Gamla Testamentets lagiska Gud?

Det är vanligt att vi tänker oss Gamla testamentets gudsbild som lagisk i kontrast till den milda och förlåtande Gud som framträder i NT och som Jesus ger ett ansikte. En för stor polarisering mellan GT och NT har ibland inträffat (kyrkohistorien har i det här avseendet upprepat sig en mängd gånger) och det blir vilseledande och i värsta fall förödande för gudsbilden när vi spelar ut Bibelns två delar mot varandra. Jag vill lyfta fram en aspekt på nåd som tydligt framträder i GT, nämligen utväljandet.

Det var inte lagen som gjorde judarna till Guds folk, utan utväljandet. Han valde dem och de hade en relation till honom innan lagen gavs:

Därefter sade HERREN till Mose: "Gå till farao och säg till honom: Så säger HERREN: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig! 2 Mos 8:1

Gud kallar israeliterna "mitt folk", långt innan lagen gavs till dem. Varför? Eftersom han hade utvalt Abraham, på grund av dennes tro. Lagen gavs alltså till Israel, inte som en förutsättning för gemenskap med Gud, utan som en följd av den befintliga gemenskapen med Gud. Vilken skillnad det gör för vår gudsbild när vi ser detta!

Omsorgsfullt sågad vid fotknölarna

När man som jag pluggar teologi har man ofta förmånen att luncha med folk från andra kyrkliga schatteringar än ens egen. Visst är det berikande att möta andra traditioner. Igår hade jag en sådan lunch inplanerad sedan länge med en luthersk präst och teolog. Inget ovanligt i sig, jag umgås med lutheraner stup i kvarten. Dock kändes denna lunch speciell. Vi skulle nämligen prata om profetisk gåva. Han hade deltagit i ett seminarium för drygt ett år sedan då min uppsats om profetia i urkyrkan lades fram och ville språkas vid om detta. Det kändes spännande tyckte jag.

Nu blev det lite annorlunda än jag tänkt mig, då min bok om att höra Gud i Skriften (med titeln Det Profetiska Ordet) hann komma ut och min lunchkamrat hann läsa den innan vårt samtal. Han är en seriös och mycket vänlig, gudfruktig person och vår lunch kom att handla helt om boken. Jag hade stor begåvning, började han, men jag kände att ett stort MEN hängde i luften och väntade på att få komma fram. Och fram kom det.

Bilderna blev många. Boken var “en tur med ungarna till Liseberg som stannade utanför entrén, en väl uppdukad måltid där maten aldrig kom in, en vacker guldring till hustrun utan den beställda diamanten, osv osv….” En bild säger mer än tusen ord. Hårda ord. Snopet att bli så sågad; jag trodde boken var full av substans (det tror jag fortfarande).

Felet, menade min lutherske broder, var bristen på korsteologi, bristen på lag och evangelium. Man kan aldrig tala om förnyelse och andlig tillväxt utan att måla Kristus. Kritiken var tung eftersom vem vill inte vara kristocentrisk. Men utifrån hans sätt att se det verkar det inte gå att behandla ett ämne utan att tydligt förkunna korset. Jag håller med om att korset ska vara centrum i förkunnelsen. Men visst måste man kunna skriva en bok om att höra Gud i texten, utan att i varje kapitel tala om döden och uppståndelsen? Vad tycker ni mina kära läsare? Tyck gärna till.