Pladder i nattmössan

Märkligt att jag kan känna någon form av vag skuldkänsla när jag loggar in på min blogg för första gången på evigheter. Tramsigt, egentligen - det är ju inga enorma mängder läsare som går och väntar på att jag ska skriva något på Förkunnarbloggen. Namnet bidrar förmodligen också till skuldkänslorna. Lite pretentiöst, jag vet. Det gör att man liksom känner tyngden i att bolla nyttigheter för förkunnare här i cyberrymden. Ärovärt, jovisst. Men då känner jag att man borde vara mer nitisk än vad jag är. Kanske ska släppa det. Ja, jag gör ju det i och med att jag nu sitter och hamrar ner detta klockan kvart i tolv med ögonen i kors. Inget vettigt, bara pladder.

Har just förberett predikan inför morgondagen. Det blir två möten. Först i vår kyrka, Göteborgskyrkan där jag lär passa barnen så att Maria kan lyssna på förkunnelsen. Sedan ut och slänga i sig lite mat för att sedan predika på NxtChurch's "GROW". Det kommer handla om just "grow". Tillväxten i det kristna livet är organisk, inte mekanisk. Den kommer inifrån och ut, från ett hjärta fyllt av gudsordet. Det kommer jag tala om utifrån Jesu liknelse i Mark 4 om de fyra markplättarna.

Och nu - IN I DIMMAN! God natt.

Skedrevolutionen och Jesus i Nordstan

Påväg genom Nordstan stötte jag idag på en ung kvinna som inledde med att säga typ: "Jag och några vänner har gjort några serier. Vi vill påverka människor att vara snälla mot djuren istället för att äta dem." Så långt i samtalet var jag föga intresserad om det inte vore för gnistan och passionen som tjejen utstrålade. Jag bromsade in en aning. Då kom ordet - "skedrevolutionen". Hon sa sig ha startat en sådan. På ett av sina fingrar hade hon en liten virkad kossa med en sked. Så sött, så avväpnande. Jag stannade, log och tittade in i hennes ögon. "Jag antar att du tjänar Krishna", sa jag. Hon hade en liten elefant i ett smycke runt halsen och jag förstod vart hon var påväg med talet om djuren. Hon gjorde stora ögon. "Hur visste du det?"
Jag frågade lite om hennes bakgrund. Hon var makedonska och hade ryskortodox bakrund. Det gjorde ont i mitt hjärta. Jag förklarade vem jag var och började dela evangeliet med henne. Jag lade tyngdpunkten vid att vi har ETT LIV PÅ OSS och att vi sedan kommer att dömas, att Jesus älskar henne och att sann kärlek flödar från det han gjorde på korset. Hon var berörd, ögonen glansiga och ordet "wow" kom flera gånger över hennes läppar. Vad som händer framöver vet Gud, men jag fick i alla fall ta mitt ansvar som kristen och så ett frö. Men Nena sa något som skar djupt inom mig. Orden var inte exakt dessa, men kontentan var ungefär: "Alla här säger att de är kristna, men ingen lever ett förvandlat liv. Ingen bär det andliga."

Oj vilken utmaning för oss som representerar Guds kyrka i Sverige! Efter att ha läst en av Nenas serier måste jag konstatera att Krishna-folket gjort en smart framställning med fokus på sinnets förvandling och ett liv bortom köttsliga begär. Flera korn av sanning. Många livsfarliga villfarelser. Men vi som kyrka måste inse vårt förytligande i många fall och återvända till kraftkällan: Ordet och Anden. Vi måste erbjuda ett liv som segrar över synden och leder in i en djup gudsgemenskap. Om inte det sker kommer andra strömningar, likt New Age och Hare Krishna att plocka den mogna frukt som finns över hela vårt land. Det får inte ske, men det sker.

Herre, hjälp oss!

Kontrasten i Joh 4

I berättelsen om Jesu möte med kvinnan vid Sykars brunn ser vi alltså Mästarens exeptionella förmåga att förmedla evangelium i det personliga mötet. Vi ser också vilket enormt resultat detta gav; genom henne vanns stora delar av staden där hon bodde. Ren multiplikation alltså. Men vi ser något mer intressant mot textsammanhangets slut. Kontrasten mellan Jesus och hans lärjungar.

När de kom tillbaka var de förvånade över att han talade med en kvinna. Att hon dessutom var samariska måste ha tett sig stötande för dem. Att samarierna var etniskt och religiös förorenade var en självklar judisk ståndpunkt. Lärjungarna var som folk är mest, formade av kulturella, religiösa och sociala normer - normer som Jesus inte var rädd att rucka på om de stod ivägen för någons frälsning.

Vad vi också finner i lärjungarna (och som vi nog ofta kan identifiera oss med) är deras omsorg om det jordiska. De kommer med maten och nu är det tid att smaska på revbensspjäll tillsammans med Jesus. Vad är det för fel med att smaska på revbensspjäll nudå, kanske du tänker. Ingenting alls naturligtvis. Lärjungarnas brist består inte i att de har omsorg om det lekamliga. Mycket troligt hade Jesus bett dem gå och hämta mat, medan han "vilade" vid brunnen. Deras brist var snarare att deras fokus på mat hade skett på bekostnad av vad Anden höll på att göra i nuet. Här ser vi en tydlig kontrast mellan dem och Jesus. Han är helt fokuserad på vad som har skett och är påväg att ske. Kvinnan har gått in till staden och snart skulle skarorna komma för att möta sin frälsare. Nu var inte tid för en avslappnad middag i goda vänners lag. Nu var det tid för vaksamhet, för lyhördhet gentemot Anden.

Kontrasten blir ännu klarare genom Jesu svar och den korta undervisning som han ger därefter. "Jag har annan mat att äta som inte ni känner till..." Här tänker lärjungarna naturligtvis på fysisk föda och Jesus fortsätter: "Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig..." Wow! Vilken suverän undervisning! Sådär fungerar vi också. När våra sinnen ställer in sig på något väldigt mycket är kroppen i samklang med detta och vi intresseras inte av mat. Så, just så, tror jag att det var för Jesus vid det tillfället.

Just utifrån denna vaksamhet och överlåtelse till Andens ledning kunde han säga: Skördetiden är nu, inte senare! Och resultatet blev därefter.

Tid för förbredelser

Pappaledighet är ett självupplösande begrepp och borde inte användas. "Pappa-arbete" borde det kallas. Jag och Levi har haft en hektisk dag med massa ärenden. Bättre blev det inte av att tvingas kivas med bilmekanikern som försökte blåsa oss på 2500 kr. Tack Gud att vi segrade, annars hade det stått oss dyrt. Sådant är inte särskilt fridbringande... Väntar just nu på att en dam ska komma och titta på vår lägenhet. Vi behöver större nu när familjen om några månader går från 3 till 4 stycken.

Efter det hoppas jag på en lugn eftermiddag med mycket bön och lyssnande. Det bär av till Skärhamns pingstförsamling på söndag; jag brukar predika där ungefär en gång i månaden, eftersom de inte har någon pastor. Nu på söndag ska jag förmodligen tala om hur viktigt det är med gudsmedvetenhet i våra liv och hur bönen skapar just detta. Det är sannerligen ett åtsidosatt ämne i många frikyrkliga sammanhang. Ofta när vi talar om bön handlar det främst om att be om saker. Jag tror Gud ser det mer som en bonus han ger oss. Vi får be om saker och förvänta oss att han ska gripa in. Men bönens primära syfte är naturligtvis närhet till Gud. Den är relationell, fast vi ofta fokuserat på den som funktionell.

En höstkväll av värde

Vi hade husförsamlingsträff hemma hos mig och Maria idag. Mysigt att njuta av en kopp med goda vänner i höstrusket och höra efter hur veckan har varit. Efter att ha fikat och lovsjungit kung Jesus en stund delade jag lite tankar utifrån Paulus försvarstal inför kung Agrippa (se föregående inlägg). Vi talade om vikten av att vi kristna ser oss som vittnen, att vi inser att vi har ett vittnesbörd och att vi blåser liv i detta. Ett vittne är inte särskilt intresserad av vad varje åhörare tänker och tycker om vittnesmålet. Det viktiga är att berätta om det man har sett och hört. Så borde vi tänka mer när vi sitter och språkas vid med en arbetskamrat över en fika. Varför inte väva in Jesus i det hela och på ett naturligt och självklart sätt tala om någon erfarenhet man har av gemenskapen med honom? Vi kom fram till att ofta gör vi inte detta av den anledningen att vi funderar för mycket på hur det ska mottas och var den andre befinner sig i sina tankebanor. Kommer han att se snett på mig, eller kanske distansera sig från tron, snarare än att närma sig den? Tänk vad enkelt och välsignat att bara släppa de tankarna och göra det Gud har ålagt oss att göra. Berätta! Det kom vi fram till. Det bad vi Gud om. Det var en höstkväll av värde.