Bort med skulden, del 2

Så långt är de flesta kristna med. Vi ska bekänna till Gud. Men hur kraftfull är egentligen bekännelsen som går endast till Herren i det fördolda? Hur relevant är det för Gud (och därmed oss) när skuld föreligger människor emellan, men allt vi gör är att be Gud om förlåtelse? Bibeln stannar inte där:

HERREN talade till Mose. Han sade: "Säg till Israels barn: När en man eller kvinna begår någon av de synder som människor kan begå och handlar trolöst mot HERREN och ådrager sig skuld, skall han bekänna den synd han har begått och ersätta det orätta till dess fulla belopp och till det lägga en femtedel av värdet. Detta skall han ge åt den som han har gjort orätt emot. Men om den drabbade inte har någon nära släkting, som kan ta emot gottgörelsen för hans orätt, skall ersättningen för detta ges åt HERREN och tillhöra prästen...(4 Mos 5:5-8)

Principen från Guds ord är att vertikal försoning inte är tillräckligt. Liksom Golgatas horisontella bjälke hänger på pålen, är det kristna livet försonade relationer mellan människor, likaväl som försoning med Herren. Dessa två "bjälkar" är oupplösligt sammanfogade i korset. Gud vet väl om exakt vilka synder du har begått. Men varför i all sin dar går vi inte till varandra och bekänner. Jesus var inne på samma spår i bergspredikan. Hans tes var att Gud inte tar emot ditt offer när du kommer inför honom och står i skuld till en broder (se Matt 5:23-24).

Det finns en kraft i bekännelsen människor emellan som bryter nacken av skulden. Det är så viktigt att vi tar dö på den, annars förgiftas såväl vår personlighet som vår omgivning. Bekännelsen är botemedlet, men det är ett beskt sådant. Men valet är ditt: tappa ansiktet eller ha kvar masken?

I bekännelsen finns läkedom och frihet. Tänk om vi slutade att nöja oss med att "jag är ju frälst" och inse att även våra sociala liv behöver bli frälsta. Tänk den dagen då frälsningen genomsyrar alla dina relationer! Då lever du ut Gudsriket!

"Bekänn alltså era synder för varandra och be för varandra, så att ni blir botade." (Jak 5:16a)