Bort med skulden, del 2

Så långt är de flesta kristna med. Vi ska bekänna till Gud. Men hur kraftfull är egentligen bekännelsen som går endast till Herren i det fördolda? Hur relevant är det för Gud (och därmed oss) när skuld föreligger människor emellan, men allt vi gör är att be Gud om förlåtelse? Bibeln stannar inte där:

HERREN talade till Mose. Han sade: "Säg till Israels barn: När en man eller kvinna begår någon av de synder som människor kan begå och handlar trolöst mot HERREN och ådrager sig skuld, skall han bekänna den synd han har begått och ersätta det orätta till dess fulla belopp och till det lägga en femtedel av värdet. Detta skall han ge åt den som han har gjort orätt emot. Men om den drabbade inte har någon nära släkting, som kan ta emot gottgörelsen för hans orätt, skall ersättningen för detta ges åt HERREN och tillhöra prästen...(4 Mos 5:5-8)

Principen från Guds ord är att vertikal försoning inte är tillräckligt. Liksom Golgatas horisontella bjälke hänger på pålen, är det kristna livet försonade relationer mellan människor, likaväl som försoning med Herren. Dessa två "bjälkar" är oupplösligt sammanfogade i korset. Gud vet väl om exakt vilka synder du har begått. Men varför i all sin dar går vi inte till varandra och bekänner. Jesus var inne på samma spår i bergspredikan. Hans tes var att Gud inte tar emot ditt offer när du kommer inför honom och står i skuld till en broder (se Matt 5:23-24).

Det finns en kraft i bekännelsen människor emellan som bryter nacken av skulden. Det är så viktigt att vi tar dö på den, annars förgiftas såväl vår personlighet som vår omgivning. Bekännelsen är botemedlet, men det är ett beskt sådant. Men valet är ditt: tappa ansiktet eller ha kvar masken?

I bekännelsen finns läkedom och frihet. Tänk om vi slutade att nöja oss med att "jag är ju frälst" och inse att även våra sociala liv behöver bli frälsta. Tänk den dagen då frälsningen genomsyrar alla dina relationer! Då lever du ut Gudsriket!

"Bekänn alltså era synder för varandra och be för varandra, så att ni blir botade." (Jak 5:16a)

Vem släpper du inpå livet?

Tragedin med Michael Guglielmucci (känner du inte till den kan du läsa här) visar på hur en kristen kan bli snärjd, demoniserad och förledd. Det är inget nytt, även om det är fruktansvärt. Vad som gör detta ännu otäckare är att det är möjligt att vara pastor i en stor pingstförsamling och samtidigt bedra alla i sin omgivning (och sig själv) i flera år! Det aktualiserar verkligen frågan om det inre livet och hur det formas till att bli kristuslikt. Hur kan vi leva i frihet från synden och besegra den varhelst den sticker upp sitt fula nylle?

Bekänn alltså era synder för varandra och be för varandra, så att ni blir botade. Mycket mäktig och verksam är en rättfärdig människas bön. Jak 5:16

Det vi ibland har förbisett är perspektivet att synden verkligen är en makt. Den är inte bara en "juridisk överträdelse" utan en förslavande kraft som intar oss steg för steg när vi ger efter inför den. Vi kan be Gud om förlåtelse och få det, utan att vi fördenskull har klippt av syndens hake, lagt av oss dess boja. Pornografin, som i Michaels fall, är ett bra exempel på en förslavande synd som, statistiskt sett, många kristna (pastorer inkluderade) kämpar med. Dess tillgänglighet och omfattning idag är ett samhällsomstörtande fenomen och något som Satan mer än gärna använder för att fälla och snärja andliga ledare. Eftersom porren är så starkt kopplad till skuld är den tabubelagd. Vem bekänner en sådan synd för sina kollegor på pastorskonferensen? Ingen! Där tabun råder kan friheten inte komma till.

Vi i frikyrkan måste erövra kraften i syndabekännelse inför andra syskon. Bikten, om du så vill. Jag tror att en av nycklarna till sann befrielse från synd och demonisk bundenhet ligger just i att helt tappa ansiktet inför någon annan och bekänna - utan krusiduller och försköningar. Så här illa ställt är det. Hjälp mig! Just det sexuella området verkar det vara synnerligen viktigt med sann frihet. Paulus verkar gradera synden inom detta område, otukten med biblisk terminologi, som särskilt farlig, eftersom det är synd mot ens egen kropp.

I synnerhet bland pastorer, präster och förkunnare borde detta vara en självklarhet. Vi måste ju vara fria i högre grad än de vi leder. De nätverk för pastorer och ledare som finns måste se till att betona intigriteten och det inre livet. Annars kommer Guds församling i Sverige rasa som ett korthus i det långa loppet. Själavård, bikt och förbön med hjälp av Andens gåvor är nycklar till ett starkt inre liv. Det är bara när vi har gudsmänniskor nära oss som vi lever våra liv inför, som vi verkligen menar allvar med vårt kristna liv. Vem släpper du inpå livet?