Har jag mördat min blogg?

Att jag har växlat ner rejält är väl uppenbart. Från en ambitionsnivå där inläggen duggade relativt tätt, åtminstone en gång i veckan, har de nu sinat så att det nästan har gått en månad sedan jag skrev något. Man skulle kunna tro att jag tröttnat, vrickat fingrarna eller inte bryr mig om mina regelbundna läsare (de är inte så många, men dock). Faktum är att jag är lite anti dela-sin-vardag-med-hela-cyberspace grejen som har blivit så populär i och med bloggandet. Tråkig, reserverad och torr? Kanske, men jag dristar mig att tro att mitt familjeliv och studentvardagen inte hör hemma på min blogg. Måhända har jag fel, eventuellt omprövar jag detta längre fram. Men i nuläget - icke!

Därför har jag försökt att skriva när jag har läst något särskilt i Skriften som jag vill lufta lite, eller något som har med församling och förkunnande att göra. Det för naturligtvis med sig att bloggen smalnar och att det inte är lika lätt att hosta upp något lika ofta. När jag väl skriver blir inläggen lite längre och man skakar av sig vissa personer efter de fem första raderna. Men det gör inget.

Om min blogg dog har den nu återuppstått. Inte lika tät på inlägg som förut kanske, men då och då dimper det kanske ner något guldkorn som förvandlar din dag och därmed en liten del av ditt liv.

Livet är nu. Ordet är Gud. God Jul.

Gustaf

Är våra liv buskage av tistlar?

I Markus 4 ger Jesus en liknelse som kanske kan sägas vara hans viktigaste. Han ställer nämligen frågan hur lärjungarna skulle kunna förstå några liknelser alls om de inte greppade den här. Fyra olika markplättar nämns som kan visa oss fyra kategorier av människor. Av tid och utrymmesskäl ska jag bara ta upp en av dem, tistlarna.

Sådden bland tistlarna är den jag särskilt vill stanna upp inför eftersom denna markplätt syftar på oss som Guds barn. Ödet för denna kategori är inte att de går evigt förlorade, utan snarare att deras liv inte bär frukt för evigheten. ”Världsliga bekymmer, bedräglig rikedom och begär efter allt annat kommer in och kväver ordet så att det blir utan frukt”, löd Jesu uttydning. Tistlarna har alltså att göra med hur distraktioner och begär efter olika saker växer upp parallellt med den gudomliga sådden och kväver den. Jorden urlakas, gudstillvändheten avtar, och i takt med att det sker försvinner också förmågan att bära god frukt. Visst kan man fortfarande vara framgångsrik i människors ögon (även i ”andligt” avseende), men frukten för evigheten sinar, eftersom bevekelsegrunderna inte har sina djupaste rötter i att man vill behaga Gud. Ett mycket kraftfullt skriftställe som illustrerar detta och som jag rekommenderar dig att ofta återvända till är följande ord av aposteln Paulus.

Ty någon annan grund kan ingen lägga än den som redan är lagd, Jesus Kristus. Om någon bygger på den grunden med guld, silver och dyrbara stenar, eller med trä, hö och halm, så skall det visa sig vad var och en har byggt. Den dagen kommer att visa det, eftersom den uppenbaras i eld, och hur vars och ens verk är skall elden pröva. Om det verk någon har byggt består provet, skall han få lön. Men om hans verk bränns upp, skall han gå miste om lönen. Själv skall han dock bli frälst, men som genom eld. 1 Kor 3:11-15 (min kursivering)

Min kursivering ovan är för att förtydliga att detta bibelställe, precis som det om tistlarna, talar om människor som vi en dag kommer att möta i himlen; det talar alltså inte om de förlorade. Alla kristnas livsverk ska prövas i eld och elden är en bild som ofta illustrerar Guds helighet. Så gör den även här. Guds helighet prövar inte främst våra handlingar utan tillvändheten till Gud i våra handlingar. Sant lärjungaskap handlar minst lika mycket om inre motiv som yttre disciplin. Är du en av de många kristna vars hjärta och livsstil är ett buskage av tistlar? Har du insett det har du kommit längre än de många som är omedvetna om sitt tillstånd. Tistlarnas svåråtkomlighet ligger i att de ofta inte avslöjas för vad de är, utan istället rättfärdigas deras närvaro. ”Alla andra lever ju såhär!” Och så tillåter vi tistlarna att växa parallellt med den goda sådden tills de kväver dess förmåga att bära frukt.

Vi behöver vaka över våra liv så att de handlar om att behaga Gud i alla avseenden. Långt ifrån allt vi gör kommer att lyckas, men om motiven är att Jesus ska bli ärad kommer han att bli nöjd och vi kommer också att bära rik frukt eftersom vi då är i honom. ”Om någon förblir i mig och jag i honom så bär han rik frukt” (Joh 15:5a). Detta ord från Jesus är en beskrivning av hur det faktiskt fungerar i livet tillsammans med Gud. När närheten och enheten med Kristus ligger till grund för våra motiv och handlingar, då kan inte dessa undgå att bära frukt för evigheten. Och visst är det att lyckas!

Bergling i "Annas Eviga"

Jag såg för några dagar sedan "Annas Eviga", ett program som lyfter fram religiösa/etiska frågor i ett samtal ofta med två företrädare från diametralt olika åsiktshorisonter och en mer i mitten. Så var det också den här gången. Till samtalet var ärkeateisten Christer Sturmark, religionspsykologen Anton Geels och församlingsledaren Linda Bergling inbjudna. Jag blev riktigt imponerad av Linda. Få företrädare för kyrkan har enligt min mening skött sig så bra framför kamerorna som hon gjorde. Hon var lugn, trygg och vänlig. Hon ingav förtroende. Hon avbröt aldrig de andra två, hon krävde inte ens att få tala till punkt när hon själv blev avbruten. Men så fort hon fick ordet talade hon klarspråk om vad Jesus har betytt och betyder för henne. Hon talade med en avväpnande enkelhet och värme, men utan att vara mesig och otydlig. Jesus lever, Jesus hade mött henne, och Jesus vill möta varje människa, var det självklara budskapet.

Jag respekterar Sturmarks ateism, ty den verkar vara ärlig. Men i det här samtalet gjorde han bort sig. Han var inte mottaglig för professorns (!) korrigeringar om att Sturmarks bok lämnar en del i övrigt att önska angående nyreligiösa rörelser i Sverige. När Geels menade att Sturmark behöver läsa på bättre där, intog han genast försvarsställning och menade att han är väl påläst men att det "nog inte håller med varandra". Det är inget annat än högmod och en stor portion brist på självinsikt.

Inför Linda vägde Sturmark också lätt. (Förmodligen för att bakom hans ord är det tomt, men bakom hennes finns Jesus.) Man kunde tydligt se hur han studsade och vred sig på stolen så fort hennes lugna, tydliga förkunnelse om Jesus ljöd. Många gånger var han oförskämd och avbröt henne med ord som. "Du menar att du TROR att Jesus sa det och det till dig....du menar att du TROR att du har mött Gud....nej nu talar du som om Bibeln vore sann Linda." Jaha, Christer - so what. Naturligtvis talar en kristen som om Bibeln vore sann. Vem har sagt att man alltid måste böja sig för postmodernismens paradigm i sina formuleringar?

Nej, samtalet var övervägande positivt, sett från ett kristet perspektiv. Det är så gott att se representanter för Jesus som vågar stå upp för kraften i evangelium i media. Mer sådant framöver. Way to go, Linda!

Inför söndag

En seg fredag har börjat. Maria har gått till jobbet och Levi vill leka hela tiden. Jag är tjock i halsen och känner mig tung i kroppen. Surt. Jag har inte tid med det idag. Har två gudstjänster att predika i på söndag och skåpmat duger ju aldrig. Det vill till att ta sig rejält med tid att förbereda idag.

Jag jobbar med att ändra mitt predikande en aning. Jag har en tendens att vilja säga för mycket. För många bibelord, för många punkter, för mycket stoff. Det finns nog tillfällen då man ska "downloada" så mycket information man bara kan i ett seminarium eller ett bibelstudium. En söndag förmiddag är detta nog inte alltid förtjänstfullt. Blir det för mycket att ta in minskar nog påverkan på åhörarna. Sen är det också det perspektivet att det är svårt att som förkunnare "vara ett" med eller "bära bördan" av så mycket stoff samtidigt. Jag menar, ärligt talat, hur ska man kunna förvänta sig att församlingen kommer ihåg och blir bärare av sådant jag själv som förkunnare har svårt att minnas utan utkast. Nej, detta måste det bli ändring på. Mindre stoff, presenterat på ett mer kraftfullt och engagerande sätt! Sursum Corda!

Kontrasten i Joh 4

I berättelsen om Jesu möte med kvinnan vid Sykars brunn ser vi alltså Mästarens exeptionella förmåga att förmedla evangelium i det personliga mötet. Vi ser också vilket enormt resultat detta gav; genom henne vanns stora delar av staden där hon bodde. Ren multiplikation alltså. Men vi ser något mer intressant mot textsammanhangets slut. Kontrasten mellan Jesus och hans lärjungar.

När de kom tillbaka var de förvånade över att han talade med en kvinna. Att hon dessutom var samariska måste ha tett sig stötande för dem. Att samarierna var etniskt och religiös förorenade var en självklar judisk ståndpunkt. Lärjungarna var som folk är mest, formade av kulturella, religiösa och sociala normer - normer som Jesus inte var rädd att rucka på om de stod ivägen för någons frälsning.

Vad vi också finner i lärjungarna (och som vi nog ofta kan identifiera oss med) är deras omsorg om det jordiska. De kommer med maten och nu är det tid att smaska på revbensspjäll tillsammans med Jesus. Vad är det för fel med att smaska på revbensspjäll nudå, kanske du tänker. Ingenting alls naturligtvis. Lärjungarnas brist består inte i att de har omsorg om det lekamliga. Mycket troligt hade Jesus bett dem gå och hämta mat, medan han "vilade" vid brunnen. Deras brist var snarare att deras fokus på mat hade skett på bekostnad av vad Anden höll på att göra i nuet. Här ser vi en tydlig kontrast mellan dem och Jesus. Han är helt fokuserad på vad som har skett och är påväg att ske. Kvinnan har gått in till staden och snart skulle skarorna komma för att möta sin frälsare. Nu var inte tid för en avslappnad middag i goda vänners lag. Nu var det tid för vaksamhet, för lyhördhet gentemot Anden.

Kontrasten blir ännu klarare genom Jesu svar och den korta undervisning som han ger därefter. "Jag har annan mat att äta som inte ni känner till..." Här tänker lärjungarna naturligtvis på fysisk föda och Jesus fortsätter: "Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig..." Wow! Vilken suverän undervisning! Sådär fungerar vi också. När våra sinnen ställer in sig på något väldigt mycket är kroppen i samklang med detta och vi intresseras inte av mat. Så, just så, tror jag att det var för Jesus vid det tillfället.

Just utifrån denna vaksamhet och överlåtelse till Andens ledning kunde han säga: Skördetiden är nu, inte senare! Och resultatet blev därefter.

Personligt själavinnande á la Mästaren

Tankar från Johannes 4...

Mitt på dagen möttes de. Det var varmt. Han var trött och hade gått långt. Hon var förkastad och fick gå ensam för att hämta vatten. Han initierade samtalet. Bara det var en grymt stor grej och hon reagerade också på det. "Hur kan du som är jude be mig, en samarisk kvinna, om vatten?"

Jesu sätt att knyta an till det vardagliga och börja samtalet just där hon är i tankarna är fantastiskt. Ännu mer storslaget är sedan hur han låter detta triviala vattenhämtande få utgöra språngbrädan in i en konversation om den helige Ande, om det eviga livet. En konversation där kvinnan först inte alls är med på noterna. Trots att hon inte är det finns intresset där. Törsten finns där och hon vill ha det hon steg för steg märker att Jesus har att ge. Även om hon inte riktigt förstått vad det är han kan erbjuda inser hon att det vatten han kunde ge var något hon behövde. Därför säger hon i vers 15 "ge mig det vattnet".

Jesu respons är måhända något svårförståelig, "gå och hämta din man". Varför i hela världen då? Jag tror att han här prövar hur genuin och ärlig hon är. Vi ska inte kasta pärlor till svinen och, let's face the fact, den som inte är genuin - är ett svin. För att någon ska kunna vara mottaglig för evangelium krävs en stor portion ärlighet. Jesu uppmaning till kvinnan var hans prov av henne. Hon kunde ju ha svarat "javisst" och sprungit iväg för att aldrig mera återvända. Men hon valde den tuffa, smala, vägen till frälsning. Sanningens väg. Bekännelsens väg. "Herre jag har ingen man", löd svaret. Jesus visste detta. Anden hade visat det för honom. Han bekräftar att hon har talat sanning och konstaterar hennes synd: "5 män har du haft och den du nu har är inte din man". Ord och inga visor.

Det som tidigare varit gåtfullt och implicit i samtalet är nu klarspråk. Det börjar handla om tillbedjan och Jesus förklarar att det är inte den geografiska platsen som är poängen. Det viktiga är att vara en sann tillbedjare, en som tillber i ande och sanning. Återigen, inför Gud måste alla falska masker skalas av. Han som är Sanningen Själv kräver det. Utan sanning ingen frihet och ingen frälsning. Men också ande behövs. Någonting måste ske inuti oss för att vi ska kunna koppla med Gud. Ett andeskifte måste till!

Så mycket hade kvinnan förstått att Messias var nyckeln till frälsning. Fantastiskt nog satt hon och språkades vid med Frälsningen Själv (Jeshua betyder "frälsning"). Jesus talar klarspråk och säger rent ut att han är Messias. Han hinner knappt säga detta innan hon reser på sig, lämnar krukan (hon skulle komma tillbaka) och sätter iväg in mot staden för att berätta om sitt möte. Det vankades väckelsemöte för staden Samaria...

I morgon fortsätter jag med några tankar om storyns avslutning. Där finns en härlig kontrast att lära ifrån. Nu är timmen sen.

A dios!

Om ordet runt bordet

Måndagarna är numera under "pappaarbetandet" den enda veckodagen jag är inne i stan och pluggar. Då får man passa på att då och då ta en teologfika. =) I måndags var det tillsammans med Niclas, en studiekamrat, och rektorn för Församlingsfakulteten Göteborg, Rune Imberg. Vi avnjöt min frus hembakade princesstårta som jag fick på fars dag. =) Ja, inte Niclas, han har ett fasteår från sötsaker. Vi njöt åt honom kan man säga.

Samtalet ledde in på presidentkandidaternas retoriska förmåga och Rune menade att Obama är en riktigt slipad talare. Jag är benägen att hålla med, utifrån det jag har sett av honom. Ett riktigt bra kroppsspråk och förtroendeingivande ansiktsuttryck. Rune hade studerat Obamas ögon under något tal och de gick inte ner för att följa något manuskript en enda gång. Lovvärt. Tänk om vi förkunnare hade så bra minne, eller snarare disciplinen att låta det vi ska säga bli inpräntat i den grad att vi inte måste vara fast i ett predikoutkast hela tiden. Någon sa att om vi inte kan komma ihåg det vi ska säga, hur kan vi då förvänta oss att de som lyssnar ska komma ihåg det. Det är tänkvärt. Kanske skickar man signaler när man tittar på sitt utkast att det man ska säga inte var tillräcktligt viktigt för att lära sig utantill. Hm....

Vad kom vi mer fram till under vår farsdagsfika? Vi pratade om spänningen mellan retoriska knep kontra att låta Ordet "stå för sig självt" i kyrkan, det vill säga att tona ner framförandet av predikan. Det är en intressant fråga. Man kan helt klart inte spela ett spel när man förkunnar; det måste vara genuin affektion som visas framme på podiet. Men att motsätta sig retoriska knep är att försöka vara frommare än Gud, anser jag. Paulus visade prov på förmåga att anknyta till åhörarna i hans berömda predikan på Areopagen. Där citerar han till och med en av deras hedniska skalder. Jesus är som alltid bländande retoriskt när han möter den samariska kvinnan vid brunnen. Han plockar upp henne där hon befinner sig i tanken och talar om vatten, för att strax därefter låta vattnet bli en analogi på den helige Ande. Och så får samtalet en helt ny dimension. Jag tror vi är i behov av mer förkunnelse som kan anknyta det dagliga, jordiska, till det andliga och eviga. *gäsp* Godnatt!

Ledare för ledare...

Jag och min familj var i Västerås i helgen. United Öresundskyrkan var på besök i Lifecenter och delade med sig av hur de bygger kyrka i Malmö. De är med om något fantastiskt därnere med människor som blir frälsta och går med i församlingen varje vecka. Det var riktigt imponerande att se hur Magnus Persson har rest upp överlåtna och mogna ledare omkring sig. Tänkte därför att jag lägger ut några guldkorn från hans undervisning om att vara en ledare för ledare istället för att bara leda efterföljare. Håll tillgodo.

1) Gör inte bara saker rätt, utan gör rätt saker!
Bill Hybels lär ha sagt att en pastor bör lägga 50% av tiden på att själv utvecklas, 25% på att utveckla nya ledare och 25% på att leda operativt.

2) Prioritera inte ditt schema, utan schemalägg dina prioriteringar. Värderingar är bara snack om du inte prioriterar dem.

3) Använd din utrustning för att utrusta, istället för att uppträda. Det gäller att arbeta på att man blir överflödig, snarare än efterfrågad.

4) Behandla folk som unika, inte lika.

5) Investera din tid istället för att spendera den.

6) Led med ett långsiktigt perspektiv.

7) Skapa plattformar och tillfällen för nya ledare.

Det ska bli mycket intressant att se hur församlingen United tar av framöver. Må Gud vara med dem.

Bevara äktenskapet!

Vill bara kort tipsa mina läsare att gå in här på Svenska Evangeliska Alliansens hemsida för att skapa opinion för äktenskapet. Det är ju skandal att RFSUs lobbyister har skapat ett sådant klimat i det offentliga rummet i Sverige att det nästlat sig in i riksdagen på det här sättet. Nu är det tufft för KD att stå emot när man vill beröva äktenskapet dess innehåll. Din röst behövs. Höj den gärna!

Rik inför Gud II

"Samla inte skatter på jorden, där rost och mal förstör och där tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla er skatter i himlen, där varken rost eller mal förstör och där inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara. Ögat är kroppens ljus. Om ditt öga är friskt, får hela din kropp ljus. Men är ditt öga sjukt, ligger hela din kropp i mörker. Om nu ljuset i dig är mörker, hur djupt är då inte mörkret!" Matt 6:19-23

Hur kan vi boasta det himmelska kontot? Frågan torde vara relevant för varje kristen och jag vill dela med dig en nyckel som jag tror är avgörande för om ditt liv består av eviga värden eller om du de facto är en fattiglapp inför den Allsmäktige.

Vilket är ditt perspektiv på det du äger? Det är ingen slump att Jesus börjar tala om ögat som kroppens lampa strax efter hans tal om rikedom. Ögat bör inte vara grumlat, det vill säga vi får inte ha ett förvridet sätt att se på våra resurser och rikedomar. Och här kommer utmaningen: perspektivet är förvridet när vi inte inser att allt vårt är Guds. Vi äger inget, Gud äger allt. Vi förvaltar bara det han har gett oss. Det får till följd att våra resurser inte har ett egenvärde och är ett mål i sig själva. De är medel för att ge ära åt Gud. Vi är kallade att uttrycka vår kärlek till Gud och till vår nästa med det Gud har anförtrott oss. Gör vi det? Är vårt hem öppet för den som behöver vägledning, är vår tid avsatt för att hjälpa någon, är kontoutdraget fullt av utgifter som hjälper och välsignar någon annan?

Jordisk rikedom är inte ond i sig själv, utan den får dess ägares egenskaper! Jesus kräver inte total frihet från ägande. Nej, han vill att vi omvandlar våra jordiska rikedomar till himmelska. Handen på hjärtat, du och jag tillhör den rikaste procenten i den här världen sett till världslig välfärd. Hur förvaltar vi den? Är vi lika mannen i Lukas tolfte kapitel, han som kallas den rike dåren. Varför var han en dåre? Ja, definitivt inte för att han var rik. Hans dårskap finner vi i hans svar på sin egen fråga i verserna 17 och 18. Där säger han ungefär: "Jag har inte rum för allt min överflöd, vad ska jag ta mig till?" Och hans eget svar lyder typ: "Jaaa, nu vet jag. Jag river ladorna och bygger ännu större. Där kan jag förvara all rikedom och sedan kan jag bara relaxa och njuta resten av livet." Guds svar var att han skulle dö den natten och Lukas konkluderar berättelsen och knyter ihop säcken med orden: "Så går det för den som samlar skatter åt sig själv men inte är rik inför Gud". Det var ord och inga visor.

Rik inför Gud

Jag vill vara rik. Och visst vill du det med? Fattigdom och brist är inget eftersträvansvärt. Vad som dock är än värre är att tro sig ha vad man inte har. Att tro sig vara rik medan man i själva verket lider brist. Detta var fallet för församlingen i Laodikea och Johannes skräder inte orden när han profeterar: "Du säger: Jag är rik, jag har vunnit rikedom och behöver ingenting, och du vet inte att just du är eländig, beklagansvärd, fattig, blind och naken."

Jesus tangerade samma tema när han gjorde det något gåtfulla uttalandet att "den som har, han ska få, men den som inte har, från honom ska det tas också det han tror sig ha" (Luk :18). Med andra ord, det ska bli uppdagat för en sådan människa att han inte hade det han trodde sig ha och därmed blir det som att han bestjäls. Vilken olycka!

I Jesu berömda bergspredikan tar han upp temat himmelska kontra jordiska skatter. Inför sin judiska åhörarskara som var vana att betrakta ekonomiskt välstånd som en gåva från Gud förmanar han: "samla inte skatter på jorden!" Hur ska vi förstå detta? Är det rätt att inta ett fattigdomsideal och avsäga sig all jordisk rikedom? Jag tror inte det. Jag tror att vi är kallade att omvandla våra jordiska resurser till evighetsvärden. Med andra ord: vi ska bruka jordiska skatter så att de blir himmelska. Vad bygger jag det på och hur kan det ske? Det tar vi imorgon. =) Jag har fått klagomål på att inläggen är för långa och dessutom behöver jag umgås lite med min gravida hustru innan hon somnar på soffan. Fortsättning följer - au demain!

Tid för förbredelser

Pappaledighet är ett självupplösande begrepp och borde inte användas. "Pappa-arbete" borde det kallas. Jag och Levi har haft en hektisk dag med massa ärenden. Bättre blev det inte av att tvingas kivas med bilmekanikern som försökte blåsa oss på 2500 kr. Tack Gud att vi segrade, annars hade det stått oss dyrt. Sådant är inte särskilt fridbringande... Väntar just nu på att en dam ska komma och titta på vår lägenhet. Vi behöver större nu när familjen om några månader går från 3 till 4 stycken.

Efter det hoppas jag på en lugn eftermiddag med mycket bön och lyssnande. Det bär av till Skärhamns pingstförsamling på söndag; jag brukar predika där ungefär en gång i månaden, eftersom de inte har någon pastor. Nu på söndag ska jag förmodligen tala om hur viktigt det är med gudsmedvetenhet i våra liv och hur bönen skapar just detta. Det är sannerligen ett åtsidosatt ämne i många frikyrkliga sammanhang. Ofta när vi talar om bön handlar det främst om att be om saker. Jag tror Gud ser det mer som en bonus han ger oss. Vi får be om saker och förvänta oss att han ska gripa in. Men bönens primära syfte är naturligtvis närhet till Gud. Den är relationell, fast vi ofta fokuserat på den som funktionell.

Kommunicera för att influera!

Jag läser bland annat boken "Communicating for a Change" av Andy Stanley, pastor och grundare för North Point Community Church. Andy är en bländande förkunnare och kommunikatör, med formidabla framföranden och bra innehåll. För den som vill utvecklas i sitt predikande, gärna i en folklig och nutidsrelevant inriktning, torde Stanley vara en guldgruva. Bland mina länkar kan du klicka dig fram till podcasts från North Point. Enjoy it!

En intressant mall Andy jobbar efter i allt sitt förkunnande är ME, WE, GOD, YOU, WE. Han talar om vikten av att inte vara påväg till massvis av destinationer i samma predikan utan ha EN POÄNG som man vill "hamra in" i åhörarna. Detta gör man sedan på olika sätt. Mallen mewegodyouwe är relationell, snarare än informativ. Först skapar jag en koppling med dem jag talar till. Jag etablerar mitt patos. Känner åhörarna mig redan väl kan denna tid ägnas åt att presentera vad budskapet idag ska handla om, gärna med återkoppling till mig. Nästa steg handlar om att finna beröringspunkter hos åhörarna, allt för att få alla att inse samma behov (som man finner svar på strax därpå) och det görs genom att anknyta till gemensamma nämnare. "Som fäder vet vi...", eller "visst var du med om i tonåren att...", eller "bilköerna får en ju att tänka...". När vi sedan kommer till "GOD" får vi svaret på det skapade behovet. Det kommer från Bibeln naturligtvis där man hämtar en tidlös princip. Nästa steg är att få "dig" att inse hur detta anknyter till din situation och sista hållplatsen är att åter identifiera sig med åhörarna och blicka framåt. Här skapas en vision för hur det kommer se ut framöver när vi följer det Gud har att säga om saken.

Det var lite tankar ytterst korthugget. Är du predikant, köp boken. It's godd stuff!

En höstkväll av värde

Vi hade husförsamlingsträff hemma hos mig och Maria idag. Mysigt att njuta av en kopp med goda vänner i höstrusket och höra efter hur veckan har varit. Efter att ha fikat och lovsjungit kung Jesus en stund delade jag lite tankar utifrån Paulus försvarstal inför kung Agrippa (se föregående inlägg). Vi talade om vikten av att vi kristna ser oss som vittnen, att vi inser att vi har ett vittnesbörd och att vi blåser liv i detta. Ett vittne är inte särskilt intresserad av vad varje åhörare tänker och tycker om vittnesmålet. Det viktiga är att berätta om det man har sett och hört. Så borde vi tänka mer när vi sitter och språkas vid med en arbetskamrat över en fika. Varför inte väva in Jesus i det hela och på ett naturligt och självklart sätt tala om någon erfarenhet man har av gemenskapen med honom? Vi kom fram till att ofta gör vi inte detta av den anledningen att vi funderar för mycket på hur det ska mottas och var den andre befinner sig i sina tankebanor. Kommer han att se snett på mig, eller kanske distansera sig från tron, snarare än att närma sig den? Tänk vad enkelt och välsignat att bara släppa de tankarna och göra det Gud har ålagt oss att göra. Berätta! Det kom vi fram till. Det bad vi Gud om. Det var en höstkväll av värde.

Den högstes vittnen

I Uppenbaralseboken 12:11 står det att vi vinner seger genom "lammets blod och vårt vittnesbörds ord". Att Jesu blod ger oss segern är det ingen kristen som höjder på ögonbrynen över. Mer slående är det kanske att det paras ihop med vår story, vad du och jag har sett och hört. För det är just detta som är ett vittnesbörd - berättelsen om den egna erfarenheten. Att vara kristen är att ha en subjektiv upplevelse av en objektiv sanning. Båda två måste finnas där! Alltså är det ett faktum att varje kristen har en erfarenhet att dela med sig av. Du har ett vittnesbörd. Men när delade du senast det med någon som inte känner Gud?

En nyckel till en ny folkväckelse i det här landet är att vanliga kristna börjar tala om sina möten med den Uppstånde. På ett folkligt, ärligt och naturligt sätt behöver vi bjuda in människor i våra liv, med Jesu ord till Natanael: "kom och se!" Den första generationens kristna var inget annat än vittnen om uppståndelsen. De kunde inte hålla tyst om vad de hade hört och sett (ex. Apg 4:20). Detta är varje vittnes uppgift i en rättssal - att ge ett sanningsenligt återberättande av vad han har sett och hört.

När Paulus mot slutet av sitt liv är fånge och står inför kung Agrippa och får möjlighet att tala för sin sak, ja, då berättar han om sitt möte med Jesus (Apg 26). Flera saker är värt att notera från det här kapitlet när den store aposteln vittnar inför kungligheter.

Angående Pauli beteende är han artig och visar respekt, både mot Agrippa och Festus, trots att denne är oförskämd (se vers 2, 25). Han är även medveten om Agrippas förförståelse i skrifterna och anknyter därför till dessa (se v 6,7,22). Han är naturligtvis också frimodig (v 27,29) och tvekar inte att säga att alla runtomkring borde vara som honom, fast utan bojor.

Gällande själva vittnesbördet är det naturligtvis Jesuscentrerat. Han återger hur han var och vad han trodde före sitt möte med Kristus (v5,9,10,11) för att sedan detaljerat återge hur Jesus mötte honom och vad Jesus sa till honom. Han undanhåller inget, trots att de han berättar för inte är troende. Hans attityd är något i stil med: "välkommen in i mitt liv, så här gick det till när jag mötte Jesus." Sedan poängterar Paulus vad mötet med Gud har gett för resultat i hans liv, hans omvändelse och hans iver att vittna om det han varit med om (v 19-23).

Tänk vad mycket vi har att lära oss. Vi kanske inte dagligen åtalas inför myndigheter eller får möjligheten att vittna för presidenter. Men arbetskamraten eller den bredvid dig på bussen påväg till jobbet är lika värdefulla för Gud. Jesu ord till Paulus ekar fortfarande ut till dig och mig:

"Men stig upp och stå på fötterna! Ty jag har visat mig för dig för att utse dig till tjänare och vittne..." (Apg 26:16)

Vem släpper du inpå livet?

Tragedin med Michael Guglielmucci (känner du inte till den kan du läsa här) visar på hur en kristen kan bli snärjd, demoniserad och förledd. Det är inget nytt, även om det är fruktansvärt. Vad som gör detta ännu otäckare är att det är möjligt att vara pastor i en stor pingstförsamling och samtidigt bedra alla i sin omgivning (och sig själv) i flera år! Det aktualiserar verkligen frågan om det inre livet och hur det formas till att bli kristuslikt. Hur kan vi leva i frihet från synden och besegra den varhelst den sticker upp sitt fula nylle?

Bekänn alltså era synder för varandra och be för varandra, så att ni blir botade. Mycket mäktig och verksam är en rättfärdig människas bön. Jak 5:16

Det vi ibland har förbisett är perspektivet att synden verkligen är en makt. Den är inte bara en "juridisk överträdelse" utan en förslavande kraft som intar oss steg för steg när vi ger efter inför den. Vi kan be Gud om förlåtelse och få det, utan att vi fördenskull har klippt av syndens hake, lagt av oss dess boja. Pornografin, som i Michaels fall, är ett bra exempel på en förslavande synd som, statistiskt sett, många kristna (pastorer inkluderade) kämpar med. Dess tillgänglighet och omfattning idag är ett samhällsomstörtande fenomen och något som Satan mer än gärna använder för att fälla och snärja andliga ledare. Eftersom porren är så starkt kopplad till skuld är den tabubelagd. Vem bekänner en sådan synd för sina kollegor på pastorskonferensen? Ingen! Där tabun råder kan friheten inte komma till.

Vi i frikyrkan måste erövra kraften i syndabekännelse inför andra syskon. Bikten, om du så vill. Jag tror att en av nycklarna till sann befrielse från synd och demonisk bundenhet ligger just i att helt tappa ansiktet inför någon annan och bekänna - utan krusiduller och försköningar. Så här illa ställt är det. Hjälp mig! Just det sexuella området verkar det vara synnerligen viktigt med sann frihet. Paulus verkar gradera synden inom detta område, otukten med biblisk terminologi, som särskilt farlig, eftersom det är synd mot ens egen kropp.

I synnerhet bland pastorer, präster och förkunnare borde detta vara en självklarhet. Vi måste ju vara fria i högre grad än de vi leder. De nätverk för pastorer och ledare som finns måste se till att betona intigriteten och det inre livet. Annars kommer Guds församling i Sverige rasa som ett korthus i det långa loppet. Själavård, bikt och förbön med hjälp av Andens gåvor är nycklar till ett starkt inre liv. Det är bara när vi har gudsmänniskor nära oss som vi lever våra liv inför, som vi verkligen menar allvar med vårt kristna liv. Vem släpper du inpå livet?

GUDOMLIG TIMING

Vad Gud vill att vi ska göra kan vara nog så svårt att ha klart för sig ibland. Men när Gud vill att vi ska göra det han har sagt att vi ska göra, det är förmodligen ändå svårare. Har du någon gång varit med om att Gud har visat dig något och lagt en stark drivkraft i dig för att utföra det, för att sedan gå ett stort fett "NEJ" från himlen just när du är i färd med att gå framåt? Jag har varit med om det mer än en gång. Varför gör då Herren så?
Det skulle naturligtvis kunna ha att göra med att man inte är mogen just när man själv tror att man är det. Kanske vill Herren ibland bromsa oss för att träna oss i en av Andens frukter, tålamodet. En annan förklaring kunde vara att han känner till en viss fallgrop längre fram utmed vägen som inte vi vet om. Vi kan nog konstatera att det inte finns någon enkel förklaring men det är vår tröst att Gud har hela perspektivet och är i framtiden redan nu. Han vet vad som ger störst frukt och utbreder hans rike maximalt. Att vänta kan vara ett stort steg framåt, även om det ofta kan kännas som att man då står still. Det är också en tröst att se att Paulus var långt ifrån fullkomlig på det här området, men att Gud ledde honom.

Sedan tog de vägen genom Frygien och Galatien, eftersom de av den helige Ande hindrades från att predika ordet i Asien. Och när de nådde Mysien försökte de bege sig till Bitynien, men det tillät inte Jesu Ande. Då for de genom Mysien ner till Troas. På natten såg Paulus en syn. En man från Makedonien stod där och bad honom: "Kom över till Makedonien och hjälp oss!" När han hade sett denna syn, försökte vi genast ta oss till Makedonien, eftersom vi förstod att Gud hade kallat oss att predika evangeliet för dem. Apg 16:6-10

Paulus och hans medarbetare var aktiva och tog initiativ för att fullborda missionsbefallningen. Och visst hade Gud tänkt att ordet skulle spridas till Asien. Men här verkar missionärerna varit "out of timing" och Anden får korrigera och dirigera dem i en annan riktning. Europa. Tack Gud för att evangeliet trängde in i denna världsdelen. Idag är kristendomen här en skugga av vad den en gång var. Det kommer dock att bli ändring på det. Nu åter till Paulus och hans team. De kommer till Filippi och leder Lydia och några fler till frälsning. Grunden för filippiförsamlingen är lagd. Sen kommer motstånd och Paulus och Silas hamnar i finkan. Gud ordnar naturligtvis det, eftersom de befinner sig i hans vilja. Sedan bär det vidare och de predikar i Tessalonike, Athen och Korint och många fler städer.
I 19e kapitlet ser vi något intressant. Paulus befinner sig i Efesus där han etablerar en församling och väckelsens vågor står höga. En särskilt stark genombrottskraft av under och tecken vilar över aposteln som får se sjuka botas och demoner fara ut till följd av att folk kommer i kontakt med hans kläder. Han förblir där i ett par år och en väckelse bryter ut, så att alla som bodde i Asien, judar och greker, fick höra Herrens ord (19:10).

Alltså, för att klargöra min poäng. Evangeliet gick ut till Asien, dit Anden hade hindrat dem från att åka några år tidigare. Effektiviteten beträffande ordets spridning och rikets framfart berodde alltså inte primärt på deras strävan, utan på deras förmåga att följa Andens ledning och därmed förbli i Hans favör. Som Tommy Tenny har sagt: One day of favour can be worth more than a lifetime of labour!

Några tankar om Herrens bön

Jag satt nyligen och mediterade lite över Herrens bön:

Vår Far, Du som är i himlen,
Låt Ditt namn bli helgat.
Låt Ditt rike komma, låt Din vilja ske,
på jorden, såsom den är i himlen.
Ge oss idag vårt bröd för dagen som kommer.
Och förlåt oss våra skulder,
såsom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.
Utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss ifrån den Onde.
Riket är Ditt och makten och härligheten, i evighet. Amen.

Den här bönen är naturligtvis ingen trollformel som Jesu kläcker i någon magiliknande manöver. Nej, den kommer som ett svar på lärjungarnas bön, "Herre lär oss att be", och det är just detta Herrens bön gör - den lär oss att be.

Bara det faktum att vi faktiskt kan bli bättre bedjare kanske förvånar någon. Men visst förhåller det sig så; Jakob bekräftar det (Jak 4:3). Man kan vara en god bedjare och en dålig bedjare. Följer man Jesu bön behöver man inte vara orolig för det senare.

För det första slår bönen i sin första fras fast två oerhört viktiga hörnstenar i den kristes gemenskap med Gud: intimiteten och vördnaden. Vissa kristna har svårt att förena dessa och ramlar antingen i diket där Gud är en kompis. "Trevlig, trevlig, trevlig är Herren Sebaot?" Nej, så var det inte! Andra kristna ligger ständigt på knä och kommer aldrig ur maskperspektivet. De är mer upptagna av "sitt hjärtas armod, än rikedomen i Guds Ord", som Bonhoeffer skrev.
Jesus lär oss att vi måste förstå vår ställning som älskade barn inför en god Fader. Men fördenskull får vi inte förlora vördnadet, ty "helgat varde ditt namn".

Herrens bön börjar alltså med dessa insikter och tillber. "Du är helig gud", utbrister den. Detta är och förblir grunden för vidare bön. Det är i tillbedjan vi ser mer av Herren och hans vilja, vilket är nyckeln för att kunna be om den. Nästa steg är just detta. Att be om att riket ska komma och att Guds vilja ska ske är det grundläggande. Ju mer som blir uppenbarat av Guds vilja när du ber, desto kraftfullare och mer specifikt kan du be. Bön handlar inte om att manipulera Gud att göra min vilja. Det handlar om att söka hans vilja och be den till verklighet här på jorden. Detta gjorde Abraham för Sodom, detta gjorde också Mose för folket. Det går att påverka hur mycket av Guds vilja som sker här på jorden.

Först efter det här steget berör bönen mina behov. Jag får be för dem, men de bör komma längre ner på prioriteringslistan än att söka och förverkliga Guds vilja. Syndabekännelsen som följer får aldrig försvinna ur det kristna livet, hur mycket vi än tackar Gud för hans rättfärdighet i oss. Vi måste föra fram synden i ljuset. Det är endast där dess makt bryts. Läror som försöker ta bort syndabekännelsen från det kristna livet är från Djävulen. Att föra fram synden i ljuset handlar också om att be om och ge förlåtelse människor emellan. Där synd har begåtts mot någon människa räcker det inte med att gå till Gud.

Här var alltså några korta tankar utifrån Herrens bön. Vi observerar att sista raden är tillbedjan, liksom den första. Låt all bön ramas in av att du tillber Konungars Konung. Endast han är värd det.

Frihetens gudomliga syfte

Jag älskar filmen Braveheart! Fler med mig har förmodligen blivit mäkta imponerade av William Wallace och hans kamp för frihet. Avrättningsscenen är filmens slut tillika kulmen. Bödlarna tror att han ska be om nåd när han torterad ligger där och flämtar. De böjer sig fram för att lyssna. Och då kommer ropet: FREEDOM! Och man hugger huvudet av honom.
Alla älskar frihet men vad är dess poäng och syfte? Är det möjligheten att göra det jag vill? Förmodligen håller många sig med en sådan definition. Om frihet innebär att jag kan göra det jag vill, då innebär det att alla hinder som står ivägen för det jag vill bör röjas ur min väg. Om brist på pengar utgör min frihets fiende, då behöver jag bli rikare. Blir jag befordrad på jobbet och därmed får mer makt ökar mitt mått av frihet eftersom jag då kan styra omständigheterna mer på jobbet. Det blir som jag vill. Är inte detta en av anledningarna till varför makten så ofta lockar oss? Den ger oss frihet från att behöva böja oss under den andre. Vi vill vara fria.
Men friheten är inte tänkt att stå ensam; den är inte sitt eget syfte. Det finns ett gudomligt syfte med den frihet som blivit dig och mig givna. För så är det - friheten är en gåva från Gud. Paulus talar i Galaterbrevet 5 om detta gudomliga syfte med friheten och hur den kan uttryckas på ett sätt som gör att den förblir och förmeras i våra liv.

"Ni är kallade till frihet, bröder. Använd bara inte friheten så att den onda naturen får något tillfälle, utan tjäna varandra i kärlek.Ty hela lagen är uppfylld i detta enda budord: Du skall älska din nästa som dig själv. Men om ni biter och sliter i varandra, se då till att ni inte blir uppslukade av varandra." (Gal 5:13-15)

Att frikoppla friheten från dess givare (Gud) och göra den till sitt eget mål centrerad kring en själv är att bedra sig själv. Detta är den mörka sidan av friheten, att ge den onda naturen tillfällen. Då blir alla andra snart hot emot mitt ego och detta missbruk av friheten kan med ett ord kallas synd. Luther menade att "synd är att vara inkrökt i sig själv". Paulus avslöjar här den andra vägen och vad som verkligen är frihetens gudomliga syfte: att tjäna andra i kärlek.
En fråga att ställa sig själv är om man använder sin frihet för andras väl. Är du full av kärlek till andra eller har du stannat vid världens substitut som kallas tolerans?
De kommande verserna i Galaterbrevet ger oss två listor. Den ena räknar upp de gärningar som den som missbrukar friheten kommer att uppvisa. Den andra är en lista om Andens frukter. Att vandra i Anden är att leva för andra. Då behövs ingen lag. Då regerar evangelium. Då blir det bibelordet verklighet såväl i ditt inre som i din omgivning: "Där Herrens Ande är, där är frihet!"