Har jag mördat min blogg?

Att jag har växlat ner rejält är väl uppenbart. Från en ambitionsnivå där inläggen duggade relativt tätt, åtminstone en gång i veckan, har de nu sinat så att det nästan har gått en månad sedan jag skrev något. Man skulle kunna tro att jag tröttnat, vrickat fingrarna eller inte bryr mig om mina regelbundna läsare (de är inte så många, men dock). Faktum är att jag är lite anti dela-sin-vardag-med-hela-cyberspace grejen som har blivit så populär i och med bloggandet. Tråkig, reserverad och torr? Kanske, men jag dristar mig att tro att mitt familjeliv och studentvardagen inte hör hemma på min blogg. Måhända har jag fel, eventuellt omprövar jag detta längre fram. Men i nuläget - icke!

Därför har jag försökt att skriva när jag har läst något särskilt i Skriften som jag vill lufta lite, eller något som har med församling och förkunnande att göra. Det för naturligtvis med sig att bloggen smalnar och att det inte är lika lätt att hosta upp något lika ofta. När jag väl skriver blir inläggen lite längre och man skakar av sig vissa personer efter de fem första raderna. Men det gör inget.

Om min blogg dog har den nu återuppstått. Inte lika tät på inlägg som förut kanske, men då och då dimper det kanske ner något guldkorn som förvandlar din dag och därmed en liten del av ditt liv.

Livet är nu. Ordet är Gud. God Jul.

Gustaf

Är våra liv buskage av tistlar?

I Markus 4 ger Jesus en liknelse som kanske kan sägas vara hans viktigaste. Han ställer nämligen frågan hur lärjungarna skulle kunna förstå några liknelser alls om de inte greppade den här. Fyra olika markplättar nämns som kan visa oss fyra kategorier av människor. Av tid och utrymmesskäl ska jag bara ta upp en av dem, tistlarna.

Sådden bland tistlarna är den jag särskilt vill stanna upp inför eftersom denna markplätt syftar på oss som Guds barn. Ödet för denna kategori är inte att de går evigt förlorade, utan snarare att deras liv inte bär frukt för evigheten. ”Världsliga bekymmer, bedräglig rikedom och begär efter allt annat kommer in och kväver ordet så att det blir utan frukt”, löd Jesu uttydning. Tistlarna har alltså att göra med hur distraktioner och begär efter olika saker växer upp parallellt med den gudomliga sådden och kväver den. Jorden urlakas, gudstillvändheten avtar, och i takt med att det sker försvinner också förmågan att bära god frukt. Visst kan man fortfarande vara framgångsrik i människors ögon (även i ”andligt” avseende), men frukten för evigheten sinar, eftersom bevekelsegrunderna inte har sina djupaste rötter i att man vill behaga Gud. Ett mycket kraftfullt skriftställe som illustrerar detta och som jag rekommenderar dig att ofta återvända till är följande ord av aposteln Paulus.

Ty någon annan grund kan ingen lägga än den som redan är lagd, Jesus Kristus. Om någon bygger på den grunden med guld, silver och dyrbara stenar, eller med trä, hö och halm, så skall det visa sig vad var och en har byggt. Den dagen kommer att visa det, eftersom den uppenbaras i eld, och hur vars och ens verk är skall elden pröva. Om det verk någon har byggt består provet, skall han få lön. Men om hans verk bränns upp, skall han gå miste om lönen. Själv skall han dock bli frälst, men som genom eld. 1 Kor 3:11-15 (min kursivering)

Min kursivering ovan är för att förtydliga att detta bibelställe, precis som det om tistlarna, talar om människor som vi en dag kommer att möta i himlen; det talar alltså inte om de förlorade. Alla kristnas livsverk ska prövas i eld och elden är en bild som ofta illustrerar Guds helighet. Så gör den även här. Guds helighet prövar inte främst våra handlingar utan tillvändheten till Gud i våra handlingar. Sant lärjungaskap handlar minst lika mycket om inre motiv som yttre disciplin. Är du en av de många kristna vars hjärta och livsstil är ett buskage av tistlar? Har du insett det har du kommit längre än de många som är omedvetna om sitt tillstånd. Tistlarnas svåråtkomlighet ligger i att de ofta inte avslöjas för vad de är, utan istället rättfärdigas deras närvaro. ”Alla andra lever ju såhär!” Och så tillåter vi tistlarna att växa parallellt med den goda sådden tills de kväver dess förmåga att bära frukt.

Vi behöver vaka över våra liv så att de handlar om att behaga Gud i alla avseenden. Långt ifrån allt vi gör kommer att lyckas, men om motiven är att Jesus ska bli ärad kommer han att bli nöjd och vi kommer också att bära rik frukt eftersom vi då är i honom. ”Om någon förblir i mig och jag i honom så bär han rik frukt” (Joh 15:5a). Detta ord från Jesus är en beskrivning av hur det faktiskt fungerar i livet tillsammans med Gud. När närheten och enheten med Kristus ligger till grund för våra motiv och handlingar, då kan inte dessa undgå att bära frukt för evigheten. Och visst är det att lyckas!