Om ordet runt bordet

Måndagarna är numera under "pappaarbetandet" den enda veckodagen jag är inne i stan och pluggar. Då får man passa på att då och då ta en teologfika. =) I måndags var det tillsammans med Niclas, en studiekamrat, och rektorn för Församlingsfakulteten Göteborg, Rune Imberg. Vi avnjöt min frus hembakade princesstårta som jag fick på fars dag. =) Ja, inte Niclas, han har ett fasteår från sötsaker. Vi njöt åt honom kan man säga.

Samtalet ledde in på presidentkandidaternas retoriska förmåga och Rune menade att Obama är en riktigt slipad talare. Jag är benägen att hålla med, utifrån det jag har sett av honom. Ett riktigt bra kroppsspråk och förtroendeingivande ansiktsuttryck. Rune hade studerat Obamas ögon under något tal och de gick inte ner för att följa något manuskript en enda gång. Lovvärt. Tänk om vi förkunnare hade så bra minne, eller snarare disciplinen att låta det vi ska säga bli inpräntat i den grad att vi inte måste vara fast i ett predikoutkast hela tiden. Någon sa att om vi inte kan komma ihåg det vi ska säga, hur kan vi då förvänta oss att de som lyssnar ska komma ihåg det. Det är tänkvärt. Kanske skickar man signaler när man tittar på sitt utkast att det man ska säga inte var tillräcktligt viktigt för att lära sig utantill. Hm....

Vad kom vi mer fram till under vår farsdagsfika? Vi pratade om spänningen mellan retoriska knep kontra att låta Ordet "stå för sig självt" i kyrkan, det vill säga att tona ner framförandet av predikan. Det är en intressant fråga. Man kan helt klart inte spela ett spel när man förkunnar; det måste vara genuin affektion som visas framme på podiet. Men att motsätta sig retoriska knep är att försöka vara frommare än Gud, anser jag. Paulus visade prov på förmåga att anknyta till åhörarna i hans berömda predikan på Areopagen. Där citerar han till och med en av deras hedniska skalder. Jesus är som alltid bländande retoriskt när han möter den samariska kvinnan vid brunnen. Han plockar upp henne där hon befinner sig i tanken och talar om vatten, för att strax därefter låta vattnet bli en analogi på den helige Ande. Och så får samtalet en helt ny dimension. Jag tror vi är i behov av mer förkunnelse som kan anknyta det dagliga, jordiska, till det andliga och eviga. *gäsp* Godnatt!

Kommunicera för att influera!

Jag läser bland annat boken "Communicating for a Change" av Andy Stanley, pastor och grundare för North Point Community Church. Andy är en bländande förkunnare och kommunikatör, med formidabla framföranden och bra innehåll. För den som vill utvecklas i sitt predikande, gärna i en folklig och nutidsrelevant inriktning, torde Stanley vara en guldgruva. Bland mina länkar kan du klicka dig fram till podcasts från North Point. Enjoy it!

En intressant mall Andy jobbar efter i allt sitt förkunnande är ME, WE, GOD, YOU, WE. Han talar om vikten av att inte vara påväg till massvis av destinationer i samma predikan utan ha EN POÄNG som man vill "hamra in" i åhörarna. Detta gör man sedan på olika sätt. Mallen mewegodyouwe är relationell, snarare än informativ. Först skapar jag en koppling med dem jag talar till. Jag etablerar mitt patos. Känner åhörarna mig redan väl kan denna tid ägnas åt att presentera vad budskapet idag ska handla om, gärna med återkoppling till mig. Nästa steg handlar om att finna beröringspunkter hos åhörarna, allt för att få alla att inse samma behov (som man finner svar på strax därpå) och det görs genom att anknyta till gemensamma nämnare. "Som fäder vet vi...", eller "visst var du med om i tonåren att...", eller "bilköerna får en ju att tänka...". När vi sedan kommer till "GOD" får vi svaret på det skapade behovet. Det kommer från Bibeln naturligtvis där man hämtar en tidlös princip. Nästa steg är att få "dig" att inse hur detta anknyter till din situation och sista hållplatsen är att åter identifiera sig med åhörarna och blicka framåt. Här skapas en vision för hur det kommer se ut framöver när vi följer det Gud har att säga om saken.

Det var lite tankar ytterst korthugget. Är du predikant, köp boken. It's godd stuff!