Bön - att inte impa, utan inympas!

"Lär oss att be" sa lärjungarna till Jesus. Man kan alltså växa i sitt bedjande och bli bättre på bön.

När vi tänker på förbättring är det lätt att fästa sig vid metoder. Så även med bön. Vi vill ha konceptet, steg 1,2,3 så att vi kan följa det och få resultat. Det är förståeligt. Men kan det vara så att vi ibland inte ser skogen för alla träd. Alltså, meditation, krigstungor, barnnödsbön, knäböjande, ikoner, tidegärdsböner i all ära, men - metoderna är inte själva bönen. Metoderna lär oss att be.

Visst är det väl möjligt att praktisera ovanstående metoder utan att egentligen be? Att det blir något annat än möten med Gud, en slentrianmässig vana, något för att impa på Gud. Och det är ju inte möjligt att imponera eller komplettera Gud. Han är fullkomlig och sig själv nog. Är det inte snarare fråga om att låta sig inympas, att vända hjärtat till Gud och låta sig fyllas av honom, hans vilja och hans Andes liv. "Detta är evigt liv att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus" (Joh 17:3).

Alltså, om man kan sysselsätta sig mig bönemetoder utan att fördenskull egentligen be, blir ju frågan om hur man vet att man verkligen ber relevant. Vad kännetecknar en bedjare? Jag skulle vilja svara att det är gudstillvändhet. Att vara en god bedjare är att vara centrerad kring Gud och medveten om hans närvaro. Detta kan man vara jämt, i vardagssysslorna, på arbetet och på ICA. Då går bönen från att vara en programpunkt till att bli en livsstil. Sursum Corda!

Varför bör man egentligen be?

Jag var för en tid sedan hos en vän och släkting i Stockholm och vi kom in på frågor man kan brottas med i tron. Brottas gör vi alla och det måste inte vara något dåligt med det. Faktum är att ur brottningskampen kan seger och andlig mognad komma. Tänk bara på Jakob i Bibeln (1 Mos 32).

Min vän erkände då att han ofta brottats med frågan varför vi ska be. Visst, det står i Bibeln, visst Jesus gjorde det, men - varför? Varför be till ett fullkomligt väsen som är allvetande och sig själv nog? Det är ju inte så att Gud faller av tronen eller får en dålig dag om vi inte fyller hans självbekräftelsekvot genom våra böner.

Jag tror att vi ska be av samma anledning som vi existerar. Syftet med vårt varande här på jorden sammanfattas i 1 Kor 1:9. Där står det att "Gud är trofast, som har kallat er till gemenskap med sin son Jesus Kristus." Vi är kallade till gemenskap med Gud. Och det är ju detta som är bön. Gemenskap. Läs gärna och fundera en aning över vad Jakob skriver i sitt fjärde kapitel, de fem första verserna. Han skräder inte orden när han kritiserar sina läsare för att be illa, "för att slösa bort allt på njutningar". Han går vidare och konstaterar att de inte kan vara vänner med världen utan att bli Guds fiender. Här tror jag vi har pudelns kärna. En god bedjare är en som lärt sig ha gemenskap med Gud.