Inför söndag

En seg fredag har börjat. Maria har gått till jobbet och Levi vill leka hela tiden. Jag är tjock i halsen och känner mig tung i kroppen. Surt. Jag har inte tid med det idag. Har två gudstjänster att predika i på söndag och skåpmat duger ju aldrig. Det vill till att ta sig rejält med tid att förbereda idag.

Jag jobbar med att ändra mitt predikande en aning. Jag har en tendens att vilja säga för mycket. För många bibelord, för många punkter, för mycket stoff. Det finns nog tillfällen då man ska "downloada" så mycket information man bara kan i ett seminarium eller ett bibelstudium. En söndag förmiddag är detta nog inte alltid förtjänstfullt. Blir det för mycket att ta in minskar nog påverkan på åhörarna. Sen är det också det perspektivet att det är svårt att som förkunnare "vara ett" med eller "bära bördan" av så mycket stoff samtidigt. Jag menar, ärligt talat, hur ska man kunna förvänta sig att församlingen kommer ihåg och blir bärare av sådant jag själv som förkunnare har svårt att minnas utan utkast. Nej, detta måste det bli ändring på. Mindre stoff, presenterat på ett mer kraftfullt och engagerande sätt! Sursum Corda!

Kommunicera för att influera!

Jag läser bland annat boken "Communicating for a Change" av Andy Stanley, pastor och grundare för North Point Community Church. Andy är en bländande förkunnare och kommunikatör, med formidabla framföranden och bra innehåll. För den som vill utvecklas i sitt predikande, gärna i en folklig och nutidsrelevant inriktning, torde Stanley vara en guldgruva. Bland mina länkar kan du klicka dig fram till podcasts från North Point. Enjoy it!

En intressant mall Andy jobbar efter i allt sitt förkunnande är ME, WE, GOD, YOU, WE. Han talar om vikten av att inte vara påväg till massvis av destinationer i samma predikan utan ha EN POÄNG som man vill "hamra in" i åhörarna. Detta gör man sedan på olika sätt. Mallen mewegodyouwe är relationell, snarare än informativ. Först skapar jag en koppling med dem jag talar till. Jag etablerar mitt patos. Känner åhörarna mig redan väl kan denna tid ägnas åt att presentera vad budskapet idag ska handla om, gärna med återkoppling till mig. Nästa steg handlar om att finna beröringspunkter hos åhörarna, allt för att få alla att inse samma behov (som man finner svar på strax därpå) och det görs genom att anknyta till gemensamma nämnare. "Som fäder vet vi...", eller "visst var du med om i tonåren att...", eller "bilköerna får en ju att tänka...". När vi sedan kommer till "GOD" får vi svaret på det skapade behovet. Det kommer från Bibeln naturligtvis där man hämtar en tidlös princip. Nästa steg är att få "dig" att inse hur detta anknyter till din situation och sista hållplatsen är att åter identifiera sig med åhörarna och blicka framåt. Här skapas en vision för hur det kommer se ut framöver när vi följer det Gud har att säga om saken.

Det var lite tankar ytterst korthugget. Är du predikant, köp boken. It's godd stuff!

Den högstes vittnen

I Uppenbaralseboken 12:11 står det att vi vinner seger genom "lammets blod och vårt vittnesbörds ord". Att Jesu blod ger oss segern är det ingen kristen som höjder på ögonbrynen över. Mer slående är det kanske att det paras ihop med vår story, vad du och jag har sett och hört. För det är just detta som är ett vittnesbörd - berättelsen om den egna erfarenheten. Att vara kristen är att ha en subjektiv upplevelse av en objektiv sanning. Båda två måste finnas där! Alltså är det ett faktum att varje kristen har en erfarenhet att dela med sig av. Du har ett vittnesbörd. Men när delade du senast det med någon som inte känner Gud?

En nyckel till en ny folkväckelse i det här landet är att vanliga kristna börjar tala om sina möten med den Uppstånde. På ett folkligt, ärligt och naturligt sätt behöver vi bjuda in människor i våra liv, med Jesu ord till Natanael: "kom och se!" Den första generationens kristna var inget annat än vittnen om uppståndelsen. De kunde inte hålla tyst om vad de hade hört och sett (ex. Apg 4:20). Detta är varje vittnes uppgift i en rättssal - att ge ett sanningsenligt återberättande av vad han har sett och hört.

När Paulus mot slutet av sitt liv är fånge och står inför kung Agrippa och får möjlighet att tala för sin sak, ja, då berättar han om sitt möte med Jesus (Apg 26). Flera saker är värt att notera från det här kapitlet när den store aposteln vittnar inför kungligheter.

Angående Pauli beteende är han artig och visar respekt, både mot Agrippa och Festus, trots att denne är oförskämd (se vers 2, 25). Han är även medveten om Agrippas förförståelse i skrifterna och anknyter därför till dessa (se v 6,7,22). Han är naturligtvis också frimodig (v 27,29) och tvekar inte att säga att alla runtomkring borde vara som honom, fast utan bojor.

Gällande själva vittnesbördet är det naturligtvis Jesuscentrerat. Han återger hur han var och vad han trodde före sitt möte med Kristus (v5,9,10,11) för att sedan detaljerat återge hur Jesus mötte honom och vad Jesus sa till honom. Han undanhåller inget, trots att de han berättar för inte är troende. Hans attityd är något i stil med: "välkommen in i mitt liv, så här gick det till när jag mötte Jesus." Sedan poängterar Paulus vad mötet med Gud har gett för resultat i hans liv, hans omvändelse och hans iver att vittna om det han varit med om (v 19-23).

Tänk vad mycket vi har att lära oss. Vi kanske inte dagligen åtalas inför myndigheter eller får möjligheten att vittna för presidenter. Men arbetskamraten eller den bredvid dig på bussen påväg till jobbet är lika värdefulla för Gud. Jesu ord till Paulus ekar fortfarande ut till dig och mig:

"Men stig upp och stå på fötterna! Ty jag har visat mig för dig för att utse dig till tjänare och vittne..." (Apg 26:16)