Bergling i "Annas Eviga"

Jag såg för några dagar sedan "Annas Eviga", ett program som lyfter fram religiösa/etiska frågor i ett samtal ofta med två företrädare från diametralt olika åsiktshorisonter och en mer i mitten. Så var det också den här gången. Till samtalet var ärkeateisten Christer Sturmark, religionspsykologen Anton Geels och församlingsledaren Linda Bergling inbjudna. Jag blev riktigt imponerad av Linda. Få företrädare för kyrkan har enligt min mening skött sig så bra framför kamerorna som hon gjorde. Hon var lugn, trygg och vänlig. Hon ingav förtroende. Hon avbröt aldrig de andra två, hon krävde inte ens att få tala till punkt när hon själv blev avbruten. Men så fort hon fick ordet talade hon klarspråk om vad Jesus har betytt och betyder för henne. Hon talade med en avväpnande enkelhet och värme, men utan att vara mesig och otydlig. Jesus lever, Jesus hade mött henne, och Jesus vill möta varje människa, var det självklara budskapet.

Jag respekterar Sturmarks ateism, ty den verkar vara ärlig. Men i det här samtalet gjorde han bort sig. Han var inte mottaglig för professorns (!) korrigeringar om att Sturmarks bok lämnar en del i övrigt att önska angående nyreligiösa rörelser i Sverige. När Geels menade att Sturmark behöver läsa på bättre där, intog han genast försvarsställning och menade att han är väl påläst men att det "nog inte håller med varandra". Det är inget annat än högmod och en stor portion brist på självinsikt.

Inför Linda vägde Sturmark också lätt. (Förmodligen för att bakom hans ord är det tomt, men bakom hennes finns Jesus.) Man kunde tydligt se hur han studsade och vred sig på stolen så fort hennes lugna, tydliga förkunnelse om Jesus ljöd. Många gånger var han oförskämd och avbröt henne med ord som. "Du menar att du TROR att Jesus sa det och det till dig....du menar att du TROR att du har mött Gud....nej nu talar du som om Bibeln vore sann Linda." Jaha, Christer - so what. Naturligtvis talar en kristen som om Bibeln vore sann. Vem har sagt att man alltid måste böja sig för postmodernismens paradigm i sina formuleringar?

Nej, samtalet var övervägande positivt, sett från ett kristet perspektiv. Det är så gott att se representanter för Jesus som vågar stå upp för kraften i evangelium i media. Mer sådant framöver. Way to go, Linda!

Inför söndag

En seg fredag har börjat. Maria har gått till jobbet och Levi vill leka hela tiden. Jag är tjock i halsen och känner mig tung i kroppen. Surt. Jag har inte tid med det idag. Har två gudstjänster att predika i på söndag och skåpmat duger ju aldrig. Det vill till att ta sig rejält med tid att förbereda idag.

Jag jobbar med att ändra mitt predikande en aning. Jag har en tendens att vilja säga för mycket. För många bibelord, för många punkter, för mycket stoff. Det finns nog tillfällen då man ska "downloada" så mycket information man bara kan i ett seminarium eller ett bibelstudium. En söndag förmiddag är detta nog inte alltid förtjänstfullt. Blir det för mycket att ta in minskar nog påverkan på åhörarna. Sen är det också det perspektivet att det är svårt att som förkunnare "vara ett" med eller "bära bördan" av så mycket stoff samtidigt. Jag menar, ärligt talat, hur ska man kunna förvänta sig att församlingen kommer ihåg och blir bärare av sådant jag själv som förkunnare har svårt att minnas utan utkast. Nej, detta måste det bli ändring på. Mindre stoff, presenterat på ett mer kraftfullt och engagerande sätt! Sursum Corda!

Kontrasten i Joh 4

I berättelsen om Jesu möte med kvinnan vid Sykars brunn ser vi alltså Mästarens exeptionella förmåga att förmedla evangelium i det personliga mötet. Vi ser också vilket enormt resultat detta gav; genom henne vanns stora delar av staden där hon bodde. Ren multiplikation alltså. Men vi ser något mer intressant mot textsammanhangets slut. Kontrasten mellan Jesus och hans lärjungar.

När de kom tillbaka var de förvånade över att han talade med en kvinna. Att hon dessutom var samariska måste ha tett sig stötande för dem. Att samarierna var etniskt och religiös förorenade var en självklar judisk ståndpunkt. Lärjungarna var som folk är mest, formade av kulturella, religiösa och sociala normer - normer som Jesus inte var rädd att rucka på om de stod ivägen för någons frälsning.

Vad vi också finner i lärjungarna (och som vi nog ofta kan identifiera oss med) är deras omsorg om det jordiska. De kommer med maten och nu är det tid att smaska på revbensspjäll tillsammans med Jesus. Vad är det för fel med att smaska på revbensspjäll nudå, kanske du tänker. Ingenting alls naturligtvis. Lärjungarnas brist består inte i att de har omsorg om det lekamliga. Mycket troligt hade Jesus bett dem gå och hämta mat, medan han "vilade" vid brunnen. Deras brist var snarare att deras fokus på mat hade skett på bekostnad av vad Anden höll på att göra i nuet. Här ser vi en tydlig kontrast mellan dem och Jesus. Han är helt fokuserad på vad som har skett och är påväg att ske. Kvinnan har gått in till staden och snart skulle skarorna komma för att möta sin frälsare. Nu var inte tid för en avslappnad middag i goda vänners lag. Nu var det tid för vaksamhet, för lyhördhet gentemot Anden.

Kontrasten blir ännu klarare genom Jesu svar och den korta undervisning som han ger därefter. "Jag har annan mat att äta som inte ni känner till..." Här tänker lärjungarna naturligtvis på fysisk föda och Jesus fortsätter: "Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig..." Wow! Vilken suverän undervisning! Sådär fungerar vi också. När våra sinnen ställer in sig på något väldigt mycket är kroppen i samklang med detta och vi intresseras inte av mat. Så, just så, tror jag att det var för Jesus vid det tillfället.

Just utifrån denna vaksamhet och överlåtelse till Andens ledning kunde han säga: Skördetiden är nu, inte senare! Och resultatet blev därefter.

Personligt själavinnande á la Mästaren

Tankar från Johannes 4...

Mitt på dagen möttes de. Det var varmt. Han var trött och hade gått långt. Hon var förkastad och fick gå ensam för att hämta vatten. Han initierade samtalet. Bara det var en grymt stor grej och hon reagerade också på det. "Hur kan du som är jude be mig, en samarisk kvinna, om vatten?"

Jesu sätt att knyta an till det vardagliga och börja samtalet just där hon är i tankarna är fantastiskt. Ännu mer storslaget är sedan hur han låter detta triviala vattenhämtande få utgöra språngbrädan in i en konversation om den helige Ande, om det eviga livet. En konversation där kvinnan först inte alls är med på noterna. Trots att hon inte är det finns intresset där. Törsten finns där och hon vill ha det hon steg för steg märker att Jesus har att ge. Även om hon inte riktigt förstått vad det är han kan erbjuda inser hon att det vatten han kunde ge var något hon behövde. Därför säger hon i vers 15 "ge mig det vattnet".

Jesu respons är måhända något svårförståelig, "gå och hämta din man". Varför i hela världen då? Jag tror att han här prövar hur genuin och ärlig hon är. Vi ska inte kasta pärlor till svinen och, let's face the fact, den som inte är genuin - är ett svin. För att någon ska kunna vara mottaglig för evangelium krävs en stor portion ärlighet. Jesu uppmaning till kvinnan var hans prov av henne. Hon kunde ju ha svarat "javisst" och sprungit iväg för att aldrig mera återvända. Men hon valde den tuffa, smala, vägen till frälsning. Sanningens väg. Bekännelsens väg. "Herre jag har ingen man", löd svaret. Jesus visste detta. Anden hade visat det för honom. Han bekräftar att hon har talat sanning och konstaterar hennes synd: "5 män har du haft och den du nu har är inte din man". Ord och inga visor.

Det som tidigare varit gåtfullt och implicit i samtalet är nu klarspråk. Det börjar handla om tillbedjan och Jesus förklarar att det är inte den geografiska platsen som är poängen. Det viktiga är att vara en sann tillbedjare, en som tillber i ande och sanning. Återigen, inför Gud måste alla falska masker skalas av. Han som är Sanningen Själv kräver det. Utan sanning ingen frihet och ingen frälsning. Men också ande behövs. Någonting måste ske inuti oss för att vi ska kunna koppla med Gud. Ett andeskifte måste till!

Så mycket hade kvinnan förstått att Messias var nyckeln till frälsning. Fantastiskt nog satt hon och språkades vid med Frälsningen Själv (Jeshua betyder "frälsning"). Jesus talar klarspråk och säger rent ut att han är Messias. Han hinner knappt säga detta innan hon reser på sig, lämnar krukan (hon skulle komma tillbaka) och sätter iväg in mot staden för att berätta om sitt möte. Det vankades väckelsemöte för staden Samaria...

I morgon fortsätter jag med några tankar om storyns avslutning. Där finns en härlig kontrast att lära ifrån. Nu är timmen sen.

A dios!

Om ordet runt bordet

Måndagarna är numera under "pappaarbetandet" den enda veckodagen jag är inne i stan och pluggar. Då får man passa på att då och då ta en teologfika. =) I måndags var det tillsammans med Niclas, en studiekamrat, och rektorn för Församlingsfakulteten Göteborg, Rune Imberg. Vi avnjöt min frus hembakade princesstårta som jag fick på fars dag. =) Ja, inte Niclas, han har ett fasteår från sötsaker. Vi njöt åt honom kan man säga.

Samtalet ledde in på presidentkandidaternas retoriska förmåga och Rune menade att Obama är en riktigt slipad talare. Jag är benägen att hålla med, utifrån det jag har sett av honom. Ett riktigt bra kroppsspråk och förtroendeingivande ansiktsuttryck. Rune hade studerat Obamas ögon under något tal och de gick inte ner för att följa något manuskript en enda gång. Lovvärt. Tänk om vi förkunnare hade så bra minne, eller snarare disciplinen att låta det vi ska säga bli inpräntat i den grad att vi inte måste vara fast i ett predikoutkast hela tiden. Någon sa att om vi inte kan komma ihåg det vi ska säga, hur kan vi då förvänta oss att de som lyssnar ska komma ihåg det. Det är tänkvärt. Kanske skickar man signaler när man tittar på sitt utkast att det man ska säga inte var tillräcktligt viktigt för att lära sig utantill. Hm....

Vad kom vi mer fram till under vår farsdagsfika? Vi pratade om spänningen mellan retoriska knep kontra att låta Ordet "stå för sig självt" i kyrkan, det vill säga att tona ner framförandet av predikan. Det är en intressant fråga. Man kan helt klart inte spela ett spel när man förkunnar; det måste vara genuin affektion som visas framme på podiet. Men att motsätta sig retoriska knep är att försöka vara frommare än Gud, anser jag. Paulus visade prov på förmåga att anknyta till åhörarna i hans berömda predikan på Areopagen. Där citerar han till och med en av deras hedniska skalder. Jesus är som alltid bländande retoriskt när han möter den samariska kvinnan vid brunnen. Han plockar upp henne där hon befinner sig i tanken och talar om vatten, för att strax därefter låta vattnet bli en analogi på den helige Ande. Och så får samtalet en helt ny dimension. Jag tror vi är i behov av mer förkunnelse som kan anknyta det dagliga, jordiska, till det andliga och eviga. *gäsp* Godnatt!

Ledare för ledare...

Jag och min familj var i Västerås i helgen. United Öresundskyrkan var på besök i Lifecenter och delade med sig av hur de bygger kyrka i Malmö. De är med om något fantastiskt därnere med människor som blir frälsta och går med i församlingen varje vecka. Det var riktigt imponerande att se hur Magnus Persson har rest upp överlåtna och mogna ledare omkring sig. Tänkte därför att jag lägger ut några guldkorn från hans undervisning om att vara en ledare för ledare istället för att bara leda efterföljare. Håll tillgodo.

1) Gör inte bara saker rätt, utan gör rätt saker!
Bill Hybels lär ha sagt att en pastor bör lägga 50% av tiden på att själv utvecklas, 25% på att utveckla nya ledare och 25% på att leda operativt.

2) Prioritera inte ditt schema, utan schemalägg dina prioriteringar. Värderingar är bara snack om du inte prioriterar dem.

3) Använd din utrustning för att utrusta, istället för att uppträda. Det gäller att arbeta på att man blir överflödig, snarare än efterfrågad.

4) Behandla folk som unika, inte lika.

5) Investera din tid istället för att spendera den.

6) Led med ett långsiktigt perspektiv.

7) Skapa plattformar och tillfällen för nya ledare.

Det ska bli mycket intressant att se hur församlingen United tar av framöver. Må Gud vara med dem.