Bön - att inte impa, utan inympas!

"Lär oss att be" sa lärjungarna till Jesus. Man kan alltså växa i sitt bedjande och bli bättre på bön.

När vi tänker på förbättring är det lätt att fästa sig vid metoder. Så även med bön. Vi vill ha konceptet, steg 1,2,3 så att vi kan följa det och få resultat. Det är förståeligt. Men kan det vara så att vi ibland inte ser skogen för alla träd. Alltså, meditation, krigstungor, barnnödsbön, knäböjande, ikoner, tidegärdsböner i all ära, men - metoderna är inte själva bönen. Metoderna lär oss att be.

Visst är det väl möjligt att praktisera ovanstående metoder utan att egentligen be? Att det blir något annat än möten med Gud, en slentrianmässig vana, något för att impa på Gud. Och det är ju inte möjligt att imponera eller komplettera Gud. Han är fullkomlig och sig själv nog. Är det inte snarare fråga om att låta sig inympas, att vända hjärtat till Gud och låta sig fyllas av honom, hans vilja och hans Andes liv. "Detta är evigt liv att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus" (Joh 17:3).

Alltså, om man kan sysselsätta sig mig bönemetoder utan att fördenskull egentligen be, blir ju frågan om hur man vet att man verkligen ber relevant. Vad kännetecknar en bedjare? Jag skulle vilja svara att det är gudstillvändhet. Att vara en god bedjare är att vara centrerad kring Gud och medveten om hans närvaro. Detta kan man vara jämt, i vardagssysslorna, på arbetet och på ICA. Då går bönen från att vara en programpunkt till att bli en livsstil. Sursum Corda!

Varför bör man egentligen be?

Jag var för en tid sedan hos en vän och släkting i Stockholm och vi kom in på frågor man kan brottas med i tron. Brottas gör vi alla och det måste inte vara något dåligt med det. Faktum är att ur brottningskampen kan seger och andlig mognad komma. Tänk bara på Jakob i Bibeln (1 Mos 32).

Min vän erkände då att han ofta brottats med frågan varför vi ska be. Visst, det står i Bibeln, visst Jesus gjorde det, men - varför? Varför be till ett fullkomligt väsen som är allvetande och sig själv nog? Det är ju inte så att Gud faller av tronen eller får en dålig dag om vi inte fyller hans självbekräftelsekvot genom våra böner.

Jag tror att vi ska be av samma anledning som vi existerar. Syftet med vårt varande här på jorden sammanfattas i 1 Kor 1:9. Där står det att "Gud är trofast, som har kallat er till gemenskap med sin son Jesus Kristus." Vi är kallade till gemenskap med Gud. Och det är ju detta som är bön. Gemenskap. Läs gärna och fundera en aning över vad Jakob skriver i sitt fjärde kapitel, de fem första verserna. Han skräder inte orden när han kritiserar sina läsare för att be illa, "för att slösa bort allt på njutningar". Han går vidare och konstaterar att de inte kan vara vänner med världen utan att bli Guds fiender. Här tror jag vi har pudelns kärna. En god bedjare är en som lärt sig ha gemenskap med Gud.

Några tankar om Herrens bön

Jag satt nyligen och mediterade lite över Herrens bön:

Vår Far, Du som är i himlen,
Låt Ditt namn bli helgat.
Låt Ditt rike komma, låt Din vilja ske,
på jorden, såsom den är i himlen.
Ge oss idag vårt bröd för dagen som kommer.
Och förlåt oss våra skulder,
såsom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.
Utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss ifrån den Onde.
Riket är Ditt och makten och härligheten, i evighet. Amen.

Den här bönen är naturligtvis ingen trollformel som Jesu kläcker i någon magiliknande manöver. Nej, den kommer som ett svar på lärjungarnas bön, "Herre lär oss att be", och det är just detta Herrens bön gör - den lär oss att be.

Bara det faktum att vi faktiskt kan bli bättre bedjare kanske förvånar någon. Men visst förhåller det sig så; Jakob bekräftar det (Jak 4:3). Man kan vara en god bedjare och en dålig bedjare. Följer man Jesu bön behöver man inte vara orolig för det senare.

För det första slår bönen i sin första fras fast två oerhört viktiga hörnstenar i den kristes gemenskap med Gud: intimiteten och vördnaden. Vissa kristna har svårt att förena dessa och ramlar antingen i diket där Gud är en kompis. "Trevlig, trevlig, trevlig är Herren Sebaot?" Nej, så var det inte! Andra kristna ligger ständigt på knä och kommer aldrig ur maskperspektivet. De är mer upptagna av "sitt hjärtas armod, än rikedomen i Guds Ord", som Bonhoeffer skrev.
Jesus lär oss att vi måste förstå vår ställning som älskade barn inför en god Fader. Men fördenskull får vi inte förlora vördnadet, ty "helgat varde ditt namn".

Herrens bön börjar alltså med dessa insikter och tillber. "Du är helig gud", utbrister den. Detta är och förblir grunden för vidare bön. Det är i tillbedjan vi ser mer av Herren och hans vilja, vilket är nyckeln för att kunna be om den. Nästa steg är just detta. Att be om att riket ska komma och att Guds vilja ska ske är det grundläggande. Ju mer som blir uppenbarat av Guds vilja när du ber, desto kraftfullare och mer specifikt kan du be. Bön handlar inte om att manipulera Gud att göra min vilja. Det handlar om att söka hans vilja och be den till verklighet här på jorden. Detta gjorde Abraham för Sodom, detta gjorde också Mose för folket. Det går att påverka hur mycket av Guds vilja som sker här på jorden.

Först efter det här steget berör bönen mina behov. Jag får be för dem, men de bör komma längre ner på prioriteringslistan än att söka och förverkliga Guds vilja. Syndabekännelsen som följer får aldrig försvinna ur det kristna livet, hur mycket vi än tackar Gud för hans rättfärdighet i oss. Vi måste föra fram synden i ljuset. Det är endast där dess makt bryts. Läror som försöker ta bort syndabekännelsen från det kristna livet är från Djävulen. Att föra fram synden i ljuset handlar också om att be om och ge förlåtelse människor emellan. Där synd har begåtts mot någon människa räcker det inte med att gå till Gud.

Här var alltså några korta tankar utifrån Herrens bön. Vi observerar att sista raden är tillbedjan, liksom den första. Låt all bön ramas in av att du tillber Konungars Konung. Endast han är värd det.