Gamla människor

Det kan vara riktigt jobbigt eller en stor välsignelse att lyssna till gamla människor. Ålderdomen är naturligtvis tänkt av Gud som en tillgång. Den är nog tänkt att vara synonym med mognad, tålamod, vishet, självinsikt och - ja godhet och gudfruktighet, helt enkelt. Men så är ju bara fallet med de människor som aktivt har valt att låta Gud och livet forma dem till människor som är fyllda av kärlek och eftertänksamhet.

När så inte är fallet är ålderdomen förmodligen det värsta. Den syntes ju förstärka redan befintliga drag, sådana som kanske maskeras bättre i ungdomen. Jag sitter ofta på ett bibliotek i närheten av där jag bor och jobbar och skriver. Bibliotek är ju liksom åldringarnas plats. Flera gånger får man ofrivilligt lyssna till dem. Nyligen hörde jag ett gammalt par som bara pikade varandra och klagade hela tiden. Vilken ondska! Vilket helvete! Att leva med en människa som är tänkt att vara den största välsignelsen i mitt liv - och så blir det tvärt om. Det får mig att rysa. Men vad som är än viktigare är att det får mig att tänka till med hur jag gör med mina dova och dåliga sidor idag. Ska jag låta dem växa i de mörka hörnen av mitt hjärta eller ska jag lyfta fram dem i ljuset för att bli förvandlad?