Lite grundtextgodis

På grekiska språket markerar man inte det man tror på med en preposition som vi gör i svenskan. Alltså, man skriver oftast inte "tro på Jesus", utan helt enkelt "tro Jesus" och så låter man kasus (nominativ, genitiv, dativ, ackusativ) bestämma ordets funktion i meningen. Exempelvis i följande bibelord:

21 Men nu har utan lagen en rättfärdighet från Gud blivit uppenbarad, en som lagen och profeterna vittnar om, 22 en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus, för alla som tror. (Rom 3:21-22a)

Här står det "tro" och sedan "Jesus Kristus" i genitiv. Man har då två möjligheter när man översätter: (1) den "vanliga" översättningen att tron är på Jesus Kristus eller (2) en s.k. subjektiv genitiv som snarast skulle översättas "Jesu tro", eller eftersom "pistis" (tro) betyder både "tro" och "trofasthet" skulle det alltså kunna röra sig om "Jesu Kristi trofasthet". Intressant, va?

Ett liknande exempel finns i Mark 11:22 i storyn om fikonträdet som Jesus förbannade. Han svarar lärjungarna "Tro på Gud", ordagrant: "Ha tro Gud" (där Gud står i genitiv)
Det skulle alltså här kunna översättas: "Ha Guds tro!"

Ja, nu ska jag inte trötta ut dig längre, men tänk vilka djup det finns i den heliga Skrift. Och ni som tyckte detta var tråkigt och ointressant, glöm inte att jag varnade dig med rubriken.

Ha en riktigt välsignad helg!

Typologisk bibeltolkning

Ett gammalt beprövat sätt att läsa Bibeln, i synnerhet Gamla testamentet är den s.k. typologiska bibelförståelsen. Typologi handlar om att en företeelse eller en person pekar fram emot något annat och fungerar som ett slags profetisk symbol för detta. Den typologiska bibelförståelsen
handlar därför i första hand om gammaltestamentliga karaktärer och händelser som är likt skuggor av det som vi får presenterat i Nya testamentet. Talesättet att det nya finns i det gamla förvarat, det gamla blir i det nya förklarat är en ganska träffande beskrivning av
ett sånt här symboliskt förhållningssätt till Bibeln. Josef är en profetisk bild som pekar mot en lidande och förskjuten Messias, genom att han förkastas av sin familj och sedermera av Potifar, till slut blir upphöjd och för med sig räddning till en hel värld och försoning till
sin egen familj. Mose är också han en profetisk bild på Messias som befriar sitt folk ur slaveri. Uttåget ur Egypten kan ses som en avfärd från det sataniska riket, vandringen genom röda havet som dopet. David är ytterligare en bild på Messias. Han är den segrande konungen
som befriade Israel från främmande makter; på samma sätt avväpnade Jesus Kristus Satan och hans fördärvsmakter för att etablera Guds rike på jorden.

Kyrkans tidlösa skatt

Postmodernitetens vindar har blåst ett tag. Alla har sin sanning och mitt i denna snålblåst är vår utmaning som kyrka att på ett tidsrelevant sätt förkunna det tidlösa. Den kristna tron rör sig på båda planhalvorna - den är en subjektiv erfarenhet av en objektiv sanning. Detta kan vi aldrig komma ifrån och som så ofta så utgör dessa två sidors ytterligheter två diken.

Å ena sidan kan vi fastna i hårklyverier om vad som är "renlärigt" och "objektivt sant". Detta har ofta skett och sker förjämnan i kyrkohistorien. Då räcker det inte med att Kristus är sann Gud och sann människa, utan man lär komma fram till exakt hur hans mänskliga och gudomliga natur förhåller sig till varandra. Är de kanske sammanfogade som två kammar eller mera totalt förenade som ett järn upphettat i elden, där man inte kan skilja glöden från järnet?

Andra diket är det som stora delar av frikyrkan istället styrt rakt ner i, förmodligen ofta av en rädsla för hårklyverier som den jag nämnt ovan. Man styr ner i subjektivitetens dike. Här är det den personliga upplevelsen som väger tyngst (eller väger något över huvud taget) och individualismen visar sitt fula tryne. I detta är vi inte alls olika samhället i övrigt, där privatreligiositeten råder. Svensken är mer andlig än någonsin, men har inget till övers för kyrkan.

Är det då inte rätt att anpassa våra kyrkor helt åt svenskens önskning. Då kan vi äntligen få honom till kyrkan och påverka honom successivt. Saken är den att vi med stor sannorlikhet redan har sålt vår själ när han äntrar kyrkdörren. Vi halkar lätt in i en pragmatism som i sin skrifttolkning mer tänker på vad som "funkar" än på vad som är sant - "funkar" då i bemärkelsen gör svenske Svensson glad och får honom att gilla mig och min kyrka.

Självklart ska våra kyrkor funka! Självklart ska svensken stanna där och möta Jesus till frälsning. Men för att detta ska ske måste vi inse att kyrkans skatt är EVANGELIET, det oföränderliga, beprövade, historiskt sanna, objektiva EVANGELIET om Jesu liv, död och uppståndelse. Däri finns kraften. Däri finns församlingstillväxten. Däri finns segern.

Gamla Testamentets lagiska Gud?

Det är vanligt att vi tänker oss Gamla testamentets gudsbild som lagisk i kontrast till den milda och förlåtande Gud som framträder i NT och som Jesus ger ett ansikte. En för stor polarisering mellan GT och NT har ibland inträffat (kyrkohistorien har i det här avseendet upprepat sig en mängd gånger) och det blir vilseledande och i värsta fall förödande för gudsbilden när vi spelar ut Bibelns två delar mot varandra. Jag vill lyfta fram en aspekt på nåd som tydligt framträder i GT, nämligen utväljandet.

Det var inte lagen som gjorde judarna till Guds folk, utan utväljandet. Han valde dem och de hade en relation till honom innan lagen gavs:

Därefter sade HERREN till Mose: "Gå till farao och säg till honom: Så säger HERREN: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig! 2 Mos 8:1

Gud kallar israeliterna "mitt folk", långt innan lagen gavs till dem. Varför? Eftersom han hade utvalt Abraham, på grund av dennes tro. Lagen gavs alltså till Israel, inte som en förutsättning för gemenskap med Gud, utan som en följd av den befintliga gemenskapen med Gud. Vilken skillnad det gör för vår gudsbild när vi ser detta!

Miljöpartist som har en del att lära Svenska kyrkan

Ta gärna en titt på Schlaugs artikel i Dagen om du inte redan gjort det. Här talas sanning som Weijeryd och Svenska kyrkans läronämnd skulle behöva idissla en aning i tanken. En sådan som Jesper Svartvik exempelvis, som sitter med just i läronämnden, kunde allt behöva sätta sig vid Schlaugs fötter och lära ett och annat. Docent i GT och professor och ändå kan Svartvik hosta upp en tolkning av 3 Mosebokens "Du ska inte ligga hos en man som man ligger hos en kvinna, det är en styggelse" som gör gällande att texten handlar om att män inte skulle behandla andra män som man behandlade kvinnor. Maken till dålig exegetik får man leta efter. Men visst kan man väl kosta på sig lite dålig bibeltolkning om man får vara politiskt korrekt. Patetiskt! Men det är glädjande att ett gammalt språkrör för miljöpartiet nu är ett språkrör för lite rim och reson - nämligen att kyrkan för evigt bör låta Skriften vara auktoriteten.

Omsorgsfullt sågad vid fotknölarna

När man som jag pluggar teologi har man ofta förmånen att luncha med folk från andra kyrkliga schatteringar än ens egen. Visst är det berikande att möta andra traditioner. Igår hade jag en sådan lunch inplanerad sedan länge med en luthersk präst och teolog. Inget ovanligt i sig, jag umgås med lutheraner stup i kvarten. Dock kändes denna lunch speciell. Vi skulle nämligen prata om profetisk gåva. Han hade deltagit i ett seminarium för drygt ett år sedan då min uppsats om profetia i urkyrkan lades fram och ville språkas vid om detta. Det kändes spännande tyckte jag.

Nu blev det lite annorlunda än jag tänkt mig, då min bok om att höra Gud i Skriften (med titeln Det Profetiska Ordet) hann komma ut och min lunchkamrat hann läsa den innan vårt samtal. Han är en seriös och mycket vänlig, gudfruktig person och vår lunch kom att handla helt om boken. Jag hade stor begåvning, började han, men jag kände att ett stort MEN hängde i luften och väntade på att få komma fram. Och fram kom det.

Bilderna blev många. Boken var “en tur med ungarna till Liseberg som stannade utanför entrén, en väl uppdukad måltid där maten aldrig kom in, en vacker guldring till hustrun utan den beställda diamanten, osv osv….” En bild säger mer än tusen ord. Hårda ord. Snopet att bli så sågad; jag trodde boken var full av substans (det tror jag fortfarande).

Felet, menade min lutherske broder, var bristen på korsteologi, bristen på lag och evangelium. Man kan aldrig tala om förnyelse och andlig tillväxt utan att måla Kristus. Kritiken var tung eftersom vem vill inte vara kristocentrisk. Men utifrån hans sätt att se det verkar det inte gå att behandla ett ämne utan att tydligt förkunna korset. Jag håller med om att korset ska vara centrum i förkunnelsen. Men visst måste man kunna skriva en bok om att höra Gud i texten, utan att i varje kapitel tala om döden och uppståndelsen? Vad tycker ni mina kära läsare? Tyck gärna till.

Debut som författare

Jag upplevde ett tilltal i april 07 som uppmanade mig att skriva en bok. Jag fick faktiskt titeln, och det lär inte höra till vanligheterna att man börjar sitt bokskrivande med en titel. Titeln jag fick var "Det profetiska ordet". I den sökande process som startade i och med det ordet stötte jag på 2 Pet 1:19 där aposteln använder just det begreppet och syftar på Skriften. Så fick det bli en bok om Bibeln som det profetiska Ordet.

Boken handlar om att lära sig att höra Guds röst med bibelordet i centrum. Om universum skapades genom att Gud talade det till existens, vad bör det innebär för vår syn på ord i allmänhet och Guds ord i synnerhet? Jag tar upp det inre livet, vår mottaglighet för Guds tal och problemet med att lyssna i vårt uppstressade samhälle. Jag ger också lite kyrkohistoriska återblickar på att man faktiskt läst Bibeln profetiskt i alla tider. Beställ ett exemplar och läs lyssnande. Den som vågar börja lägga örat intill sin Bibeln och lyssna, ska inse att Gud aldrig är tyst.

Guds frid!

Gustaf

Bön - att inte impa, utan inympas!

"Lär oss att be" sa lärjungarna till Jesus. Man kan alltså växa i sitt bedjande och bli bättre på bön.

När vi tänker på förbättring är det lätt att fästa sig vid metoder. Så även med bön. Vi vill ha konceptet, steg 1,2,3 så att vi kan följa det och få resultat. Det är förståeligt. Men kan det vara så att vi ibland inte ser skogen för alla träd. Alltså, meditation, krigstungor, barnnödsbön, knäböjande, ikoner, tidegärdsböner i all ära, men - metoderna är inte själva bönen. Metoderna lär oss att be.

Visst är det väl möjligt att praktisera ovanstående metoder utan att egentligen be? Att det blir något annat än möten med Gud, en slentrianmässig vana, något för att impa på Gud. Och det är ju inte möjligt att imponera eller komplettera Gud. Han är fullkomlig och sig själv nog. Är det inte snarare fråga om att låta sig inympas, att vända hjärtat till Gud och låta sig fyllas av honom, hans vilja och hans Andes liv. "Detta är evigt liv att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus" (Joh 17:3).

Alltså, om man kan sysselsätta sig mig bönemetoder utan att fördenskull egentligen be, blir ju frågan om hur man vet att man verkligen ber relevant. Vad kännetecknar en bedjare? Jag skulle vilja svara att det är gudstillvändhet. Att vara en god bedjare är att vara centrerad kring Gud och medveten om hans närvaro. Detta kan man vara jämt, i vardagssysslorna, på arbetet och på ICA. Då går bönen från att vara en programpunkt till att bli en livsstil. Sursum Corda!

Varför bör man egentligen be?

Jag var för en tid sedan hos en vän och släkting i Stockholm och vi kom in på frågor man kan brottas med i tron. Brottas gör vi alla och det måste inte vara något dåligt med det. Faktum är att ur brottningskampen kan seger och andlig mognad komma. Tänk bara på Jakob i Bibeln (1 Mos 32).

Min vän erkände då att han ofta brottats med frågan varför vi ska be. Visst, det står i Bibeln, visst Jesus gjorde det, men - varför? Varför be till ett fullkomligt väsen som är allvetande och sig själv nog? Det är ju inte så att Gud faller av tronen eller får en dålig dag om vi inte fyller hans självbekräftelsekvot genom våra böner.

Jag tror att vi ska be av samma anledning som vi existerar. Syftet med vårt varande här på jorden sammanfattas i 1 Kor 1:9. Där står det att "Gud är trofast, som har kallat er till gemenskap med sin son Jesus Kristus." Vi är kallade till gemenskap med Gud. Och det är ju detta som är bön. Gemenskap. Läs gärna och fundera en aning över vad Jakob skriver i sitt fjärde kapitel, de fem första verserna. Han skräder inte orden när han kritiserar sina läsare för att be illa, "för att slösa bort allt på njutningar". Han går vidare och konstaterar att de inte kan vara vänner med världen utan att bli Guds fiender. Här tror jag vi har pudelns kärna. En god bedjare är en som lärt sig ha gemenskap med Gud.

Frågor för att mäta din integritet

Läste just en lista av bra frågor för att kunna mäta sin integritet. Tänkte dela den med er. Skynda inte igenom den. Det är lätt att "beta av" frågorna och svara som man önskade att det vara snarare än hur det egentligen är.

1 Hur väl behandlar jag människor från vilka jag inte kan få ut något?
2 Är jag transparent inför andra?
3 Spelar jag lätt rollspel beroende på vem jag är tillsammans med?
4 Är jag samme person när jag har strålkastarljusen på mig som när jag är ensam?
5 Är jag snar att erkänna att jag haft fel, även när jag inte pressas till det?
6 Sätter jag andra före min egen agenda?
7 Har jag en konstant moralisk standard eller låter jag situationen bestämma min etik?
8 Tar jag moraliska beslut även när de är svåra och har ett högt pris för mig personligen?
9 När jag har något att säga någon, talar jag direkt till vederbörande eller talar jag med andra om honom eller henne?
10 Är jag ansvarig ("accountable") inför minst en människa för vad jag tänker, säger och gör?

Feminism och en machoman

Levande läsning

Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar. Inget skapat är dolt för honom, utan allt ligger naket och uppenbart för hans ögon. Och inför honom måste vi stå till svars. Hebr 4:12-13

Människor ser till det yttre, Gud ser till hjärtat. Hjärtat är enligt Bibeln platsen för vår själ (personlighet, känslor) och ande (den innersta livslågan som tänts av Gud och vill till Gud). Att låta sitt inre formas till att bli odelat, starkt och gudfruktigt tar tid och kräver eftertanke. I denna process behövs mat för vårt inre - maten från det eviga och kraftfulla Gudsordet. Det är när jag utsätter mitt inre för Guds sanning som skräp kommer upp till ytan, blir belyst, avslöjat och förtärt. Där, inför Gudsordet, formas jag att kunna skilja på vad som är själsligt, det vill säga sprunget ur mig och mitt själsliv och vad som är ande och liv. Där, inför Guds sanning, luttras jag och renas likt i en smältugn när guld skiljs från slaggprodukter för att det ska bli rent och värdefullt. Men det fordras hetta. Jag måste ha en läsning där jag välkomnat Guds ande att tala. Hans närvaro måste vara prioriterad. Då kan jag närma mig Gudsordet som vore det en mötesplats. En plats där evigheten träder in i mig och min vardag.

De första kristnas andeledda skrifttolkning

Jag fokuserar lite under en tid här på Skriften som Det Profetiska Ordet. Och här har du anledningen (vilken jag lär basunera ut framgent): jag debuterar med en bok i ämnet. Den kommer ut i september med just titeln "Det profetiska ordet". Hur som helst, det var inte det jag skulle skriva nu.

Har du tänkt på hur frekvent de nytestamentliga skribenterna gör skriftutläggningar som ur ett historiskt-kritiskt tolkningsperspektiv verkar gripna ur luften. Gripna ur luften är de naturligtvis inte, utan inspirerade av Anden. Ett exempel:

"Där stannade han tills Herodes hade dött, för att det skulle uppfyllas som Herren hade sagt genom profeten: Ur Egypten kallade jag min son." (Matt 2:15)

Matteus citerade ett skriftställe ur Hosea bok som definitivt syftade på Israels uttåg ur Egypten. Evangelistens (andeledda) tolkning är dock att detta också kan appliceras på Jesu uppväxt och familjens flykt till och återkomst från Egypten.

Ett exempel till: I Matt 4:4 återger Matteus Jesu egna ord. Han frestas av Satan att göra ett brödunder och påpekar att människan inte ska leva endast av bröd, utan av varje ord ur Guds mun. Det är en parafrasering av 5 Mos 8:3 där "människan inte ska leva endast av bröd utan av allt som utgår från Guds mun". Det som åsyftas som utgående från Guds mun i 5 Mos är mannan från himlen, medan Jesu (och Matteus) poäng är att vi ska leva av Gudsordet, av hörsamheten och lydnaden inför det.

Listan med exempel kunde bli lång. Vi måste konstatera att de i första generationens kristna som utvaldes av Gud att nedteckna NT utförde karismatisk exegetik, eller "pingstbibelbruk" om man så vill. Deras uttolkningar har i sin tur blivit helig Skrift för oss tillsammans med GT. Varför skulle inte vi kunna tro att samme Ande som inspirerade dem kan vägleda oss till profetiska tolkningar idag. Naturligtvis inte för att upphäva den historiska läsningen. Inte heller för att lägga något nytt till Skrifterna. Men för att själva erfara Skrifterna!

Ledarskap

Läste just en tänkvärd artikel av pastor Stoval Weems om ledarskap. Artikeln är skriven i den amerikanska tidningen Catalyst och Weems nämner sina tre största misstag de senaste tio åren då han byggt Celebration Church, en av de snabbast växande kyrkorna i USa. SJu stycken var de för tio år sedan, numera är de över 10 000 på mötena. Läs artikeln här.

Att finna Gudsordet

"Min son, ta vara på mitt tal. Vänd ditt öra till mina ord. Låt dem inte vika från dina ögon, bevara dem i ditt hjärtas djup.Ty de är liv för var och en som finner dem och läkedom för hela hans kropp." Ords 4:20-22

Gudsordet är utan tvekan fullpackat av liv och kraft. Det skapade världsalltet och det uppehåller vår existens. Guds undervisning "skänker själen liv", som psalm 19 säger. Det finns dock ett litet "men", ett litet förbehåll som vi ser mot slutet av det citerade bibelordet. Orden är liv för "var och en som FINNER dem".

Om det är möjligt att finna Gudsordet, måste det också vara möjligt att gå miste om det. Och visst är det väl så. Att vara en nog så kompetent bibelkännare är inte synonymt med att ha mött Ordet i den mån att det påverkat mig och genererat liv in i min livssituation. Mycket står och faller med vilken attityd vi kommer till bibelordet. Först i ett ödmjukt erkännande av tro på att Bibeln är unik och gudsinspirerad kan vi vara öppna för samme Ande som inspirerade den. Han vill nämligen vara med vid dess uttolkning också.

"Vänd er till mig när jag varnar er. Se, jag skall låta min Ande flöda över er, jag skall låta er lära känna mina ord." Ords 1:23

Det Profetiska Ordet

"Så mycket fastare står nu det profetiska ordet för oss, och ni gör rätt i att hålla er till det som till ett ljus som lyser på en mörk plats, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan." 2 Petr 1:19

Av sammanhanget står det klart att Petrus syftar på Bibeln såsom han känner den: Gamla testamentet och förmodligen några av NT:s tidigaste skrifter. Petrus talar om händelsen han var med om på förklaringsberget där Mose och Elia uppenbarade sig för Jesus och hans innersta krets av lärjungar. Mose är förknippad med Torah och med världens begynnelse, Elia med profettjänst och världens slut. Petrus säger att Skriften nu har fått en större dignitet i hans liv. Förmodligen hade det blivit mer levande och påtagligt för aposteln efter mötet med Guds härlighet på berget. Just så är det. I Guds närvaro får Skriften alltid en förnyad aktualitet. Och visst är det anmärkningsvärt att Petrus kallar skrifterna "Det profetiska ordet". Så såg han på dem, som ett ord ifrån evigheten som ständigt är aktuellt.

Bibeln - Guds ord?

Har du tagit ett "mannakorn" någon gång. Om inte, gör det här. Onödig och löjlig fatalism eller gudagivet bibelbruk? Man kan ha olika utgångspunkter och åsikter om att ta en vers ur sitt sammanhang på det sättet. Själv har jag inget principiellt mot att plocka lösryckta verser och låta dem profetera in i min livssituation. Visst ska vi inte bygga teologi på sådant, men likväl kan det både vara uppfriskande och ge gudomlig vägledning enligt mig. Varför då? Jag anser att om Bibeln är Guds ord, så är den per definition profetisk. Detta tänkte jag utveckla mer framöver här på bloggen. Vad gör Bibeln så unik? Vad finns det för skäl att plocka verser ur sitt sammanhang? Hur kommer det sig att Gud kan tala in i min konkreta situation genom det skrivna ordet? Är allt i Bibeln profetiskt? Ska försöka skriva åtminstone en gång i veckan, på återseende.

Gustaf

Att tänka och känna

Några tankar om sambandet mellan våra tankar och våra känslor. Jag var själv helt ouppmärksam på detta samband de första 20 åren av mitt liv, men har på senare tid insett hur oerhört viktigt detta är för vår andliga utveckling. Känslor kommer inte flygande in i vår kropp från landet Ingenstans; de är ett naturligt utflöde av vårt tankeliv. Du tänker på din familj och känner en stark längtan, du tänker på H&M reklamen och känner åtrå, du tänker på sjukdomar och känner dig rädd, du tänker på allt djävulskap i världen och känner dig nedtyngd och illa till mods. Att förändra sitt känsloliv handlar om att förändra sitt tankeliv. Som kristna måste vi tänka på det som är gott, rätt och rent. Detta talade den helige Ande till mig om för några år sedan när jag kämpade hårt för att ha en viss tid avsatt för att söka Gud varje dag. I denna kamp blev jag ibland mycket frustrerad när något kom i vägen så att jag inte fick så mycket tid för bön som min målsättning var. Den helige Ande sa då till mig att det inte spelar någon större roll för min andliga utveckling om jag tillbringar flera timmar i bön varje morgon när jag marginaliserar Gud resten av dygnet. Frågan för mig blev naturligtvis hur jag skulle gå tillväga för att inbjuda Gud betydlig mer i vardagen. Det viktigaste jag kom fram till var att för att involvera Gud behöver jag ofta tänka på honom. Hade jag varit en uppmärksam bibelläsare skulle jag insett att Gud redan hade talat genom aposteln Paulus just angående denna viktiga sanning:

Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er. Låt alla människor se hur vänliga ni är. Herren är nära. Gör er inga bekymmer för morgondagen utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse. Då skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus. För övrigt bröder, allt som är sant och värdigt, rätt och rent, allt som är värt att älska och uppskatta, ja allt som kallas dygd och förtjänar beröm, tänk på allt sådant. Fil 4:4-8

Bort med skulden, del 2

Så långt är de flesta kristna med. Vi ska bekänna till Gud. Men hur kraftfull är egentligen bekännelsen som går endast till Herren i det fördolda? Hur relevant är det för Gud (och därmed oss) när skuld föreligger människor emellan, men allt vi gör är att be Gud om förlåtelse? Bibeln stannar inte där:

HERREN talade till Mose. Han sade: "Säg till Israels barn: När en man eller kvinna begår någon av de synder som människor kan begå och handlar trolöst mot HERREN och ådrager sig skuld, skall han bekänna den synd han har begått och ersätta det orätta till dess fulla belopp och till det lägga en femtedel av värdet. Detta skall han ge åt den som han har gjort orätt emot. Men om den drabbade inte har någon nära släkting, som kan ta emot gottgörelsen för hans orätt, skall ersättningen för detta ges åt HERREN och tillhöra prästen...(4 Mos 5:5-8)

Principen från Guds ord är att vertikal försoning inte är tillräckligt. Liksom Golgatas horisontella bjälke hänger på pålen, är det kristna livet försonade relationer mellan människor, likaväl som försoning med Herren. Dessa två "bjälkar" är oupplösligt sammanfogade i korset. Gud vet väl om exakt vilka synder du har begått. Men varför i all sin dar går vi inte till varandra och bekänner. Jesus var inne på samma spår i bergspredikan. Hans tes var att Gud inte tar emot ditt offer när du kommer inför honom och står i skuld till en broder (se Matt 5:23-24).

Det finns en kraft i bekännelsen människor emellan som bryter nacken av skulden. Det är så viktigt att vi tar dö på den, annars förgiftas såväl vår personlighet som vår omgivning. Bekännelsen är botemedlet, men det är ett beskt sådant. Men valet är ditt: tappa ansiktet eller ha kvar masken?

I bekännelsen finns läkedom och frihet. Tänk om vi slutade att nöja oss med att "jag är ju frälst" och inse att även våra sociala liv behöver bli frälsta. Tänk den dagen då frälsningen genomsyrar alla dina relationer! Då lever du ut Gudsriket!

"Bekänn alltså era synder för varandra och be för varandra, så att ni blir botade." (Jak 5:16a)

Bort med skulden

Kom just hem från ett kvällsmöte på Klädesholmen, Tjörn. Det var riktigt kul i kväll att vara där. Jag hade med mig ett gäng excellenta lovsångare/musiker med Anton Svensson i spetsen, lovsångsledare i Göteborgskyrkan. Vilken kille! Han är suverän.
Jag hade upplevt tydligt att Gud ville att jag skulle tala om försoning och att bli fri från skuld.

Skuld är dåligt. Det är ett gift som förpestar våra inre liv och våra relationer. Vi måste bli fria från det. Ändå är det minst lika vanligt att kristna går och bär på skuldkänslor. Vi har höga ideal och misslyckas ofta att nå upp till dem. Bär man på skuld är man också benägen att skuldbelägga sin omgivning, har du tänkt på det. Har jag upptäckt att jag inte var så god som jag trodde, ska jag minsann hitta sätt att få dig att inse att inte heller du är så god som du trodde. Och så var den onda nedåtgående spiralen igång.

Men det värsta är att vi naivt tror att tiden läker alla sår. Det gör den inte. Skulden frodas och förvrider vår personlighet utan att vi märker det - så länge den får vara i det fördolda. För när den tas fram i ljuset rycks den upp med rötterna. Bekännelse botar skuld!

Homosexuella och medlemskap i frikyrkor

Förstasidan på Dagen i fredags handlade om att Saronkyrkan i Göteborg har omprövat sina krav inför ett medlemskap i församlingen. Man har sänkt tröskeln till den grad att en praktiserande homosexuell person nu ska få vara medlem. Jag tänkte dela några tankar om varför jag tror att man är på helt fel spår när man gör detta.
Man har genom detta beslut distanserat sig från den evangelikala familjen (som man menar sig tillhöra) i sin bibelsyn. Evangelikaler världen över sägs ofta betona omvändelse, behovet av mission och bibeltrohet. Gemensamt antog man 1974 den s.k. lausannedeklarationen, ett dokument som kort och koncist slår fast var man står i dessa frågor. Angående bibelsynen säger man där tydligt att hela bibeln är inspirerad av Gud, ofelbar i allt den påstår och enda felfria rättesnöret för det kristna livet. I frågan om homosexualitet är synd är bibeln tydlig, långt tydligare än Sarons föreståndare var när han fick frågan.

Att det är fel att ta detta steget handlar inte främst om ett medlemskap i en förening som fungerar juridiskt ombud för den lokala församlingen. Men att man välkomnar en praktiserande homosexuell som med-lemm i den lokala kroppen är att orientera sig bort från Bibelns undervisning om församlingstukt och ett liv i Kristi efterföljelse (1 Kor 5 och 6). Man accepterar ett bejakande av en livsstil i synd.

Det handlar inte om att homosexualitet är en värre synd än alla de andra omnämnda i 1 Kor 6 (ett sidospår är att Paulus ändå verkar gradera synder och mena att sexuell omoral är värre än mycket annat), utan att den som lever i en sådan relation har bejakat sin synd istället för att omvända sig från den. Detsamma vore sant om jag var medlem i en "girighetsklubb" som gick ut på att odla girighet hos sina medlemmar (banal och absurd jämförelse, jag vet). Försvarade jag girighetsklubben och inte ville omvända mig skulle jag inte kunna vara medlem i församlingen. Detsamma är sant om en som bejakar och försvarar en homosexuell livsstil. Saron bedriver en otrons teologi när man inte erkänner homosexualitetens syndfullhet och tror på evangeliets kraft att rena och befria den homosexuelle personen.

Men vi kan aldrig få en helt ren församling. Det är helt klart att vi aldrig kan konfrontera all synd och vi ska inte heller göra det som församlingsledare. Vårt kall är inte att vara poliser som springer runt och försöker kontrollera medlemmarna. Men vi är kallade att förkunna evangelium och efterföljelse. Den baptistiska församlingstanken innebär att lämna det gamla livet och leva för Kristus. Den som vill vara en efterföljare till Jesus måste förneka sig själv, ta sitt kors på sig och följa Jesus. Vi är frälsta helt och hållet av nåd och genom nåden får vi kraft att lämna olika synder och närma oss Jesus. Att tacka nej till denna efterföljelse är att tacka nej till församlingens vandring. Då är man, hur hårt det än låter, ute i kylan, även om man har kvitterat ut ett medlemskort från Saronkyrkan.

Förbundsguden

Vi har ett lugnt påskfirande med familjen på Åstol. Jag predikade härute på Tjörn på långfredagen om förbundsblodet. Bland mycket annat var Jesu korsdöd just en blodsförbundshandling. I Kristus representeras på ett förunderligt sätt både mänskligheten och Gud. Jag talade om det mest fundamentala av förbunden i GT, det mellan Gud och Abraham. Det är ett nådesförbund, ett löftesförbund, och vi i Kristus har vi fått del av Abrahams välsignelser (Galaterbrevet 3:13-14). Samtidigt som Gud slöt ett nådens förbund med Abraham kom sedan en vidunderlig prövning för honom (1 Mos 22). Detta kapitel är en av de starkaste skildringarna i GT som pekar fram emot Jesu korsdöd. Den son som Abraham offrade bildligt skulle Gud sedan offra bokstavligt. Parallellerna i 1 Mos 22 är många. Några exempel är bara tidsspannet på 3 dagar, träet som Isak ska offras på får han bära till offerplatsen, Moria berg är troligen golgata kulle, åtminstone nära intill den, Abraham "fick tillbaka" sin son och Kristus uppstod. Jag tror att vi behöver studera förbundstanken mer. Den ligger inte så nära vårt tänkande här i väst om man jämför med en del "primitiva" kulturer. När vi förstår blodsförbund, då förstår vi Kristi offer bättre och även Guds agerande i frälsningshistorien. Låt oss lyfta upp den bibliska Jesusbilden denna påsk. Den är utmanad mer än någonsin.

En välsignad pesach!

Gustaf

Nordbor och att "connecta"

En amerikan beskrev oss nordbor som kokosnötter: "hur hårda som helst på ytan, men när man väl kommit in är det sött och gott". Och visst får man väl medge att man mer än en gång gått ganska långt bak i bussen för att finna det där enda tomma sätet som räddar en från att behöva sitta bredvid någon annan. Märkligt egentligen, ju mer man tänker på det.

Jag minns min och Marias smekmånad i Mexico när vi skulle göra en båtutflykt. Där var några italienare som klart personifierade myten om deras frispråkighet och högljuddhet. De ropade, skrattade och gladdes tillsammans och man fick gärna vara med, förutsatt att man talade italienska naturligtvis. I italienarens psyke finns inte det inskränkta integritetstänkandet där ingen får träda in i det allra heligaste, i betydelsen den inre cirkeln runt mig. Ociviliserat och korkat, eller frigjort och gott?

Jag hörde talas om en undersökning om hur lätt det är att i någon mån knyta an och ta ansvar för en människa man aldrig tidigare pratat med. Testet utspelade sig i ett bibliotek och gick ut på att en skådespelare satte sig bland folket där som fick fungera"försöksobjekt", med massa böcker och en väska och låtsades plugga. Efter några minuter gick han iväg på toaletten, varpå en annan som agerade tjuv gick till platsen och stal böckerna och väskan, helt utan att "försöksobjekten" protesterade. Testet gjordes en mängd gånger med olika personer med en avgörande skillnad: i vissa fall hade "studenten" som skulle på toaletten frågat personen intill hur mycket klockan var. I dessa fall var det långt mycket vanligare att den personen reagerade och försvarade ägodelarna när tjuven kom.

Slutsatsen blir väl att vi har lätt att knyt an. Ett enkelt "vad är klockan" är en bit påväg till kontakt. Undra hur många uteblivna "vad är klockan" som gjort att man missat vänner för livet.

Kristdemokrati

Fler än få av oss som vågar bära epitetet "värdekonservativa" känner oss villrådiga i ett politiskt klimat där etik och värderingar lyser med sin frånvaro. Hur ska man rösta? Pest eller kolera? Kristdemokraternas många grodor och klavertramp är lika tråkigt som deras otydlighet med vad de förespråkar. Vad är unikt med en kristdemokratisk politik? Här ger Charlie Reimers, KDU:s förbundsordförande lite prov på ljus i mörkret. Han var för övrigt med på debatt i veckan och stod upp mot Schyman (vilket inte lär vara lätt). Heja Charlie! Må du göra karriär inom partiet och bevara tilltron till naturrätten och familjen.

Apostoliskt att samla???

Vi lever i urbaniseringens tid. Landsbygden avfolkas och varenda kotte drar in till stan. För vill man ha något gjort här i livet kan man ju inte bo i Smålilla eller Alldaglighult? Det är storstaden som gäller. Av detta följer att det är i storstaden man ska vara och bygga församling om man vill utöva något som helst inflytandet i landet. Tillhör man det släkte som ofta flyttar mellan församlingar (frikyrkopastorer) verkar det vara ytterst sällsynt att Gud kallar till en mindre plats och en mindre församling.

I vår stadscentrerade kultur med förkärlek för det stora och storslagna är frestelsen stor för en kyrkoledare att helt utan förbehåll välkomna så kallad transfer-tillväxt, eller "sheepsteeling" som någon uttryckte det, alltså när människor byter till församlingen från någon annan kyrka. Att välkomna människor från andra församlingar är naturligtvis inte dåligt i sig självt. Det finns situationer då det är gott och önskvärt, men hur lätt är det inte som pastor att se den enkla tillväxten för det "egna huset" genom sådana övergångar? Där tror jag det lurar en stor fara. Vems rike utbreder vi och vems hus är det som ska växa?

Nu till rubrikens fråga. Att begreppet "apostoliskt" nästintill blivit ett skälsord i vissa frikyrkokretsar är lika beklagligt som det är historielöst. Jag vägrar vika undan från att använda det bara för att det fått vissa hierarkiska konnotationer med sig från en ledarskapsdebatt i frikyrkoSVERIGE för några år sedan. Begreppet är bibliskt och ingår i den niceanska trosbekännelsen: "en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka". Det betyder "utsändande" (från verbet apostello = sända ut). Det motsatta mot att samla in, alltså.

Jag tror på den lokala församlingen och det är mycket positivt att vara överlåten dess vision och ledarskap. Men ledarskapet får inte vara insamlande och bara värna om den egna visionen och det egna bygget. Det apostoliska är att tänka omvänt. Träna och sända! Växa och avknoppa sig - multiplicera. Inte för att få ett större imperium att kontrollera, utan för att se ett rike utbreda sig. Det rike som är evigt och även inkluderar församlingar och trossyskon som är väldigt olika mig själv.

Mission och den andre

Jag befann mig 2003 i Afrika som missionär i ordets traditionella betydelse: jag predikade evangelium. Detta framkom vid ett lunchsamtal på Humanisten för en tid sedan och kvinnan jag talade med ställde då följande fråga som blir språngbrädan in i denna teologiska reflektion: ”hjälpte du människor då eller försökte du bara frälsa dem?” Utöver att frågan röjer kvinnans syn (eller möjligen brist på syn) på frälsning är den intressant eftersom den tangerar en vanlig tankeströmning i vårt mångkulturella samhälle. Det finns en opinion som vill göra gällande att mission är att våldföra sig på någon annans tro, att göra ett objekt av den andre. Christer Sturmark förkroppsligade ett dylikt våld i ”Annas Eviga” för ett tag sedan. Han var där tillsammans med Anton Geels och Linda Bergling för att samtala utifrån frågan ”Vad ska vi ha Gud till?”. Sturmark, som inledde med att poängtera att han trodde på Gud – som fiktion - höll på att krevera varje gång Linda enkelt, personligt och tydligt vittnade om saker som Jesus gjort och sagt i hennes liv. Han påpekade indignerat gång efter annan att hon borde formulera sig att hon tror att Jesus har sagt och gjort saker. I en postmodern tidsålder gäller det att lyssna, att inte tränga sig på den andre. En attityd som Sturmark ville påtvinga Linda, men som han själv i sanning misslyckades med. För den här reflektionens skull lämnar vi dock Sturmark. Det intressanta är problematiken att vittna om sin kristna tro och erfarenhet i ett postmodernt samhälle som värnar om sin pluralitet. Är det inte så att vi kristna inte ofta vågar ta bladet från munnen för att vi har påverkats så mycket av detta tänkande. Vad har vi för rätt att pådyvla andra vår berättelse när de står i en annan? Måste vi inte bara godta att det finns en mängd perspektiv och att vi har funnit något som funkar för oss.

Nej, inte mot bakgrunden av vår berättelses innehåll. Om de bibliska berättelserna, som i sig står i förhållande till varandra i det vi kallar kanon, läses och förstås utifrån sina egna anspråk är det universella perspektivet ofrånkomligt. Jesu Kristi liv, död och uppståndelse är kärnan och stjärnan och den beskrivs mot bakgrunden av att världen skapades i begynnelsen av Gud genom Kristus och att den går mot ett slut där Kristus är återlösaren. Han är alfa och omega. Den kristna gemenskapen som lever i ljuset av denna berättelse måste sträcka sig ut bortom sig själv och inbjuda världen till att göra det samma. Men hur gör vi detta? Är det inte fara värt att ingen lyssnar när vi har universella anspråk? I dagens individcentrerade privatreligiösitet kan ingen tala om för någon annan vad den borde tycka och tro.

En tanke är att just inte vara rädd att skylda med han man har en personlig erfarenhet. Den, som hos den kristne är tolkad och belyst av biblisk sanning, går inte att argumentera bort. Inte heller är den totalitär och kränkande. Vi kan inte tvingar någon till liknande erfarenheter som vi själva har, men vi kan berätta om våra och bjuda in människor att vandra bredvid oss ett stycke på vägen. När vi visar kärlek till människor och bjuder in dem till att komma oss nära, delar vår vandring med Jesus med dem, då kommer de förvandlas eftersom de inte bara lär sig sanna abstrakta påståenden. De börjar erfara sanningen om sig själva

Dagen och porr

Dagen hade häromdagen en artikel om porr som byggde på en undersökning gjord i USA om amerikaners porrsurfande. Den ska ha visat att i mer konservativt kristna sammanhang är porrsurfandet som störst. Sakfrågan är intressant att diskutera i sig. Visst visar resultatet på ett misslyckande från kyrkan och en tragik större än vad många av oss kan ana. Dessa mängder av porr som sås ut i människors sinnen är en brev väg till ett samhälle som blir ett sexuellt helvete.
Vad jag vill ta några rader till här är dock Dagens val att publicera en sådan undersökning. Det hade jag snarare väntat mig från en värdenihilistisk eller sekulär tidning. Det är ju tacksamt att kasta ut ett sådant resultat i det offentliga rummet för att sedan häckla kristna och deras hycklande moralkackor. Men nu var det alltså inte RFSU eller Aftonbladet som publicerade undersökningen, utan Dagen. Min fråga är helt enkelt - varför?
Naturligtvis kan man vända sig mot min fråga och påpeka att vi minsann inte kan vara rädda för fakta. Visst, jag köper det. Men vad som för mig är oförklarligt är att man helt sonika släpper en sådan artikel, utan någon form av reflektioner som kan ge vägledning till de många som sitter fast i porrträsket. För de lär utan tvekan vara många. Det hade varit lätt att gräva fram några organisationer (som exempelvis Helhet genom Kristus) eller böcker (som exempelvis "Every mans battle") som jobbar med att leda människor till frihet från denna tabubelagda synd. Men det gör man inte.
Det är ett gravt feltänk när en kristen tidning endast försöker apa efter sekulära medier och drivas av sitt begär efter att vara kritisk, något som Dagen gjort alltför mycket på senare år. Var tog viljan att vara en profetröst vägen och längtan efter att bygga upp?

Byter vi bort syndbegräppet i tillväxtens namn?

Vi längtar efter växande kyrkor, och det gör vi naturligtvis med rätta. Människors ignorans av församlingarna, deras budskap och aktiviteter är plågsam; vi vill ju se tillväxt och ökat inflytande för Guds folk även i det sekulariserade Europa. Men vilken väg går vi för att nå detta?

Nya testamentet är inte jättetydligt angående vilken struktur eller vilka arbetsmetoder vi använder i våra församlingar för att fullgöra uppdraget. Desto tydligare är det med budskapet. Paulus skräder inte orden till galaterna när han upplever att det finns några som har förvrängt evangelium. Skarpare korrigeringar får man leta efter. Deras felsteg bestod främst i en felaktig fokus på lagen som en förutsättning för att kunna bli kristen. Genom denna lära var nådens evangelium förvriden och den frälsande kraften hos korset försvagad.

Men vilken syn har vi på nåden och hur undervisar vi om den idag? Är den "fallskärmen" som gör att vi kan leva ett liv utan någon direkt fokus på att övervinna synden. Det är ju bara att lite lättvindigt sända upp en förlåtelsebön så är allt frid och fröjd. Eller, ännu värre, inte ens bekänna (för det behövs inte i det nya förbundet där ju all synd är tagen, dåtid, nutid, framtid) utan bara tacka för förlåtelsen som redan är given. En sådan förkunnelse är inte svår att finna idag, även i karismatiska, såkallade bibeltroende, sammanhang.

Det blir allt vanligare att vi begränsar oss till att leva i Romarbrevet 7 och citerar Pauli brottningskamp, "det jag vill det gör jag inte, men det jag inte vill det gör jag". Visst är detta ett uppbyggande kapitel om lagens oförmåga att frälsa oss och en skildring av vår mänskliga brottningskamp. Men Romarbrevet 7 kommer efter Romarbrevet 6. Där är det tydligt att vi är kallade att segra över.

Inlägget drar iväg i längd nu, men vad jag vill säga är detta: Synden är både en skuld som vi blivit förlåtna och en makt att besegra. Det gör vi genom Guds nåd som ingjuter kraft i oss att övervinna olika synder i våra liv.

Detta är en kärnpunkt i evangeliets omvändelseförkunnelse som alltsomoftast har tappats bort.

Skedrevolutionen och Jesus i Nordstan

Påväg genom Nordstan stötte jag idag på en ung kvinna som inledde med att säga typ: "Jag och några vänner har gjort några serier. Vi vill påverka människor att vara snälla mot djuren istället för att äta dem." Så långt i samtalet var jag föga intresserad om det inte vore för gnistan och passionen som tjejen utstrålade. Jag bromsade in en aning. Då kom ordet - "skedrevolutionen". Hon sa sig ha startat en sådan. På ett av sina fingrar hade hon en liten virkad kossa med en sked. Så sött, så avväpnande. Jag stannade, log och tittade in i hennes ögon. "Jag antar att du tjänar Krishna", sa jag. Hon hade en liten elefant i ett smycke runt halsen och jag förstod vart hon var påväg med talet om djuren. Hon gjorde stora ögon. "Hur visste du det?"
Jag frågade lite om hennes bakgrund. Hon var makedonska och hade ryskortodox bakrund. Det gjorde ont i mitt hjärta. Jag förklarade vem jag var och började dela evangeliet med henne. Jag lade tyngdpunkten vid att vi har ETT LIV PÅ OSS och att vi sedan kommer att dömas, att Jesus älskar henne och att sann kärlek flödar från det han gjorde på korset. Hon var berörd, ögonen glansiga och ordet "wow" kom flera gånger över hennes läppar. Vad som händer framöver vet Gud, men jag fick i alla fall ta mitt ansvar som kristen och så ett frö. Men Nena sa något som skar djupt inom mig. Orden var inte exakt dessa, men kontentan var ungefär: "Alla här säger att de är kristna, men ingen lever ett förvandlat liv. Ingen bär det andliga."

Oj vilken utmaning för oss som representerar Guds kyrka i Sverige! Efter att ha läst en av Nenas serier måste jag konstatera att Krishna-folket gjort en smart framställning med fokus på sinnets förvandling och ett liv bortom köttsliga begär. Flera korn av sanning. Många livsfarliga villfarelser. Men vi som kyrka måste inse vårt förytligande i många fall och återvända till kraftkällan: Ordet och Anden. Vi måste erbjuda ett liv som segrar över synden och leder in i en djup gudsgemenskap. Om inte det sker kommer andra strömningar, likt New Age och Hare Krishna att plocka den mogna frukt som finns över hela vårt land. Det får inte ske, men det sker.

Herre, hjälp oss!

En dags kost av intryck

"Människan ska inte leva endast av bröd, men av allt som utgår från Guds mun."
- Gud

TV:n sattes på direkt när du vaknade och du lyssnade till nyheterna medan du satte på kaffet och gjorde frukost. Det kändes skönare att låta TV:n stå på i bakgrunden så att det inte skulle vara så tyst. Vid frukostbordet läste du förstrött berättelsen på mjölkpaketet samtidigt som du hörde med ett öra på Nyhetsmorgon. På vägen till jobbet fick din ipod uppgiften att bryta tystnaden och trots att du ansträngde dig för att titta rakt fram lyckades du inte undgå de många reklamskyltar som kantade vägen och manade dig till diverse olika inköp. Väl på jobbet umgicks du med arbetskamraterna. Du var from nog att vara tyst när de talade illa om en kamrat som inte var med vid lunchen, men lyssnade gjorde du. Och påverkades. På vägen hem från jobbet gjorde du samma sak som när du åkte dit och väl hemma var klockan snart 18.00 och det var dags för Rapport. ”Man måste ju trots allt hänga med i det som händer”, tänkte du. Efter att ha ätit och pratat lite om dagen med din bättre hälft försökte du läsa Bibeln en stund. Det kändes inte som om det gav särskilt mycket; du kände dig rastlös på något sätt. Det var svårt att slappna av och att koncentrera sig, så du valde istället att slå på ”Morden i Midsomer” och slappna av lite i soffan. Du kände att du var värd det efter en lång dag på jobbet.

Guds fråga till oss: hur mycket av dagskosten kom från mig?