På grekiska språket markerar man inte det man tror på med en preposition som vi gör i svenskan. Alltså, man skriver oftast inte "tro på Jesus", utan helt enkelt "tro Jesus" och så låter man kasus (nominativ, genitiv, dativ, ackusativ) bestämma ordets funktion i meningen. Exempelvis i följande bibelord:
21 Men nu har utan lagen en rättfärdighet från Gud blivit uppenbarad, en som lagen och profeterna vittnar om, 22 en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus, för alla som tror. (Rom 3:21-22a)
Här står det "tro" och sedan "Jesus Kristus" i genitiv. Man har då två möjligheter när man översätter: (1) den "vanliga" översättningen att tron är på Jesus Kristus eller (2) en s.k. subjektiv genitiv som snarast skulle översättas "Jesu tro", eller eftersom "pistis" (tro) betyder både "tro" och "trofasthet" skulle det alltså kunna röra sig om "Jesu Kristi trofasthet". Intressant, va?
Ett liknande exempel finns i Mark 11:22 i storyn om fikonträdet som Jesus förbannade. Han svarar lärjungarna "Tro på Gud", ordagrant: "Ha tro Gud" (där Gud står i genitiv)
Det skulle alltså här kunna översättas: "Ha Guds tro!"
Ja, nu ska jag inte trötta ut dig längre, men tänk vilka djup det finns i den heliga Skrift. Och ni som tyckte detta var tråkigt och ointressant, glöm inte att jag varnade dig med rubriken.
Ha en riktigt välsignad helg!
torsdag 17 december 2009
tisdag 8 december 2009
Typologisk bibeltolkning
Ett gammalt beprövat sätt att läsa Bibeln, i synnerhet Gamla testamentet är den s.k. typologiska bibelförståelsen. Typologi handlar om att en företeelse eller en person pekar fram emot något annat och fungerar som ett slags profetisk symbol för detta. Den typologiska bibelförståelsen
handlar därför i första hand om gammaltestamentliga karaktärer och händelser som är likt skuggor av det som vi får presenterat i Nya testamentet. Talesättet att det nya finns i det gamla förvarat, det gamla blir i det nya förklarat är en ganska träffande beskrivning av
ett sånt här symboliskt förhållningssätt till Bibeln. Josef är en profetisk bild som pekar mot en lidande och förskjuten Messias, genom att han förkastas av sin familj och sedermera av Potifar, till slut blir upphöjd och för med sig räddning till en hel värld och försoning till
sin egen familj. Mose är också han en profetisk bild på Messias som befriar sitt folk ur slaveri. Uttåget ur Egypten kan ses som en avfärd från det sataniska riket, vandringen genom röda havet som dopet. David är ytterligare en bild på Messias. Han är den segrande konungen
som befriade Israel från främmande makter; på samma sätt avväpnade Jesus Kristus Satan och hans fördärvsmakter för att etablera Guds rike på jorden.
handlar därför i första hand om gammaltestamentliga karaktärer och händelser som är likt skuggor av det som vi får presenterat i Nya testamentet. Talesättet att det nya finns i det gamla förvarat, det gamla blir i det nya förklarat är en ganska träffande beskrivning av
ett sånt här symboliskt förhållningssätt till Bibeln. Josef är en profetisk bild som pekar mot en lidande och förskjuten Messias, genom att han förkastas av sin familj och sedermera av Potifar, till slut blir upphöjd och för med sig räddning till en hel värld och försoning till
sin egen familj. Mose är också han en profetisk bild på Messias som befriar sitt folk ur slaveri. Uttåget ur Egypten kan ses som en avfärd från det sataniska riket, vandringen genom röda havet som dopet. David är ytterligare en bild på Messias. Han är den segrande konungen
som befriade Israel från främmande makter; på samma sätt avväpnade Jesus Kristus Satan och hans fördärvsmakter för att etablera Guds rike på jorden.
fredag 27 november 2009
Kyrkans tidlösa skatt
Postmodernitetens vindar har blåst ett tag. Alla har sin sanning och mitt i denna snålblåst är vår utmaning som kyrka att på ett tidsrelevant sätt förkunna det tidlösa. Den kristna tron rör sig på båda planhalvorna - den är en subjektiv erfarenhet av en objektiv sanning. Detta kan vi aldrig komma ifrån och som så ofta så utgör dessa två sidors ytterligheter två diken.
Å ena sidan kan vi fastna i hårklyverier om vad som är "renlärigt" och "objektivt sant". Detta har ofta skett och sker förjämnan i kyrkohistorien. Då räcker det inte med att Kristus är sann Gud och sann människa, utan man lär komma fram till exakt hur hans mänskliga och gudomliga natur förhåller sig till varandra. Är de kanske sammanfogade som två kammar eller mera totalt förenade som ett järn upphettat i elden, där man inte kan skilja glöden från järnet?
Andra diket är det som stora delar av frikyrkan istället styrt rakt ner i, förmodligen ofta av en rädsla för hårklyverier som den jag nämnt ovan. Man styr ner i subjektivitetens dike. Här är det den personliga upplevelsen som väger tyngst (eller väger något över huvud taget) och individualismen visar sitt fula tryne. I detta är vi inte alls olika samhället i övrigt, där privatreligiositeten råder. Svensken är mer andlig än någonsin, men har inget till övers för kyrkan.
Är det då inte rätt att anpassa våra kyrkor helt åt svenskens önskning. Då kan vi äntligen få honom till kyrkan och påverka honom successivt. Saken är den att vi med stor sannorlikhet redan har sålt vår själ när han äntrar kyrkdörren. Vi halkar lätt in i en pragmatism som i sin skrifttolkning mer tänker på vad som "funkar" än på vad som är sant - "funkar" då i bemärkelsen gör svenske Svensson glad och får honom att gilla mig och min kyrka.
Självklart ska våra kyrkor funka! Självklart ska svensken stanna där och möta Jesus till frälsning. Men för att detta ska ske måste vi inse att kyrkans skatt är EVANGELIET, det oföränderliga, beprövade, historiskt sanna, objektiva EVANGELIET om Jesu liv, död och uppståndelse. Däri finns kraften. Däri finns församlingstillväxten. Däri finns segern.
Å ena sidan kan vi fastna i hårklyverier om vad som är "renlärigt" och "objektivt sant". Detta har ofta skett och sker förjämnan i kyrkohistorien. Då räcker det inte med att Kristus är sann Gud och sann människa, utan man lär komma fram till exakt hur hans mänskliga och gudomliga natur förhåller sig till varandra. Är de kanske sammanfogade som två kammar eller mera totalt förenade som ett järn upphettat i elden, där man inte kan skilja glöden från järnet?
Andra diket är det som stora delar av frikyrkan istället styrt rakt ner i, förmodligen ofta av en rädsla för hårklyverier som den jag nämnt ovan. Man styr ner i subjektivitetens dike. Här är det den personliga upplevelsen som väger tyngst (eller väger något över huvud taget) och individualismen visar sitt fula tryne. I detta är vi inte alls olika samhället i övrigt, där privatreligiositeten råder. Svensken är mer andlig än någonsin, men har inget till övers för kyrkan.
Är det då inte rätt att anpassa våra kyrkor helt åt svenskens önskning. Då kan vi äntligen få honom till kyrkan och påverka honom successivt. Saken är den att vi med stor sannorlikhet redan har sålt vår själ när han äntrar kyrkdörren. Vi halkar lätt in i en pragmatism som i sin skrifttolkning mer tänker på vad som "funkar" än på vad som är sant - "funkar" då i bemärkelsen gör svenske Svensson glad och får honom att gilla mig och min kyrka.
Självklart ska våra kyrkor funka! Självklart ska svensken stanna där och möta Jesus till frälsning. Men för att detta ska ske måste vi inse att kyrkans skatt är EVANGELIET, det oföränderliga, beprövade, historiskt sanna, objektiva EVANGELIET om Jesu liv, död och uppståndelse. Däri finns kraften. Däri finns församlingstillväxten. Däri finns segern.
torsdag 8 oktober 2009
Gamla Testamentets lagiska Gud?
Det är vanligt att vi tänker oss Gamla testamentets gudsbild som lagisk i kontrast till den milda och förlåtande Gud som framträder i NT och som Jesus ger ett ansikte. En för stor polarisering mellan GT och NT har ibland inträffat (kyrkohistorien har i det här avseendet upprepat sig en mängd gånger) och det blir vilseledande och i värsta fall förödande för gudsbilden när vi spelar ut Bibelns två delar mot varandra. Jag vill lyfta fram en aspekt på nåd som tydligt framträder i GT, nämligen utväljandet.
Det var inte lagen som gjorde judarna till Guds folk, utan utväljandet. Han valde dem och de hade en relation till honom innan lagen gavs:
Därefter sade HERREN till Mose: "Gå till farao och säg till honom: Så säger HERREN: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig! 2 Mos 8:1
Gud kallar israeliterna "mitt folk", långt innan lagen gavs till dem. Varför? Eftersom han hade utvalt Abraham, på grund av dennes tro. Lagen gavs alltså till Israel, inte som en förutsättning för gemenskap med Gud, utan som en följd av den befintliga gemenskapen med Gud. Vilken skillnad det gör för vår gudsbild när vi ser detta!
Det var inte lagen som gjorde judarna till Guds folk, utan utväljandet. Han valde dem och de hade en relation till honom innan lagen gavs:
Därefter sade HERREN till Mose: "Gå till farao och säg till honom: Så säger HERREN: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig! 2 Mos 8:1
Gud kallar israeliterna "mitt folk", långt innan lagen gavs till dem. Varför? Eftersom han hade utvalt Abraham, på grund av dennes tro. Lagen gavs alltså till Israel, inte som en förutsättning för gemenskap med Gud, utan som en följd av den befintliga gemenskapen med Gud. Vilken skillnad det gör för vår gudsbild när vi ser detta!
torsdag 1 oktober 2009
Miljöpartist som har en del att lära Svenska kyrkan
Ta gärna en titt på Schlaugs artikel i Dagen om du inte redan gjort det. Här talas sanning som Weijeryd och Svenska kyrkans läronämnd skulle behöva idissla en aning i tanken. En sådan som Jesper Svartvik exempelvis, som sitter med just i läronämnden, kunde allt behöva sätta sig vid Schlaugs fötter och lära ett och annat. Docent i GT och professor och ändå kan Svartvik hosta upp en tolkning av 3 Mosebokens "Du ska inte ligga hos en man som man ligger hos en kvinna, det är en styggelse" som gör gällande att texten handlar om att män inte skulle behandla andra män som man behandlade kvinnor. Maken till dålig exegetik får man leta efter. Men visst kan man väl kosta på sig lite dålig bibeltolkning om man får vara politiskt korrekt. Patetiskt! Men det är glädjande att ett gammalt språkrör för miljöpartiet nu är ett språkrör för lite rim och reson - nämligen att kyrkan för evigt bör låta Skriften vara auktoriteten.
tisdag 29 september 2009
Omsorgsfullt sågad vid fotknölarna
När man som jag pluggar teologi har man ofta förmånen att luncha med folk från andra kyrkliga schatteringar än ens egen. Visst är det berikande att möta andra traditioner. Igår hade jag en sådan lunch inplanerad sedan länge med en luthersk präst och teolog. Inget ovanligt i sig, jag umgås med lutheraner stup i kvarten. Dock kändes denna lunch speciell. Vi skulle nämligen prata om profetisk gåva. Han hade deltagit i ett seminarium för drygt ett år sedan då min uppsats om profetia i urkyrkan lades fram och ville språkas vid om detta. Det kändes spännande tyckte jag.
Nu blev det lite annorlunda än jag tänkt mig, då min bok om att höra Gud i Skriften (med titeln Det Profetiska Ordet) hann komma ut och min lunchkamrat hann läsa den innan vårt samtal. Han är en seriös och mycket vänlig, gudfruktig person och vår lunch kom att handla helt om boken. Jag hade stor begåvning, började han, men jag kände att ett stort MEN hängde i luften och väntade på att få komma fram. Och fram kom det.
Bilderna blev många. Boken var “en tur med ungarna till Liseberg som stannade utanför entrén, en väl uppdukad måltid där maten aldrig kom in, en vacker guldring till hustrun utan den beställda diamanten, osv osv….” En bild säger mer än tusen ord. Hårda ord. Snopet att bli så sågad; jag trodde boken var full av substans (det tror jag fortfarande).
Felet, menade min lutherske broder, var bristen på korsteologi, bristen på lag och evangelium. Man kan aldrig tala om förnyelse och andlig tillväxt utan att måla Kristus. Kritiken var tung eftersom vem vill inte vara kristocentrisk. Men utifrån hans sätt att se det verkar det inte gå att behandla ett ämne utan att tydligt förkunna korset. Jag håller med om att korset ska vara centrum i förkunnelsen. Men visst måste man kunna skriva en bok om att höra Gud i texten, utan att i varje kapitel tala om döden och uppståndelsen? Vad tycker ni mina kära läsare? Tyck gärna till.
Nu blev det lite annorlunda än jag tänkt mig, då min bok om att höra Gud i Skriften (med titeln Det Profetiska Ordet) hann komma ut och min lunchkamrat hann läsa den innan vårt samtal. Han är en seriös och mycket vänlig, gudfruktig person och vår lunch kom att handla helt om boken. Jag hade stor begåvning, började han, men jag kände att ett stort MEN hängde i luften och väntade på att få komma fram. Och fram kom det.
Bilderna blev många. Boken var “en tur med ungarna till Liseberg som stannade utanför entrén, en väl uppdukad måltid där maten aldrig kom in, en vacker guldring till hustrun utan den beställda diamanten, osv osv….” En bild säger mer än tusen ord. Hårda ord. Snopet att bli så sågad; jag trodde boken var full av substans (det tror jag fortfarande).
Felet, menade min lutherske broder, var bristen på korsteologi, bristen på lag och evangelium. Man kan aldrig tala om förnyelse och andlig tillväxt utan att måla Kristus. Kritiken var tung eftersom vem vill inte vara kristocentrisk. Men utifrån hans sätt att se det verkar det inte gå att behandla ett ämne utan att tydligt förkunna korset. Jag håller med om att korset ska vara centrum i förkunnelsen. Men visst måste man kunna skriva en bok om att höra Gud i texten, utan att i varje kapitel tala om döden och uppståndelsen? Vad tycker ni mina kära läsare? Tyck gärna till.
onsdag 23 september 2009
Debut som författare
Jag upplevde ett tilltal i april 07 som uppmanade mig att skriva en bok. Jag fick faktiskt titeln, och det lär inte höra till vanligheterna att man börjar sitt bokskrivande med en titel. Titeln jag fick var "Det profetiska ordet". I den sökande process som startade i och med det ordet stötte jag på 2 Pet 1:19 där aposteln använder just det begreppet och syftar på Skriften. Så fick det bli en bok om Bibeln som det profetiska Ordet.
Boken handlar om att lära sig att höra Guds röst med bibelordet i centrum. Om universum skapades genom att Gud talade det till existens, vad bör det innebär för vår syn på ord i allmänhet och Guds ord i synnerhet? Jag tar upp det inre livet, vår mottaglighet för Guds tal och problemet med att lyssna i vårt uppstressade samhälle. Jag ger också lite kyrkohistoriska återblickar på att man faktiskt läst Bibeln profetiskt i alla tider. Beställ ett exemplar och läs lyssnande. Den som vågar börja lägga örat intill sin Bibeln och lyssna, ska inse att Gud aldrig är tyst.
Guds frid!
Gustaf
Boken handlar om att lära sig att höra Guds röst med bibelordet i centrum. Om universum skapades genom att Gud talade det till existens, vad bör det innebär för vår syn på ord i allmänhet och Guds ord i synnerhet? Jag tar upp det inre livet, vår mottaglighet för Guds tal och problemet med att lyssna i vårt uppstressade samhälle. Jag ger också lite kyrkohistoriska återblickar på att man faktiskt läst Bibeln profetiskt i alla tider. Beställ ett exemplar och läs lyssnande. Den som vågar börja lägga örat intill sin Bibeln och lyssna, ska inse att Gud aldrig är tyst.
Guds frid!
Gustaf
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)