Nordbor och att "connecta"

En amerikan beskrev oss nordbor som kokosnötter: "hur hårda som helst på ytan, men när man väl kommit in är det sött och gott". Och visst får man väl medge att man mer än en gång gått ganska långt bak i bussen för att finna det där enda tomma sätet som räddar en från att behöva sitta bredvid någon annan. Märkligt egentligen, ju mer man tänker på det.

Jag minns min och Marias smekmånad i Mexico när vi skulle göra en båtutflykt. Där var några italienare som klart personifierade myten om deras frispråkighet och högljuddhet. De ropade, skrattade och gladdes tillsammans och man fick gärna vara med, förutsatt att man talade italienska naturligtvis. I italienarens psyke finns inte det inskränkta integritetstänkandet där ingen får träda in i det allra heligaste, i betydelsen den inre cirkeln runt mig. Ociviliserat och korkat, eller frigjort och gott?

Jag hörde talas om en undersökning om hur lätt det är att i någon mån knyta an och ta ansvar för en människa man aldrig tidigare pratat med. Testet utspelade sig i ett bibliotek och gick ut på att en skådespelare satte sig bland folket där som fick fungera"försöksobjekt", med massa böcker och en väska och låtsades plugga. Efter några minuter gick han iväg på toaletten, varpå en annan som agerade tjuv gick till platsen och stal böckerna och väskan, helt utan att "försöksobjekten" protesterade. Testet gjordes en mängd gånger med olika personer med en avgörande skillnad: i vissa fall hade "studenten" som skulle på toaletten frågat personen intill hur mycket klockan var. I dessa fall var det långt mycket vanligare att den personen reagerade och försvarade ägodelarna när tjuven kom.

Slutsatsen blir väl att vi har lätt att knyt an. Ett enkelt "vad är klockan" är en bit påväg till kontakt. Undra hur många uteblivna "vad är klockan" som gjort att man missat vänner för livet.