Mission och den andre

Jag befann mig 2003 i Afrika som missionär i ordets traditionella betydelse: jag predikade evangelium. Detta framkom vid ett lunchsamtal på Humanisten för en tid sedan och kvinnan jag talade med ställde då följande fråga som blir språngbrädan in i denna teologiska reflektion: ”hjälpte du människor då eller försökte du bara frälsa dem?” Utöver att frågan röjer kvinnans syn (eller möjligen brist på syn) på frälsning är den intressant eftersom den tangerar en vanlig tankeströmning i vårt mångkulturella samhälle. Det finns en opinion som vill göra gällande att mission är att våldföra sig på någon annans tro, att göra ett objekt av den andre. Christer Sturmark förkroppsligade ett dylikt våld i ”Annas Eviga” för ett tag sedan. Han var där tillsammans med Anton Geels och Linda Bergling för att samtala utifrån frågan ”Vad ska vi ha Gud till?”. Sturmark, som inledde med att poängtera att han trodde på Gud – som fiktion - höll på att krevera varje gång Linda enkelt, personligt och tydligt vittnade om saker som Jesus gjort och sagt i hennes liv. Han påpekade indignerat gång efter annan att hon borde formulera sig att hon tror att Jesus har sagt och gjort saker. I en postmodern tidsålder gäller det att lyssna, att inte tränga sig på den andre. En attityd som Sturmark ville påtvinga Linda, men som han själv i sanning misslyckades med. För den här reflektionens skull lämnar vi dock Sturmark. Det intressanta är problematiken att vittna om sin kristna tro och erfarenhet i ett postmodernt samhälle som värnar om sin pluralitet. Är det inte så att vi kristna inte ofta vågar ta bladet från munnen för att vi har påverkats så mycket av detta tänkande. Vad har vi för rätt att pådyvla andra vår berättelse när de står i en annan? Måste vi inte bara godta att det finns en mängd perspektiv och att vi har funnit något som funkar för oss.

Nej, inte mot bakgrunden av vår berättelses innehåll. Om de bibliska berättelserna, som i sig står i förhållande till varandra i det vi kallar kanon, läses och förstås utifrån sina egna anspråk är det universella perspektivet ofrånkomligt. Jesu Kristi liv, död och uppståndelse är kärnan och stjärnan och den beskrivs mot bakgrunden av att världen skapades i begynnelsen av Gud genom Kristus och att den går mot ett slut där Kristus är återlösaren. Han är alfa och omega. Den kristna gemenskapen som lever i ljuset av denna berättelse måste sträcka sig ut bortom sig själv och inbjuda världen till att göra det samma. Men hur gör vi detta? Är det inte fara värt att ingen lyssnar när vi har universella anspråk? I dagens individcentrerade privatreligiösitet kan ingen tala om för någon annan vad den borde tycka och tro.

En tanke är att just inte vara rädd att skylda med han man har en personlig erfarenhet. Den, som hos den kristne är tolkad och belyst av biblisk sanning, går inte att argumentera bort. Inte heller är den totalitär och kränkande. Vi kan inte tvingar någon till liknande erfarenheter som vi själva har, men vi kan berätta om våra och bjuda in människor att vandra bredvid oss ett stycke på vägen. När vi visar kärlek till människor och bjuder in dem till att komma oss nära, delar vår vandring med Jesus med dem, då kommer de förvandlas eftersom de inte bara lär sig sanna abstrakta påståenden. De börjar erfara sanningen om sig själva