Personligt själavinnande á la Mästaren

Tankar från Johannes 4...

Mitt på dagen möttes de. Det var varmt. Han var trött och hade gått långt. Hon var förkastad och fick gå ensam för att hämta vatten. Han initierade samtalet. Bara det var en grymt stor grej och hon reagerade också på det. "Hur kan du som är jude be mig, en samarisk kvinna, om vatten?"

Jesu sätt att knyta an till det vardagliga och börja samtalet just där hon är i tankarna är fantastiskt. Ännu mer storslaget är sedan hur han låter detta triviala vattenhämtande få utgöra språngbrädan in i en konversation om den helige Ande, om det eviga livet. En konversation där kvinnan först inte alls är med på noterna. Trots att hon inte är det finns intresset där. Törsten finns där och hon vill ha det hon steg för steg märker att Jesus har att ge. Även om hon inte riktigt förstått vad det är han kan erbjuda inser hon att det vatten han kunde ge var något hon behövde. Därför säger hon i vers 15 "ge mig det vattnet".

Jesu respons är måhända något svårförståelig, "gå och hämta din man". Varför i hela världen då? Jag tror att han här prövar hur genuin och ärlig hon är. Vi ska inte kasta pärlor till svinen och, let's face the fact, den som inte är genuin - är ett svin. För att någon ska kunna vara mottaglig för evangelium krävs en stor portion ärlighet. Jesu uppmaning till kvinnan var hans prov av henne. Hon kunde ju ha svarat "javisst" och sprungit iväg för att aldrig mera återvända. Men hon valde den tuffa, smala, vägen till frälsning. Sanningens väg. Bekännelsens väg. "Herre jag har ingen man", löd svaret. Jesus visste detta. Anden hade visat det för honom. Han bekräftar att hon har talat sanning och konstaterar hennes synd: "5 män har du haft och den du nu har är inte din man". Ord och inga visor.

Det som tidigare varit gåtfullt och implicit i samtalet är nu klarspråk. Det börjar handla om tillbedjan och Jesus förklarar att det är inte den geografiska platsen som är poängen. Det viktiga är att vara en sann tillbedjare, en som tillber i ande och sanning. Återigen, inför Gud måste alla falska masker skalas av. Han som är Sanningen Själv kräver det. Utan sanning ingen frihet och ingen frälsning. Men också ande behövs. Någonting måste ske inuti oss för att vi ska kunna koppla med Gud. Ett andeskifte måste till!

Så mycket hade kvinnan förstått att Messias var nyckeln till frälsning. Fantastiskt nog satt hon och språkades vid med Frälsningen Själv (Jeshua betyder "frälsning"). Jesus talar klarspråk och säger rent ut att han är Messias. Han hinner knappt säga detta innan hon reser på sig, lämnar krukan (hon skulle komma tillbaka) och sätter iväg in mot staden för att berätta om sitt möte. Det vankades väckelsemöte för staden Samaria...

I morgon fortsätter jag med några tankar om storyns avslutning. Där finns en härlig kontrast att lära ifrån. Nu är timmen sen.

A dios!

En höstkväll av värde

Vi hade husförsamlingsträff hemma hos mig och Maria idag. Mysigt att njuta av en kopp med goda vänner i höstrusket och höra efter hur veckan har varit. Efter att ha fikat och lovsjungit kung Jesus en stund delade jag lite tankar utifrån Paulus försvarstal inför kung Agrippa (se föregående inlägg). Vi talade om vikten av att vi kristna ser oss som vittnen, att vi inser att vi har ett vittnesbörd och att vi blåser liv i detta. Ett vittne är inte särskilt intresserad av vad varje åhörare tänker och tycker om vittnesmålet. Det viktiga är att berätta om det man har sett och hört. Så borde vi tänka mer när vi sitter och språkas vid med en arbetskamrat över en fika. Varför inte väva in Jesus i det hela och på ett naturligt och självklart sätt tala om någon erfarenhet man har av gemenskapen med honom? Vi kom fram till att ofta gör vi inte detta av den anledningen att vi funderar för mycket på hur det ska mottas och var den andre befinner sig i sina tankebanor. Kommer han att se snett på mig, eller kanske distansera sig från tron, snarare än att närma sig den? Tänk vad enkelt och välsignat att bara släppa de tankarna och göra det Gud har ålagt oss att göra. Berätta! Det kom vi fram till. Det bad vi Gud om. Det var en höstkväll av värde.

Den högstes vittnen

I Uppenbaralseboken 12:11 står det att vi vinner seger genom "lammets blod och vårt vittnesbörds ord". Att Jesu blod ger oss segern är det ingen kristen som höjder på ögonbrynen över. Mer slående är det kanske att det paras ihop med vår story, vad du och jag har sett och hört. För det är just detta som är ett vittnesbörd - berättelsen om den egna erfarenheten. Att vara kristen är att ha en subjektiv upplevelse av en objektiv sanning. Båda två måste finnas där! Alltså är det ett faktum att varje kristen har en erfarenhet att dela med sig av. Du har ett vittnesbörd. Men när delade du senast det med någon som inte känner Gud?

En nyckel till en ny folkväckelse i det här landet är att vanliga kristna börjar tala om sina möten med den Uppstånde. På ett folkligt, ärligt och naturligt sätt behöver vi bjuda in människor i våra liv, med Jesu ord till Natanael: "kom och se!" Den första generationens kristna var inget annat än vittnen om uppståndelsen. De kunde inte hålla tyst om vad de hade hört och sett (ex. Apg 4:20). Detta är varje vittnes uppgift i en rättssal - att ge ett sanningsenligt återberättande av vad han har sett och hört.

När Paulus mot slutet av sitt liv är fånge och står inför kung Agrippa och får möjlighet att tala för sin sak, ja, då berättar han om sitt möte med Jesus (Apg 26). Flera saker är värt att notera från det här kapitlet när den store aposteln vittnar inför kungligheter.

Angående Pauli beteende är han artig och visar respekt, både mot Agrippa och Festus, trots att denne är oförskämd (se vers 2, 25). Han är även medveten om Agrippas förförståelse i skrifterna och anknyter därför till dessa (se v 6,7,22). Han är naturligtvis också frimodig (v 27,29) och tvekar inte att säga att alla runtomkring borde vara som honom, fast utan bojor.

Gällande själva vittnesbördet är det naturligtvis Jesuscentrerat. Han återger hur han var och vad han trodde före sitt möte med Kristus (v5,9,10,11) för att sedan detaljerat återge hur Jesus mötte honom och vad Jesus sa till honom. Han undanhåller inget, trots att de han berättar för inte är troende. Hans attityd är något i stil med: "välkommen in i mitt liv, så här gick det till när jag mötte Jesus." Sedan poängterar Paulus vad mötet med Gud har gett för resultat i hans liv, hans omvändelse och hans iver att vittna om det han varit med om (v 19-23).

Tänk vad mycket vi har att lära oss. Vi kanske inte dagligen åtalas inför myndigheter eller får möjligheten att vittna för presidenter. Men arbetskamraten eller den bredvid dig på bussen påväg till jobbet är lika värdefulla för Gud. Jesu ord till Paulus ekar fortfarande ut till dig och mig:

"Men stig upp och stå på fötterna! Ty jag har visat mig för dig för att utse dig till tjänare och vittne..." (Apg 26:16)