Mission och den andre

Jag befann mig 2003 i Afrika som missionär i ordets traditionella betydelse: jag predikade evangelium. Detta framkom vid ett lunchsamtal på Humanisten för en tid sedan och kvinnan jag talade med ställde då följande fråga som blir språngbrädan in i denna teologiska reflektion: ”hjälpte du människor då eller försökte du bara frälsa dem?” Utöver att frågan röjer kvinnans syn (eller möjligen brist på syn) på frälsning är den intressant eftersom den tangerar en vanlig tankeströmning i vårt mångkulturella samhälle. Det finns en opinion som vill göra gällande att mission är att våldföra sig på någon annans tro, att göra ett objekt av den andre. Christer Sturmark förkroppsligade ett dylikt våld i ”Annas Eviga” för ett tag sedan. Han var där tillsammans med Anton Geels och Linda Bergling för att samtala utifrån frågan ”Vad ska vi ha Gud till?”. Sturmark, som inledde med att poängtera att han trodde på Gud – som fiktion - höll på att krevera varje gång Linda enkelt, personligt och tydligt vittnade om saker som Jesus gjort och sagt i hennes liv. Han påpekade indignerat gång efter annan att hon borde formulera sig att hon tror att Jesus har sagt och gjort saker. I en postmodern tidsålder gäller det att lyssna, att inte tränga sig på den andre. En attityd som Sturmark ville påtvinga Linda, men som han själv i sanning misslyckades med. För den här reflektionens skull lämnar vi dock Sturmark. Det intressanta är problematiken att vittna om sin kristna tro och erfarenhet i ett postmodernt samhälle som värnar om sin pluralitet. Är det inte så att vi kristna inte ofta vågar ta bladet från munnen för att vi har påverkats så mycket av detta tänkande. Vad har vi för rätt att pådyvla andra vår berättelse när de står i en annan? Måste vi inte bara godta att det finns en mängd perspektiv och att vi har funnit något som funkar för oss.

Nej, inte mot bakgrunden av vår berättelses innehåll. Om de bibliska berättelserna, som i sig står i förhållande till varandra i det vi kallar kanon, läses och förstås utifrån sina egna anspråk är det universella perspektivet ofrånkomligt. Jesu Kristi liv, död och uppståndelse är kärnan och stjärnan och den beskrivs mot bakgrunden av att världen skapades i begynnelsen av Gud genom Kristus och att den går mot ett slut där Kristus är återlösaren. Han är alfa och omega. Den kristna gemenskapen som lever i ljuset av denna berättelse måste sträcka sig ut bortom sig själv och inbjuda världen till att göra det samma. Men hur gör vi detta? Är det inte fara värt att ingen lyssnar när vi har universella anspråk? I dagens individcentrerade privatreligiösitet kan ingen tala om för någon annan vad den borde tycka och tro.

En tanke är att just inte vara rädd att skylda med han man har en personlig erfarenhet. Den, som hos den kristne är tolkad och belyst av biblisk sanning, går inte att argumentera bort. Inte heller är den totalitär och kränkande. Vi kan inte tvingar någon till liknande erfarenheter som vi själva har, men vi kan berätta om våra och bjuda in människor att vandra bredvid oss ett stycke på vägen. När vi visar kärlek till människor och bjuder in dem till att komma oss nära, delar vår vandring med Jesus med dem, då kommer de förvandlas eftersom de inte bara lär sig sanna abstrakta påståenden. De börjar erfara sanningen om sig själva

Dagen och porr

Dagen hade häromdagen en artikel om porr som byggde på en undersökning gjord i USA om amerikaners porrsurfande. Den ska ha visat att i mer konservativt kristna sammanhang är porrsurfandet som störst. Sakfrågan är intressant att diskutera i sig. Visst visar resultatet på ett misslyckande från kyrkan och en tragik större än vad många av oss kan ana. Dessa mängder av porr som sås ut i människors sinnen är en brev väg till ett samhälle som blir ett sexuellt helvete.
Vad jag vill ta några rader till här är dock Dagens val att publicera en sådan undersökning. Det hade jag snarare väntat mig från en värdenihilistisk eller sekulär tidning. Det är ju tacksamt att kasta ut ett sådant resultat i det offentliga rummet för att sedan häckla kristna och deras hycklande moralkackor. Men nu var det alltså inte RFSU eller Aftonbladet som publicerade undersökningen, utan Dagen. Min fråga är helt enkelt - varför?
Naturligtvis kan man vända sig mot min fråga och påpeka att vi minsann inte kan vara rädda för fakta. Visst, jag köper det. Men vad som för mig är oförklarligt är att man helt sonika släpper en sådan artikel, utan någon form av reflektioner som kan ge vägledning till de många som sitter fast i porrträsket. För de lär utan tvekan vara många. Det hade varit lätt att gräva fram några organisationer (som exempelvis Helhet genom Kristus) eller böcker (som exempelvis "Every mans battle") som jobbar med att leda människor till frihet från denna tabubelagda synd. Men det gör man inte.
Det är ett gravt feltänk när en kristen tidning endast försöker apa efter sekulära medier och drivas av sitt begär efter att vara kritisk, något som Dagen gjort alltför mycket på senare år. Var tog viljan att vara en profetröst vägen och längtan efter att bygga upp?

Byter vi bort syndbegräppet i tillväxtens namn?

Vi längtar efter växande kyrkor, och det gör vi naturligtvis med rätta. Människors ignorans av församlingarna, deras budskap och aktiviteter är plågsam; vi vill ju se tillväxt och ökat inflytande för Guds folk även i det sekulariserade Europa. Men vilken väg går vi för att nå detta?

Nya testamentet är inte jättetydligt angående vilken struktur eller vilka arbetsmetoder vi använder i våra församlingar för att fullgöra uppdraget. Desto tydligare är det med budskapet. Paulus skräder inte orden till galaterna när han upplever att det finns några som har förvrängt evangelium. Skarpare korrigeringar får man leta efter. Deras felsteg bestod främst i en felaktig fokus på lagen som en förutsättning för att kunna bli kristen. Genom denna lära var nådens evangelium förvriden och den frälsande kraften hos korset försvagad.

Men vilken syn har vi på nåden och hur undervisar vi om den idag? Är den "fallskärmen" som gör att vi kan leva ett liv utan någon direkt fokus på att övervinna synden. Det är ju bara att lite lättvindigt sända upp en förlåtelsebön så är allt frid och fröjd. Eller, ännu värre, inte ens bekänna (för det behövs inte i det nya förbundet där ju all synd är tagen, dåtid, nutid, framtid) utan bara tacka för förlåtelsen som redan är given. En sådan förkunnelse är inte svår att finna idag, även i karismatiska, såkallade bibeltroende, sammanhang.

Det blir allt vanligare att vi begränsar oss till att leva i Romarbrevet 7 och citerar Pauli brottningskamp, "det jag vill det gör jag inte, men det jag inte vill det gör jag". Visst är detta ett uppbyggande kapitel om lagens oförmåga att frälsa oss och en skildring av vår mänskliga brottningskamp. Men Romarbrevet 7 kommer efter Romarbrevet 6. Där är det tydligt att vi är kallade att segra över.

Inlägget drar iväg i längd nu, men vad jag vill säga är detta: Synden är både en skuld som vi blivit förlåtna och en makt att besegra. Det gör vi genom Guds nåd som ingjuter kraft i oss att övervinna olika synder i våra liv.

Detta är en kärnpunkt i evangeliets omvändelseförkunnelse som alltsomoftast har tappats bort.

Skedrevolutionen och Jesus i Nordstan

Påväg genom Nordstan stötte jag idag på en ung kvinna som inledde med att säga typ: "Jag och några vänner har gjort några serier. Vi vill påverka människor att vara snälla mot djuren istället för att äta dem." Så långt i samtalet var jag föga intresserad om det inte vore för gnistan och passionen som tjejen utstrålade. Jag bromsade in en aning. Då kom ordet - "skedrevolutionen". Hon sa sig ha startat en sådan. På ett av sina fingrar hade hon en liten virkad kossa med en sked. Så sött, så avväpnande. Jag stannade, log och tittade in i hennes ögon. "Jag antar att du tjänar Krishna", sa jag. Hon hade en liten elefant i ett smycke runt halsen och jag förstod vart hon var påväg med talet om djuren. Hon gjorde stora ögon. "Hur visste du det?"
Jag frågade lite om hennes bakgrund. Hon var makedonska och hade ryskortodox bakrund. Det gjorde ont i mitt hjärta. Jag förklarade vem jag var och började dela evangeliet med henne. Jag lade tyngdpunkten vid att vi har ETT LIV PÅ OSS och att vi sedan kommer att dömas, att Jesus älskar henne och att sann kärlek flödar från det han gjorde på korset. Hon var berörd, ögonen glansiga och ordet "wow" kom flera gånger över hennes läppar. Vad som händer framöver vet Gud, men jag fick i alla fall ta mitt ansvar som kristen och så ett frö. Men Nena sa något som skar djupt inom mig. Orden var inte exakt dessa, men kontentan var ungefär: "Alla här säger att de är kristna, men ingen lever ett förvandlat liv. Ingen bär det andliga."

Oj vilken utmaning för oss som representerar Guds kyrka i Sverige! Efter att ha läst en av Nenas serier måste jag konstatera att Krishna-folket gjort en smart framställning med fokus på sinnets förvandling och ett liv bortom köttsliga begär. Flera korn av sanning. Många livsfarliga villfarelser. Men vi som kyrka måste inse vårt förytligande i många fall och återvända till kraftkällan: Ordet och Anden. Vi måste erbjuda ett liv som segrar över synden och leder in i en djup gudsgemenskap. Om inte det sker kommer andra strömningar, likt New Age och Hare Krishna att plocka den mogna frukt som finns över hela vårt land. Det får inte ske, men det sker.

Herre, hjälp oss!

En dags kost av intryck

"Människan ska inte leva endast av bröd, men av allt som utgår från Guds mun."
- Gud

TV:n sattes på direkt när du vaknade och du lyssnade till nyheterna medan du satte på kaffet och gjorde frukost. Det kändes skönare att låta TV:n stå på i bakgrunden så att det inte skulle vara så tyst. Vid frukostbordet läste du förstrött berättelsen på mjölkpaketet samtidigt som du hörde med ett öra på Nyhetsmorgon. På vägen till jobbet fick din ipod uppgiften att bryta tystnaden och trots att du ansträngde dig för att titta rakt fram lyckades du inte undgå de många reklamskyltar som kantade vägen och manade dig till diverse olika inköp. Väl på jobbet umgicks du med arbetskamraterna. Du var from nog att vara tyst när de talade illa om en kamrat som inte var med vid lunchen, men lyssnade gjorde du. Och påverkades. På vägen hem från jobbet gjorde du samma sak som när du åkte dit och väl hemma var klockan snart 18.00 och det var dags för Rapport. ”Man måste ju trots allt hänga med i det som händer”, tänkte du. Efter att ha ätit och pratat lite om dagen med din bättre hälft försökte du läsa Bibeln en stund. Det kändes inte som om det gav särskilt mycket; du kände dig rastlös på något sätt. Det var svårt att slappna av och att koncentrera sig, så du valde istället att slå på ”Morden i Midsomer” och slappna av lite i soffan. Du kände att du var värd det efter en lång dag på jobbet.

Guds fråga till oss: hur mycket av dagskosten kom från mig?

Har jag mördat min blogg?

Att jag har växlat ner rejält är väl uppenbart. Från en ambitionsnivå där inläggen duggade relativt tätt, åtminstone en gång i veckan, har de nu sinat så att det nästan har gått en månad sedan jag skrev något. Man skulle kunna tro att jag tröttnat, vrickat fingrarna eller inte bryr mig om mina regelbundna läsare (de är inte så många, men dock). Faktum är att jag är lite anti dela-sin-vardag-med-hela-cyberspace grejen som har blivit så populär i och med bloggandet. Tråkig, reserverad och torr? Kanske, men jag dristar mig att tro att mitt familjeliv och studentvardagen inte hör hemma på min blogg. Måhända har jag fel, eventuellt omprövar jag detta längre fram. Men i nuläget - icke!

Därför har jag försökt att skriva när jag har läst något särskilt i Skriften som jag vill lufta lite, eller något som har med församling och förkunnande att göra. Det för naturligtvis med sig att bloggen smalnar och att det inte är lika lätt att hosta upp något lika ofta. När jag väl skriver blir inläggen lite längre och man skakar av sig vissa personer efter de fem första raderna. Men det gör inget.

Om min blogg dog har den nu återuppstått. Inte lika tät på inlägg som förut kanske, men då och då dimper det kanske ner något guldkorn som förvandlar din dag och därmed en liten del av ditt liv.

Livet är nu. Ordet är Gud. God Jul.

Gustaf

Är våra liv buskage av tistlar?

I Markus 4 ger Jesus en liknelse som kanske kan sägas vara hans viktigaste. Han ställer nämligen frågan hur lärjungarna skulle kunna förstå några liknelser alls om de inte greppade den här. Fyra olika markplättar nämns som kan visa oss fyra kategorier av människor. Av tid och utrymmesskäl ska jag bara ta upp en av dem, tistlarna.

Sådden bland tistlarna är den jag särskilt vill stanna upp inför eftersom denna markplätt syftar på oss som Guds barn. Ödet för denna kategori är inte att de går evigt förlorade, utan snarare att deras liv inte bär frukt för evigheten. ”Världsliga bekymmer, bedräglig rikedom och begär efter allt annat kommer in och kväver ordet så att det blir utan frukt”, löd Jesu uttydning. Tistlarna har alltså att göra med hur distraktioner och begär efter olika saker växer upp parallellt med den gudomliga sådden och kväver den. Jorden urlakas, gudstillvändheten avtar, och i takt med att det sker försvinner också förmågan att bära god frukt. Visst kan man fortfarande vara framgångsrik i människors ögon (även i ”andligt” avseende), men frukten för evigheten sinar, eftersom bevekelsegrunderna inte har sina djupaste rötter i att man vill behaga Gud. Ett mycket kraftfullt skriftställe som illustrerar detta och som jag rekommenderar dig att ofta återvända till är följande ord av aposteln Paulus.

Ty någon annan grund kan ingen lägga än den som redan är lagd, Jesus Kristus. Om någon bygger på den grunden med guld, silver och dyrbara stenar, eller med trä, hö och halm, så skall det visa sig vad var och en har byggt. Den dagen kommer att visa det, eftersom den uppenbaras i eld, och hur vars och ens verk är skall elden pröva. Om det verk någon har byggt består provet, skall han få lön. Men om hans verk bränns upp, skall han gå miste om lönen. Själv skall han dock bli frälst, men som genom eld. 1 Kor 3:11-15 (min kursivering)

Min kursivering ovan är för att förtydliga att detta bibelställe, precis som det om tistlarna, talar om människor som vi en dag kommer att möta i himlen; det talar alltså inte om de förlorade. Alla kristnas livsverk ska prövas i eld och elden är en bild som ofta illustrerar Guds helighet. Så gör den även här. Guds helighet prövar inte främst våra handlingar utan tillvändheten till Gud i våra handlingar. Sant lärjungaskap handlar minst lika mycket om inre motiv som yttre disciplin. Är du en av de många kristna vars hjärta och livsstil är ett buskage av tistlar? Har du insett det har du kommit längre än de många som är omedvetna om sitt tillstånd. Tistlarnas svåråtkomlighet ligger i att de ofta inte avslöjas för vad de är, utan istället rättfärdigas deras närvaro. ”Alla andra lever ju såhär!” Och så tillåter vi tistlarna att växa parallellt med den goda sådden tills de kväver dess förmåga att bära frukt.

Vi behöver vaka över våra liv så att de handlar om att behaga Gud i alla avseenden. Långt ifrån allt vi gör kommer att lyckas, men om motiven är att Jesus ska bli ärad kommer han att bli nöjd och vi kommer också att bära rik frukt eftersom vi då är i honom. ”Om någon förblir i mig och jag i honom så bär han rik frukt” (Joh 15:5a). Detta ord från Jesus är en beskrivning av hur det faktiskt fungerar i livet tillsammans med Gud. När närheten och enheten med Kristus ligger till grund för våra motiv och handlingar, då kan inte dessa undgå att bära frukt för evigheten. Och visst är det att lyckas!