Varför bör man egentligen be?

Jag var för en tid sedan hos en vän och släkting i Stockholm och vi kom in på frågor man kan brottas med i tron. Brottas gör vi alla och det måste inte vara något dåligt med det. Faktum är att ur brottningskampen kan seger och andlig mognad komma. Tänk bara på Jakob i Bibeln (1 Mos 32).

Min vän erkände då att han ofta brottats med frågan varför vi ska be. Visst, det står i Bibeln, visst Jesus gjorde det, men - varför? Varför be till ett fullkomligt väsen som är allvetande och sig själv nog? Det är ju inte så att Gud faller av tronen eller får en dålig dag om vi inte fyller hans självbekräftelsekvot genom våra böner.

Jag tror att vi ska be av samma anledning som vi existerar. Syftet med vårt varande här på jorden sammanfattas i 1 Kor 1:9. Där står det att "Gud är trofast, som har kallat er till gemenskap med sin son Jesus Kristus." Vi är kallade till gemenskap med Gud. Och det är ju detta som är bön. Gemenskap. Läs gärna och fundera en aning över vad Jakob skriver i sitt fjärde kapitel, de fem första verserna. Han skräder inte orden när han kritiserar sina läsare för att be illa, "för att slösa bort allt på njutningar". Han går vidare och konstaterar att de inte kan vara vänner med världen utan att bli Guds fiender. Här tror jag vi har pudelns kärna. En god bedjare är en som lärt sig ha gemenskap med Gud.