla folk som unika, inte lika.

5) Investera din tid istället för att spendera den.

6) Led med ett långsiktigt perspektiv.

7) Skapa plattformar och tillfällen för nya ledare.

Det ska bli mycket intressant att se hur församlingen United tar av framöver. Må Gud vara med dem.

Bevara äktenskapet!

2008-10-28T20:49:00.003+01:00

Vill bara kort tipsa mina läsare att gå in här på Svenska Evangeliska Alliansens hemsida för att skapa opinion för äktenskapet. Det är ju skandal att RFSUs lobbyister har skapat ett sådant klimat i det offentliga rummet i Sverige att det nästlat sig in i riksdagen på det här sättet. Nu är det tufft för KD att stå emot när man vill beröva äktenskapet dess innehåll. Din röst behövs. Höj den gärna!

Rik inför Gud II

2008-10-28T20:16:00.003+01:00

"Samla inte skatter på jorden, där rost och mal förstör och där tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla er skatter i himlen, där varken rost eller mal förstör och där inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara. Ögat är kroppens ljus. Om ditt öga är friskt, får hela din kropp ljus. Men är ditt öga sjukt, ligger hela din kropp i mörker. Om nu ljuset i dig är mörker, hur djupt är då inte mörkret!" Matt 6:19-23

Hur kan vi boasta det himmelska kontot? Frågan torde vara relevant för varje kristen och jag vill dela med dig en nyckel som jag tror är avgörande för om ditt liv består av eviga värden eller om du de facto är en fattiglapp inför den Allsmäktige.

Vilket är ditt perspektiv på det du äger? Det är ingen slump att Jesus börjar tala om ögat som kroppens lampa strax efter hans tal om rikedom. Ögat bör inte vara grumlat, det vill säga vi får inte ha ett förvridet sätt att se på våra resurser och rikedomar. Och här kommer utmaningen: perspektivet är förvridet när vi inte inser att allt vårt är Guds. Vi äger inget, Gud äger allt. Vi förvaltar bara det han har gett oss. Det får till följd att våra resurser inte har ett egenvärde och är ett mål i sig själva. De är medel för att ge ära åt Gud. Vi är kallade att uttrycka vår kärlek till Gud och till vår nästa med det Gud har anförtrott oss. Gör vi det? Är vårt hem öppet för den som behöver vägledning, är vår tid avsatt för att hjälpa någon, är kontoutdraget fullt av utgifter som hjälper och välsignar någon annan?

Jordisk rikedom är inte ond i sig själv, utan den får dess ägares egenskaper! Jesus kräver inte total frihet från ägande. Nej, han vill att vi omvandlar våra jordiska rikedomar till himmelska. Handen på hjärtat, du och jag tillhör den rikaste procenten i den här världen sett till världslig välfärd. Hur förvaltar vi den? Är vi lika mannen i Lukas tolfte kapitel, han som kallas den rike dåren. Varför var han en dåre? Ja, definitivt inte för att han var rik. Hans dårskap finner vi i hans svar på sin egen fråga i verserna 17 och 18. Där säger han ungefär: "Jag har inte rum för allt min överflöd, vad ska jag ta mig till?" Och hans eget svar lyder typ: "Jaaa, nu vet jag. Jag river ladorna och bygger ännu större. Där kan jag förvara all rikedom och sedan kan jag bara relaxa och njuta resten av livet." Guds svar var att han skulle dö den natten och Lukas konkluderar berättelsen och knyter ihop säcken med orden: "Så går det för den som samlar skatter åt sig själv men inte är rik inför Gud". Det var ord och inga visor.

Rik inför Gud

2008-10-27T21:39:00.004+01:00

Jag vill vara rik. Och visst vill du det med? Fattigdom och brist är inget eftersträvansvärt. Vad som dock är än värre är att tro sig ha vad man inte har. Att tro sig vara rik medan man i själva verket lider brist. Detta var fallet för församlingen i Laodikea och Johannes skräder inte orden när han profeterar: "Du säger: Jag är rik, jag har vunnit rikedom och behöver ingenting, och du vet inte att just du är eländig, beklagansvärd, fattig, blind och naken."

Jesus tangerade samma tema när han gjorde det något gåtfulla uttalandet att "den som har, han ska få, men den som inte har, från honom ska det tas också det han tror sig ha" (Luk :18). Med andra ord, det ska bli uppdagat för en sådan människa att han inte hade det han trodde sig ha och därmed blir det som att han bestjäls. Vilken olycka!

I Jesu berömda bergspredikan tar han upp temat himmelska kontra jordiska skatter. Inför sin judiska åhörarskara som var vana att betrakta ekonomiskt välstånd som en gåva från Gud förmanar han: "samla inte skatter på jorden!" Hur ska vi förstå detta? Är det rätt att inta ett fattigdomsideal och avsäga sig all jordisk rikedom? Jag tror inte det. Jag tror att vi är kallade att omvandla våra jordiska resurser till evighetsvärden. Med andra ord: vi ska bruka jordiska skatter så att de blir himmelska. Vad bygger jag det på och hur kan det ske? Det tar vi imorgon. =) Jag har fått klagomål på att inläggen är för långa och dessutom behöver jag umgås lite med min gravida hustru innan hon somnar på soffan. Fortsättning följer - au demain!

Tid för förbredelser

2008-10-24T16:02:00.005+02:00

Pappaledighet är ett självupplösande begrepp och borde inte användas. "Pappa-arbete" borde det kallas. Jag och Levi har haft en hektisk dag med massa ärenden. Bättre blev det inte av att tvingas kivas med bilmekanikern som försökte blåsa oss på 2500 kr. Tack Gud att vi segrade, annars hade det stått oss dyrt. Sådant är inte särskilt fridbringande... Väntar just nu på att en dam ska komma och titta på vår lägenhet. Vi behöver större nu när familjen om några månader går från 3 till 4 stycken.

Efter det hoppas jag på en lugn eftermiddag med mycket bön och lyssnande. Det bär av till Skärhamns pingstförsamling på söndag; jag brukar predika där ungefär en gång i månaden, eftersom de inte har någon pastor. Nu på söndag ska jag förmodligen tala om hur viktigt det är med gudsmedvetenhet i våra liv och hur bönen skapar just detta. Det är sannerligen ett åtsidosatt ämne i många frikyrkliga sammanhang. Ofta när vi talar om bön handlar det främst om att be om saker. Jag tror Gud ser det mer som en bonus han ger oss. Vi får be om saker och förvänta oss att han ska gripa in. Men bönens primära syfte är naturligtvis närhet till Gud. Den är relationell, fast vi ofta fokuserat på den som funktionell.

Kommunicera för att influera!

2008-10-21T14:52:00.006+02:00

Jag läser bland annat boken "Communicating for a Change" av Andy Stanley, pastor och grundare för North Point Community Church. Andy är en bländande förkunnare och kommunikatör, med formidabla framföranden och bra innehåll. För den som vill utvecklas i sitt predikande, gärna i en folklig och nutidsrelevant inriktning, torde Stanley vara en guldgruva. Bland mina länkar kan du klicka dig fram till podcasts från North Point. Enjoy it!

En intressant mall Andy jobbar efter i allt sitt förkunnande är ME, WE, GOD, YOU, WE. Han talar om vikten av att inte vara påväg till massvis av destinationer i samma predikan utan ha EN POÄNG som man vill "hamra in" i åhörarna. Detta gör man sedan på olika sätt. Mallen mewegodyouwe är relationell, snarare än informativ. Först skapar jag en koppling med dem jag talar till. Jag etablerar mitt patos. Känner åhörarna mig redan väl kan denna tid ägnas åt att presentera vad budskapet idag ska handla om, gärna med återkoppling till mig. Nästa steg handlar om att finna beröringspunkter hos åhörarna, allt för att få alla att inse samma behov (som man finner svar på strax därpå) och det görs genom att anknyta till gemensamma nämnare. "Som fäder vet vi...", eller "visst var du med om i tonåren att...", eller "bilköerna får en ju att tänka...". När vi sedan kommer till "GOD" får vi svaret på det skapade behovet. Det kommer från Bibeln naturligtvis där man hämtar en tidlös princip. Nästa steg är att få "dig" att inse hur detta anknyter till din situation och sista hållplatsen är att åter identifiera sig med åhörarna och blicka framåt. Här skapas en vision för hur det kommer se ut framöver när vi följer det Gud har att säga om saken.

Det var lite tankar ytterst korthugget. Är du predikant, köp boken. It's godd stuff!

En höstkväll av värde

2008-10-16T23:31:00.000+02:00

Vi hade husförsamlingsträff hemma hos mig och Maria idag. Mysigt att njuta av en kopp med goda vänner i höstrusket och höra efter hur veckan har varit. Efter att ha fikat och lovsjungit kung Jesus en stund delade jag lite tankar utifrån Paulus försvarstal inför kung Agrippa (se föregående inlägg). Vi talade om vikten av att vi kristna ser oss som vittnen, att vi inser att vi har ett vittnesbörd och att vi blåser liv i detta. Ett vittne är inte särskilt intresserad av vad varje åhörare tänker och tycker om vittnesmålet. Det viktiga är att berätta om det man har sett och hört. Så borde vi tänka mer när vi sitter och språkas vid med en arbetskamrat över en fika. Varför inte väva in Jesus i det hela och på ett naturligt och självklart sätt tala om någon erfarenhet man har av gemenskapen med honom? Vi kom fram till att ofta gör vi inte detta av den anledningen att vi funderar för mycket på hur det ska mottas och var den andre befinner sig i sina tankebanor. Kommer han att se snett på mig, eller kanske distansera sig från tron, snarare än att närma sig den? Tänk vad enkelt och välsignat att bara släppa de tankarna och göra det Gud har ålagt oss att göra. Berätta! Det kom vi fram till. Det bad vi Gud om. Det var en höstkväll av värde.

Den högstes vittnen

2008-10-14T14:07:00.000+02:00

I Uppenbaralseboken 12:11 står det att vi vinner seger genom "lammets blod och vårt vittnesbörds ord". Att Jesu blod ger oss segern är det ingen kristen som höjder på ögonbrynen över. Mer slående är det kanske att det paras ihop med vår story, vad du och jag har sett och hört. För det är just detta som är ett vittnesbörd - berättelsen om den egna erfarenheten. Att vara kristen är att ha en subjektiv upplevelse av en objektiv sanning. Båda två måste finnas där! Alltså är det ett faktum att varje kristen har en erfarenhet att dela med sig av. Du har ett vittnesbörd. Men när delade du senast det med någon som inte känner Gud?

En nyckel till en ny folkväckelse i det här landet är att vanliga kristna börjar tala om sina möten med den Uppstånde. På ett folkligt, ärligt och naturligt sätt behöver vi bjuda in människor i våra liv, med Jesu ord till Natanael: "kom och se!" Den första generationens kristna var inget annat än vittnen om uppståndelsen. De kunde inte hålla tyst om vad de hade hört och sett (ex. Apg 4:20). Detta är varje vittnes uppgift i en rättssal - att ge ett sanningsenligt återberättande av vad han har sett och hört.

När Paulus mot slutet av sitt liv är fånge och står inför kung Agrippa och får möjlighet att tala för sin sak, ja, då berättar han om sitt möte med Jesus (Apg 26). Flera saker är värt att notera från det här kapitlet när den store aposteln vittnar inför kungligheter.

Angående Pauli beteende är han artig och visar respekt, både mot Agrippa och Festus, trots att denne är oförskämd (se vers 2, 25). Han är även medveten om Agrippas förförståelse i skrifterna och anknyter därför till dessa (se v 6,7,22). Han är naturligtvis också frimodig (v 27,29) och tvekar inte att säga att alla runtomkring borde vara som honom, fast utan bojor.

Gällande själva vittnesbördet är det naturligtvis Jesuscentrerat. Han återger hur han var och vad han trodde före sitt möte med Kristus (v5,9,10,11) för att sedan detaljerat återge hur Jesus mötte honom och vad Jesus sa till honom. Han undanhåller inget, trots att de han berättar för inte är troende. Hans attityd är något i stil med: "välkommen in i mitt liv, så här gick det till när jag mötte Jesus." Sedan poängterar Paulus vad mötet med Gud har gett för resultat i hans liv, hans omvändelse och hans iver att vittna om det han varit med om (v 19-23).

Tänk vad mycket vi har att lära oss. Vi kanske inte dagligen åtalas inför myndigheter eller får möjligheten att vittna för presidenter. Men arbetskamraten eller den bredvid dig på bussen påväg till jobbet är lika värdefulla för Gud. Jesu ord till Paulus ekar fortfarande ut till dig och mig:

"Men stig upp och stå på fötterna! Ty jag har visat mig för dig för att utse dig till tjänare och vittne..." (Apg 26:16)

Vem släpper du inpå livet?

2008-10-07T23:58:00.000+02:00

Tragedin med Michael Guglielmucci (känner du inte till den kan du läsa här) visar på hur en kristen kan bli snärjd, demoniserad och förledd. Det är inget nytt, även om det är fruktansvärt. Vad som gör detta ännu otäckare är att det är möjligt att vara pastor i en stor pingstförsamling och samtidigt bedra alla i sin omgivning (och sig själv) i flera år! Det aktualiserar verkligen frågan om det inre livet och hur det formas till att bli kristuslikt. Hur kan vi leva i frihet från synden och besegra den varhelst den sticker upp sitt fula nylle?

Bekänn alltså era synder för varandra och be för varandra, så att ni blir botade. Mycket mäktig och verksam är en rättfärdig människas bön. Jak 5:16

Det vi ibland har förbisett är perspektivet att synden verkligen är en makt. Den är inte bara en "juridisk överträdelse" utan en förslavande kraft som intar oss steg för steg när vi ger efter inför den. Vi kan be Gud om förlåtelse och få det, utan att vi fördenskull har klippt av syndens hake, lagt av oss dess boja. Pornografin, som i Michaels fall, är ett bra exempel på en förslavande synd som, statistiskt sett, många kristna (pastorer inkluderade) kämpar med. Dess tillgänglighet och omfattning idag är ett samhällsomstörtande fenomen och något som Satan mer än gärna använder för att fälla och snärja andliga ledare. Eftersom porren är så starkt kopplad till skuld är den tabubelagd. Vem bekänner en sådan synd för sina kollegor på pastorskonferensen? Ingen! Där tabun råder kan friheten inte komma till.

Vi i frikyrkan måste erövra kraften i syndabekännelse inför andra syskon. Bikten, om du så vill. Jag tror att en av nycklarna till sann befrielse från synd och demonisk bundenhet ligger just i att helt tappa ansiktet inför någon annan och bekänna - utan krusiduller och försköningar. Så här illa ställt är det. Hjälp mig! Just det sexuella området verkar det vara synnerligen viktigt med sann frihet. Paulus verkar gradera synden inom detta område, otukten med biblisk terminologi, som särskilt farlig, eftersom det är synd mot ens egen kropp.

I synnerhet bland pastorer, präster och förkunnare borde detta vara en självklarhet. Vi måste ju vara fria i högre grad än de vi leder. De nätverk för pastorer och ledare som finns måste se till att betona intigriteten och det inre livet. Annars kommer Guds församling i Sverige rasa som ett korthus i det långa loppet. Själavård, bikt och förbön med hjälp av Andens gåvor är nycklar till ett starkt inre liv. Det är bara när vi har gudsmänniskor nära oss som vi lever våra liv inför, som vi verkligen menar allvar med vårt kristna liv. Vem släpper du inpå livet?

GUDOMLIG TIMING

2008-10-05T21:54:00.000+02:00

Vad Gud vill att vi ska göra kan vara nog så svårt att ha klart för sig ibland. Men när Gud vill att vi ska göra det han har sagt att vi ska göra, det är förmodligen ändå svårare. Har du någon gång varit med om att Gud har visat dig något och lagt en stark drivkraft i dig för att utföra det, för att sedan gå ett stort fett "NEJ" från himlen just när du är i färd med att gå framåt? Jag har varit med om det mer än en gång. Varför gör då Herren så?
Det skulle naturligtvis kunna ha att göra med att man inte är mogen just när man själv tror att man är det. Kanske vill Herren ibland bromsa oss för att träna oss i en av Andens frukter, tålamodet. En annan förklaring kunde vara att han känner till en viss fallgrop längre fram utmed vägen som inte vi vet om. Vi kan nog konstatera att det inte finns någon enkel förklaring men det är vår tröst att Gud har hela perspektivet och är i framtiden redan nu. Han vet vad som ger störst frukt och utbreder hans rike maximalt. Att vänta kan vara ett stort steg framåt, även om det ofta kan kännas som att man då står still. Det är också en tröst att se att Paulus var långt ifrån fullkomlig på det här området, men att Gud ledde honom.

Sedan tog de vägen genom Frygien och Galatien, eftersom de av den helige Ande hindrades från att predika ordet i Asien. Och när de nådde Mysien försökte de bege sig till Bitynien, men det tillät inte Jesu Ande. Då for de genom Mysien ner till Troas. På natten såg Paulus en syn. En man från Makedonien stod där och bad honom: "Kom över till Makedonien och hjälp oss!" När han hade sett denna syn, försökte vi genast ta oss till Makedonien, eftersom vi förstod att Gud hade kallat oss att predika evangeliet för dem. Apg 16:6-10

Paulus och hans medarbetare var aktiva och tog initiativ för att fullborda missionsbefallningen. Och visst hade Gud tänkt att ordet skulle spridas till Asien. Men här verkar missionärerna varit "out of timing" och Anden får korrigera och dirigera dem i en annan riktning. Europa. Tack Gud för att evangeliet trängde in i denna världsdelen. Idag är kristendomen här en skugga av vad den en gång var. Det kommer dock att bli ändring på det. Nu åter till Paulus och hans team. De kommer till Filippi och leder Lydia och några fler till frälsning. Grunden för filippiförsamlingen är lagd. Sen kommer motstånd och Paulus och Silas hamnar i finkan. Gud ordnar naturligtvis det, eftersom de befinner sig i hans vilja. Sedan bär det vidare och de predikar i Tessalonike, Athen och Korint och många fler städer.
I 19e kapitlet ser vi något intressant. Paulus befinner sig i Efesus där han etablerar en församling och väckelsens vågor står höga. En särskilt stark genombrottskraft av under och tecken vilar över aposteln som får se sjuka botas och demoner fara ut till följd av att folk kommer i kontakt med hans kläder. Han förblir där i ett par år och en väckelse bryter ut, så att alla som bodde i Asien, judar och greker, fick höra Herrens ord (19:10).

Alltså, för att klargöra min poäng. Evangeliet gick ut till Asien, dit Anden hade hindrat dem från att åka några år tidigare. Effektiviteten beträffande ordets spridning och rikets framfart berodde alltså inte primärt på deras strävan, utan på deras förmåga att följa Andens ledning och därmed förbli i Hans favör. Som Tommy Tenny har sagt: One day of favour can be worth more than a lifetime of labour!

Några tankar om Herrens bön

2008-09-25T12:59:00.000+02:00

Jag satt nyligen och mediterade lite över Herrens bön:

Vår Far, Du som är i himlen,
Låt Ditt namn bli helgat.
Låt Ditt rike komma, låt Din vilja ske,
på jorden, såsom den är i himlen.
Ge oss idag vårt bröd för dagen som kommer.
Och förlåt oss våra skulder,
såsom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.
Utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss ifrån den Onde.
Riket är Ditt och makten och härligheten, i evighet. Amen.

Den här bönen är naturligtvis ingen trollformel som Jesu kläcker i någon magiliknande manöver. Nej, den kommer som ett svar på lärjungarnas bön, "Herre lär oss att be", och det är just detta Herrens bön gör - den lär oss att be.

Bara det faktum att vi faktiskt kan bli bättre bedjare kanske förvånar någon. Men visst förhåller det sig så; Jakob bekräftar det (Jak 4:3). Man kan vara en god bedjare och en dålig bedjare. Följer man Jesu bön behöver man inte vara orolig för det senare.

För det första slår bönen i sin första fras fast två oerhört viktiga hörnstenar i den kristes gemenskap med Gud: intimiteten och vördnaden. Vissa kristna har svårt att förena dessa och ramlar antingen i diket där Gud är en kompis. "Trevlig, trevlig, trevlig är Herren Sebaot?" Nej, så var det inte! Andra kristna ligger ständigt på knä och kommer aldrig ur maskperspektivet. De är mer upptagna av "sitt hjärtas armod, än rikedomen i Guds Ord", som Bonhoeffer skrev.
Jesus lär oss att vi måste förstå vår ställning som älskade barn inför en god Fader. Men fördenskull får vi inte förlora vördnadet, ty "helgat varde ditt namn".

Herrens bön börjar alltså med dessa insikter och tillber. "Du är helig gud", utbrister den. Detta är och förblir grunden för vidare bön. Det är i tillbedjan vi ser mer av Herren och hans vilja, vilket är nyckeln för att kunna be om den. Nästa steg är just detta. Att be om att riket ska komma och att Guds vilja ska ske är det grundläggande. Ju mer som blir uppenbarat av Guds vilja när du ber, desto kraftfullare och mer specifikt kan du be. Bön handlar inte om att manipulera Gud att göra min vilja. Det handlar om att söka hans vilja och be den till verklighet här på jorden. Detta gjorde Abraham för Sodom, detta gjorde också Mose för folket. Det går att påverka hur mycket av Guds vilja som sker här på jorden.

Först efter det här steget berör bönen mina behov. Jag får be för dem, men de bör komma längre ner på prioriteringslistan än att söka och förverkliga Guds vilja. Syndabekännelsen som följer får aldrig försvinna ur det kristna livet, hur mycket vi än tackar Gud för hans rättfärdighet i oss. Vi måste föra fram synden i ljuset. Det är endast där dess makt bryts. Läror som försöker ta bort syndabekännelsen från det kristna livet är från Djävulen. Att föra fram synden i ljuset handlar också om att be om och ge förlåtelse människor emellan. Där synd har begåtts mot någon människa räcker det inte med att gå till Gud.

Här var alltså några korta tankar utifrån Herrens bön. Vi observerar att sista raden är tillbedjan, liksom den första. Låt all bön ramas in av att du tillber Konungars Konung. Endast han är värd det.

Frihetens gudomliga syfte

2008-09-24T12:21:00.000+02:00

Jag älskar filmen Braveheart! Fler med mig har förmodligen blivit mäkta imponerade av William Wallace och hans kamp för frihet. Avrättningsscenen är filmens slut tillika kulmen. Bödlarna tror att han ska be om nåd när han torterad ligger där och flämtar. De böjer sig fram för att lyssna. Och då kommer ropet: FREEDOM! Och man hugger huvudet av honom.
Alla älskar frihet men vad är dess poäng och syfte? Är det möjligheten att göra det jag vill? Förmodligen håller många sig med en sådan definition. Om frihet innebär att jag kan göra det jag vill, då innebär det att alla hinder som står ivägen för det jag vill bör röjas ur min väg. Om brist på pengar utgör min frihets fiende, då behöver jag bli rikare. Blir jag befordrad på jobbet och därmed får mer makt ökar mitt mått av frihet eftersom jag då kan styra omständigheterna mer på jobbet. Det blir som jag vill. Är inte detta en av anledningarna till varför makten så ofta lockar oss? Den ger oss frihet från att behöva böja oss under den andre. Vi vill vara fria.
Men friheten är inte tänkt att stå ensam; den är inte sitt eget syfte. Det finns ett gudomligt syfte med den frihet som blivit dig och mig givna. För så är det - friheten är en gåva från Gud. Paulus talar i Galaterbrevet 5 om detta gudomliga syfte med friheten och hur den kan uttryckas på ett sätt som gör att den förblir och förmeras i våra liv.

"Ni är kallade till frihet, bröder. Använd bara inte friheten så att den onda naturen får något tillfälle, utan tjäna varandra i kärlek.Ty hela lagen är uppfylld i detta enda budord: Du skall älska din nästa som dig själv. Men om ni biter och sliter i varandra, se då till att ni inte blir uppslukade av varandra." (Gal 5:13-15)

Att frikoppla friheten från dess givare (Gud) och göra den till sitt eget mål centrerad kring en själv är att bedra sig själv. Detta är den mörka sidan av friheten, att ge den onda naturen tillfällen. Då blir alla andra snart hot emot mitt ego och detta missbruk av friheten kan med ett ord kallas synd. Luther menade att "synd är att vara inkrökt i sig själv". Paulus avslöjar här den andra vägen och vad som verkligen är frihetens gudomliga syfte: att tjäna andra i kärlek.
En fråga att ställa sig själv är om man använder sin frihet för andras väl. Är du full av kärlek till andra eller har du stannat vid världens substitut som kallas tolerans?
De kommande verserna i Galaterbrevet ger oss två listor. Den ena räknar upp de gärningar som den som missbrukar friheten kommer att uppvisa. Den andra är en lista om Andens frukter. Att vandra i Anden är att leva för andra. Då behövs ingen lag. Då regerar evangelium. Då blir det bibelordet verklighet såväl i ditt inre som i din omgivning: "Där Herrens Ande är, där är frihet!"