Bort med skulden, del 2

Så långt är de flesta kristna med. Vi ska bekänna till Gud. Men hur kraftfull är egentligen bekännelsen som går endast till Herren i det fördolda? Hur relevant är det för Gud (och därmed oss) när skuld föreligger människor emellan, men allt vi gör är att be Gud om förlåtelse? Bibeln stannar inte där:

HERREN talade till Mose. Han sade: "Säg till Israels barn: När en man eller kvinna begår någon av de synder som människor kan begå och handlar trolöst mot HERREN och ådrager sig skuld, skall han bekänna den synd han har begått och ersätta det orätta till dess fulla belopp och till det lägga en femtedel av värdet. Detta skall han ge åt den som han har gjort orätt emot. Men om den drabbade inte har någon nära släkting, som kan ta emot gottgörelsen för hans orätt, skall ersättningen för detta ges åt HERREN och tillhöra prästen...(4 Mos 5:5-8)

Principen från Guds ord är att vertikal försoning inte är tillräckligt. Liksom Golgatas horisontella bjälke hänger på pålen, är det kristna livet försonade relationer mellan människor, likaväl som försoning med Herren. Dessa två "bjälkar" är oupplösligt sammanfogade i korset. Gud vet väl om exakt vilka synder du har begått. Men varför i all sin dar går vi inte till varandra och bekänner. Jesus var inne på samma spår i bergspredikan. Hans tes var att Gud inte tar emot ditt offer när du kommer inför honom och står i skuld till en broder (se Matt 5:23-24).

Det finns en kraft i bekännelsen människor emellan som bryter nacken av skulden. Det är så viktigt att vi tar dö på den, annars förgiftas såväl vår personlighet som vår omgivning. Bekännelsen är botemedlet, men det är ett beskt sådant. Men valet är ditt: tappa ansiktet eller ha kvar masken?

I bekännelsen finns läkedom och frihet. Tänk om vi slutade att nöja oss med att "jag är ju frälst" och inse att även våra sociala liv behöver bli frälsta. Tänk den dagen då frälsningen genomsyrar alla dina relationer! Då lever du ut Gudsriket!

"Bekänn alltså era synder för varandra och be för varandra, så att ni blir botade." (Jak 5:16a)

Bort med skulden

Kom just hem från ett kvällsmöte på Klädesholmen, Tjörn. Det var riktigt kul i kväll att vara där. Jag hade med mig ett gäng excellenta lovsångare/musiker med Anton Svensson i spetsen, lovsångsledare i Göteborgskyrkan. Vilken kille! Han är suverän.
Jag hade upplevt tydligt att Gud ville att jag skulle tala om försoning och att bli fri från skuld.

Skuld är dåligt. Det är ett gift som förpestar våra inre liv och våra relationer. Vi måste bli fria från det. Ändå är det minst lika vanligt att kristna går och bär på skuldkänslor. Vi har höga ideal och misslyckas ofta att nå upp till dem. Bär man på skuld är man också benägen att skuldbelägga sin omgivning, har du tänkt på det. Har jag upptäckt att jag inte var så god som jag trodde, ska jag minsann hitta sätt att få dig att inse att inte heller du är så god som du trodde. Och så var den onda nedåtgående spiralen igång.

Men det värsta är att vi naivt tror att tiden läker alla sår. Det gör den inte. Skulden frodas och förvrider vår personlighet utan att vi märker det - så länge den får vara i det fördolda. För när den tas fram i ljuset rycks den upp med rötterna. Bekännelse botar skuld!

Homosexuella och medlemskap i frikyrkor

Förstasidan på Dagen i fredags handlade om att Saronkyrkan i Göteborg har omprövat sina krav inför ett medlemskap i församlingen. Man har sänkt tröskeln till den grad att en praktiserande homosexuell person nu ska få vara medlem. Jag tänkte dela några tankar om varför jag tror att man är på helt fel spår när man gör detta.
Man har genom detta beslut distanserat sig från den evangelikala familjen (som man menar sig tillhöra) i sin bibelsyn. Evangelikaler världen över sägs ofta betona omvändelse, behovet av mission och bibeltrohet. Gemensamt antog man 1974 den s.k. lausannedeklarationen, ett dokument som kort och koncist slår fast var man står i dessa frågor. Angående bibelsynen säger man där tydligt att hela bibeln är inspirerad av Gud, ofelbar i allt den påstår och enda felfria rättesnöret för det kristna livet. I frågan om homosexualitet är synd är bibeln tydlig, långt tydligare än Sarons föreståndare var när han fick frågan.

Att det är fel att ta detta steget handlar inte främst om ett medlemskap i en förening som fungerar juridiskt ombud för den lokala församlingen. Men att man välkomnar en praktiserande homosexuell som med-lemm i den lokala kroppen är att orientera sig bort från Bibelns undervisning om församlingstukt och ett liv i Kristi efterföljelse (1 Kor 5 och 6). Man accepterar ett bejakande av en livsstil i synd.

Det handlar inte om att homosexualitet är en värre synd än alla de andra omnämnda i 1 Kor 6 (ett sidospår är att Paulus ändå verkar gradera synder och mena att sexuell omoral är värre än mycket annat), utan att den som lever i en sådan relation har bejakat sin synd istället för att omvända sig från den. Detsamma vore sant om jag var medlem i en "girighetsklubb" som gick ut på att odla girighet hos sina medlemmar (banal och absurd jämförelse, jag vet). Försvarade jag girighetsklubben och inte ville omvända mig skulle jag inte kunna vara medlem i församlingen. Detsamma är sant om en som bejakar och försvarar en homosexuell livsstil. Saron bedriver en otrons teologi när man inte erkänner homosexualitetens syndfullhet och tror på evangeliets kraft att rena och befria den homosexuelle personen.

Men vi kan aldrig få en helt ren församling. Det är helt klart att vi aldrig kan konfrontera all synd och vi ska inte heller göra det som församlingsledare. Vårt kall är inte att vara poliser som springer runt och försöker kontrollera medlemmarna. Men vi är kallade att förkunna evangelium och efterföljelse. Den baptistiska församlingstanken innebär att lämna det gamla livet och leva för Kristus. Den som vill vara en efterföljare till Jesus måste förneka sig själv, ta sitt kors på sig och följa Jesus. Vi är frälsta helt och hållet av nåd och genom nåden får vi kraft att lämna olika synder och närma oss Jesus. Att tacka nej till denna efterföljelse är att tacka nej till församlingens vandring. Då är man, hur hårt det än låter, ute i kylan, även om man har kvitterat ut ett medlemskort från Saronkyrkan.

Förbundsguden

Vi har ett lugnt påskfirande med familjen på Åstol. Jag predikade härute på Tjörn på långfredagen om förbundsblodet. Bland mycket annat var Jesu korsdöd just en blodsförbundshandling. I Kristus representeras på ett förunderligt sätt både mänskligheten och Gud. Jag talade om det mest fundamentala av förbunden i GT, det mellan Gud och Abraham. Det är ett nådesförbund, ett löftesförbund, och vi i Kristus har vi fått del av Abrahams välsignelser (Galaterbrevet 3:13-14). Samtidigt som Gud slöt ett nådens förbund med Abraham kom sedan en vidunderlig prövning för honom (1 Mos 22). Detta kapitel är en av de starkaste skildringarna i GT som pekar fram emot Jesu korsdöd. Den son som Abraham offrade bildligt skulle Gud sedan offra bokstavligt. Parallellerna i 1 Mos 22 är många. Några exempel är bara tidsspannet på 3 dagar, träet som Isak ska offras på får han bära till offerplatsen, Moria berg är troligen golgata kulle, åtminstone nära intill den, Abraham "fick tillbaka" sin son och Kristus uppstod. Jag tror att vi behöver studera förbundstanken mer. Den ligger inte så nära vårt tänkande här i väst om man jämför med en del "primitiva" kulturer. När vi förstår blodsförbund, då förstår vi Kristi offer bättre och även Guds agerande i frälsningshistorien. Låt oss lyfta upp den bibliska Jesusbilden denna påsk. Den är utmanad mer än någonsin.

En välsignad pesach!

Gustaf

Nordbor och att "connecta"

En amerikan beskrev oss nordbor som kokosnötter: "hur hårda som helst på ytan, men när man väl kommit in är det sött och gott". Och visst får man väl medge att man mer än en gång gått ganska långt bak i bussen för att finna det där enda tomma sätet som räddar en från att behöva sitta bredvid någon annan. Märkligt egentligen, ju mer man tänker på det.

Jag minns min och Marias smekmånad i Mexico när vi skulle göra en båtutflykt. Där var några italienare som klart personifierade myten om deras frispråkighet och högljuddhet. De ropade, skrattade och gladdes tillsammans och man fick gärna vara med, förutsatt att man talade italienska naturligtvis. I italienarens psyke finns inte det inskränkta integritetstänkandet där ingen får träda in i det allra heligaste, i betydelsen den inre cirkeln runt mig. Ociviliserat och korkat, eller frigjort och gott?

Jag hörde talas om en undersökning om hur lätt det är att i någon mån knyta an och ta ansvar för en människa man aldrig tidigare pratat med. Testet utspelade sig i ett bibliotek och gick ut på att en skådespelare satte sig bland folket där som fick fungera"försöksobjekt", med massa böcker och en väska och låtsades plugga. Efter några minuter gick han iväg på toaletten, varpå en annan som agerade tjuv gick till platsen och stal böckerna och väskan, helt utan att "försöksobjekten" protesterade. Testet gjordes en mängd gånger med olika personer med en avgörande skillnad: i vissa fall hade "studenten" som skulle på toaletten frågat personen intill hur mycket klockan var. I dessa fall var det långt mycket vanligare att den personen reagerade och försvarade ägodelarna när tjuven kom.

Slutsatsen blir väl att vi har lätt att knyt an. Ett enkelt "vad är klockan" är en bit påväg till kontakt. Undra hur många uteblivna "vad är klockan" som gjort att man missat vänner för livet.