Personligt själavinnande á la Mästaren

Tankar från Johannes 4...

Mitt på dagen möttes de. Det var varmt. Han var trött och hade gått långt. Hon var förkastad och fick gå ensam för att hämta vatten. Han initierade samtalet. Bara det var en grymt stor grej och hon reagerade också på det. "Hur kan du som är jude be mig, en samarisk kvinna, om vatten?"

Jesu sätt att knyta an till det vardagliga och börja samtalet just där hon är i tankarna är fantastiskt. Ännu mer storslaget är sedan hur han låter detta triviala vattenhämtande få utgöra språngbrädan in i en konversation om den helige Ande, om det eviga livet. En konversation där kvinnan först inte alls är med på noterna. Trots att hon inte är det finns intresset där. Törsten finns där och hon vill ha det hon steg för steg märker att Jesus har att ge. Även om hon inte riktigt förstått vad det är han kan erbjuda inser hon att det vatten han kunde ge var något hon behövde. Därför säger hon i vers 15 "ge mig det vattnet".

Jesu respons är måhända något svårförståelig, "gå och hämta din man". Varför i hela världen då? Jag tror att han här prövar hur genuin och ärlig hon är. Vi ska inte kasta pärlor till svinen och, let's face the fact, den som inte är genuin - är ett svin. För att någon ska kunna vara mottaglig för evangelium krävs en stor portion ärlighet. Jesu uppmaning till kvinnan var hans prov av henne. Hon kunde ju ha svarat "javisst" och sprungit iväg för att aldrig mera återvända. Men hon valde den tuffa, smala, vägen till frälsning. Sanningens väg. Bekännelsens väg. "Herre jag har ingen man", löd svaret. Jesus visste detta. Anden hade visat det för honom. Han bekräftar att hon har talat sanning och konstaterar hennes synd: "5 män har du haft och den du nu har är inte din man". Ord och inga visor.

Det som tidigare varit gåtfullt och implicit i samtalet är nu klarspråk. Det börjar handla om tillbedjan och Jesus förklarar att det är inte den geografiska platsen som är poängen. Det viktiga är att vara en sann tillbedjare, en som tillber i ande och sanning. Återigen, inför Gud måste alla falska masker skalas av. Han som är Sanningen Själv kräver det. Utan sanning ingen frihet och ingen frälsning. Men också ande behövs. Någonting måste ske inuti oss för att vi ska kunna koppla med Gud. Ett andeskifte måste till!

Så mycket hade kvinnan förstått att Messias var nyckeln till frälsning. Fantastiskt nog satt hon och språkades vid med Frälsningen Själv (Jeshua betyder "frälsning"). Jesus talar klarspråk och säger rent ut att han är Messias. Han hinner knappt säga detta innan hon reser på sig, lämnar krukan (hon skulle komma tillbaka) och sätter iväg in mot staden för att berätta om sitt möte. Det vankades väckelsemöte för staden Samaria...

I morgon fortsätter jag med några tankar om storyns avslutning. Där finns en härlig kontrast att lära ifrån. Nu är timmen sen.

A dios!