Skedrevolutionen och Jesus i Nordstan

Påväg genom Nordstan stötte jag idag på en ung kvinna som inledde med att säga typ: "Jag och några vänner har gjort några serier. Vi vill påverka människor att vara snälla mot djuren istället för att äta dem." Så långt i samtalet var jag föga intresserad om det inte vore för gnistan och passionen som tjejen utstrålade. Jag bromsade in en aning. Då kom ordet - "skedrevolutionen". Hon sa sig ha startat en sådan. På ett av sina fingrar hade hon en liten virkad kossa med en sked. Så sött, så avväpnande. Jag stannade, log och tittade in i hennes ögon. "Jag antar att du tjänar Krishna", sa jag. Hon hade en liten elefant i ett smycke runt halsen och jag förstod vart hon var påväg med talet om djuren. Hon gjorde stora ögon. "Hur visste du det?"
Jag frågade lite om hennes bakgrund. Hon var makedonska och hade ryskortodox bakrund. Det gjorde ont i mitt hjärta. Jag förklarade vem jag var och började dela evangeliet med henne. Jag lade tyngdpunkten vid att vi har ETT LIV PÅ OSS och att vi sedan kommer att dömas, att Jesus älskar henne och att sann kärlek flödar från det han gjorde på korset. Hon var berörd, ögonen glansiga och ordet "wow" kom flera gånger över hennes läppar. Vad som händer framöver vet Gud, men jag fick i alla fall ta mitt ansvar som kristen och så ett frö. Men Nena sa något som skar djupt inom mig. Orden var inte exakt dessa, men kontentan var ungefär: "Alla här säger att de är kristna, men ingen lever ett förvandlat liv. Ingen bär det andliga."

Oj vilken utmaning för oss som representerar Guds kyrka i Sverige! Efter att ha läst en av Nenas serier måste jag konstatera att Krishna-folket gjort en smart framställning med fokus på sinnets förvandling och ett liv bortom köttsliga begär. Flera korn av sanning. Många livsfarliga villfarelser. Men vi som kyrka måste inse vårt förytligande i många fall och återvända till kraftkällan: Ordet och Anden. Vi måste erbjuda ett liv som segrar över synden och leder in i en djup gudsgemenskap. Om inte det sker kommer andra strömningar, likt New Age och Hare Krishna att plocka den mogna frukt som finns över hela vårt land. Det får inte ske, men det sker.

Herre, hjälp oss!

Kontrasten i Joh 4

I berättelsen om Jesu möte med kvinnan vid Sykars brunn ser vi alltså Mästarens exeptionella förmåga att förmedla evangelium i det personliga mötet. Vi ser också vilket enormt resultat detta gav; genom henne vanns stora delar av staden där hon bodde. Ren multiplikation alltså. Men vi ser något mer intressant mot textsammanhangets slut. Kontrasten mellan Jesus och hans lärjungar.

När de kom tillbaka var de förvånade över att han talade med en kvinna. Att hon dessutom var samariska måste ha tett sig stötande för dem. Att samarierna var etniskt och religiös förorenade var en självklar judisk ståndpunkt. Lärjungarna var som folk är mest, formade av kulturella, religiösa och sociala normer - normer som Jesus inte var rädd att rucka på om de stod ivägen för någons frälsning.

Vad vi också finner i lärjungarna (och som vi nog ofta kan identifiera oss med) är deras omsorg om det jordiska. De kommer med maten och nu är det tid att smaska på revbensspjäll tillsammans med Jesus. Vad är det för fel med att smaska på revbensspjäll nudå, kanske du tänker. Ingenting alls naturligtvis. Lärjungarnas brist består inte i att de har omsorg om det lekamliga. Mycket troligt hade Jesus bett dem gå och hämta mat, medan han "vilade" vid brunnen. Deras brist var snarare att deras fokus på mat hade skett på bekostnad av vad Anden höll på att göra i nuet. Här ser vi en tydlig kontrast mellan dem och Jesus. Han är helt fokuserad på vad som har skett och är påväg att ske. Kvinnan har gått in till staden och snart skulle skarorna komma för att möta sin frälsare. Nu var inte tid för en avslappnad middag i goda vänners lag. Nu var det tid för vaksamhet, för lyhördhet gentemot Anden.

Kontrasten blir ännu klarare genom Jesu svar och den korta undervisning som han ger därefter. "Jag har annan mat att äta som inte ni känner till..." Här tänker lärjungarna naturligtvis på fysisk föda och Jesus fortsätter: "Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig..." Wow! Vilken suverän undervisning! Sådär fungerar vi också. När våra sinnen ställer in sig på något väldigt mycket är kroppen i samklang med detta och vi intresseras inte av mat. Så, just så, tror jag att det var för Jesus vid det tillfället.

Just utifrån denna vaksamhet och överlåtelse till Andens ledning kunde han säga: Skördetiden är nu, inte senare! Och resultatet blev därefter.

Den högstes vittnen

I Uppenbaralseboken 12:11 står det att vi vinner seger genom "lammets blod och vårt vittnesbörds ord". Att Jesu blod ger oss segern är det ingen kristen som höjder på ögonbrynen över. Mer slående är det kanske att det paras ihop med vår story, vad du och jag har sett och hört. För det är just detta som är ett vittnesbörd - berättelsen om den egna erfarenheten. Att vara kristen är att ha en subjektiv upplevelse av en objektiv sanning. Båda två måste finnas där! Alltså är det ett faktum att varje kristen har en erfarenhet att dela med sig av. Du har ett vittnesbörd. Men när delade du senast det med någon som inte känner Gud?

En nyckel till en ny folkväckelse i det här landet är att vanliga kristna börjar tala om sina möten med den Uppstånde. På ett folkligt, ärligt och naturligt sätt behöver vi bjuda in människor i våra liv, med Jesu ord till Natanael: "kom och se!" Den första generationens kristna var inget annat än vittnen om uppståndelsen. De kunde inte hålla tyst om vad de hade hört och sett (ex. Apg 4:20). Detta är varje vittnes uppgift i en rättssal - att ge ett sanningsenligt återberättande av vad han har sett och hört.

När Paulus mot slutet av sitt liv är fånge och står inför kung Agrippa och får möjlighet att tala för sin sak, ja, då berättar han om sitt möte med Jesus (Apg 26). Flera saker är värt att notera från det här kapitlet när den store aposteln vittnar inför kungligheter.

Angående Pauli beteende är han artig och visar respekt, både mot Agrippa och Festus, trots att denne är oförskämd (se vers 2, 25). Han är även medveten om Agrippas förförståelse i skrifterna och anknyter därför till dessa (se v 6,7,22). Han är naturligtvis också frimodig (v 27,29) och tvekar inte att säga att alla runtomkring borde vara som honom, fast utan bojor.

Gällande själva vittnesbördet är det naturligtvis Jesuscentrerat. Han återger hur han var och vad han trodde före sitt möte med Kristus (v5,9,10,11) för att sedan detaljerat återge hur Jesus mötte honom och vad Jesus sa till honom. Han undanhåller inget, trots att de han berättar för inte är troende. Hans attityd är något i stil med: "välkommen in i mitt liv, så här gick det till när jag mötte Jesus." Sedan poängterar Paulus vad mötet med Gud har gett för resultat i hans liv, hans omvändelse och hans iver att vittna om det han varit med om (v 19-23).

Tänk vad mycket vi har att lära oss. Vi kanske inte dagligen åtalas inför myndigheter eller får möjligheten att vittna för presidenter. Men arbetskamraten eller den bredvid dig på bussen påväg till jobbet är lika värdefulla för Gud. Jesu ord till Paulus ekar fortfarande ut till dig och mig:

"Men stig upp och stå på fötterna! Ty jag har visat mig för dig för att utse dig till tjänare och vittne..." (Apg 26:16)