Gamla Testamentets lagiska Gud?

Det är vanligt att vi tänker oss Gamla testamentets gudsbild som lagisk i kontrast till den milda och förlåtande Gud som framträder i NT och som Jesus ger ett ansikte. En för stor polarisering mellan GT och NT har ibland inträffat (kyrkohistorien har i det här avseendet upprepat sig en mängd gånger) och det blir vilseledande och i värsta fall förödande för gudsbilden när vi spelar ut Bibelns två delar mot varandra. Jag vill lyfta fram en aspekt på nåd som tydligt framträder i GT, nämligen utväljandet.

Det var inte lagen som gjorde judarna till Guds folk, utan utväljandet. Han valde dem och de hade en relation till honom innan lagen gavs:

Därefter sade HERREN till Mose: "Gå till farao och säg till honom: Så säger HERREN: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig! 2 Mos 8:1

Gud kallar israeliterna "mitt folk", långt innan lagen gavs till dem. Varför? Eftersom han hade utvalt Abraham, på grund av dennes tro. Lagen gavs alltså till Israel, inte som en förutsättning för gemenskap med Gud, utan som en följd av den befintliga gemenskapen med Gud. Vilken skillnad det gör för vår gudsbild när vi ser detta!

Miljöpartist som har en del att lära Svenska kyrkan

Ta gärna en titt på Schlaugs artikel i Dagen om du inte redan gjort det. Här talas sanning som Weijeryd och Svenska kyrkans läronämnd skulle behöva idissla en aning i tanken. En sådan som Jesper Svartvik exempelvis, som sitter med just i läronämnden, kunde allt behöva sätta sig vid Schlaugs fötter och lära ett och annat. Docent i GT och professor och ändå kan Svartvik hosta upp en tolkning av 3 Mosebokens "Du ska inte ligga hos en man som man ligger hos en kvinna, det är en styggelse" som gör gällande att texten handlar om att män inte skulle behandla andra män som man behandlade kvinnor. Maken till dålig exegetik får man leta efter. Men visst kan man väl kosta på sig lite dålig bibeltolkning om man får vara politiskt korrekt. Patetiskt! Men det är glädjande att ett gammalt språkrör för miljöpartiet nu är ett språkrör för lite rim och reson - nämligen att kyrkan för evigt bör låta Skriften vara auktoriteten.

Omsorgsfullt sågad vid fotknölarna

När man som jag pluggar teologi har man ofta förmånen att luncha med folk från andra kyrkliga schatteringar än ens egen. Visst är det berikande att möta andra traditioner. Igår hade jag en sådan lunch inplanerad sedan länge med en luthersk präst och teolog. Inget ovanligt i sig, jag umgås med lutheraner stup i kvarten. Dock kändes denna lunch speciell. Vi skulle nämligen prata om profetisk gåva. Han hade deltagit i ett seminarium för drygt ett år sedan då min uppsats om profetia i urkyrkan lades fram och ville språkas vid om detta. Det kändes spännande tyckte jag.

Nu blev det lite annorlunda än jag tänkt mig, då min bok om att höra Gud i Skriften (med titeln Det Profetiska Ordet) hann komma ut och min lunchkamrat hann läsa den innan vårt samtal. Han är en seriös och mycket vänlig, gudfruktig person och vår lunch kom att handla helt om boken. Jag hade stor begåvning, började han, men jag kände att ett stort MEN hängde i luften och väntade på att få komma fram. Och fram kom det.

Bilderna blev många. Boken var “en tur med ungarna till Liseberg som stannade utanför entrén, en väl uppdukad måltid där maten aldrig kom in, en vacker guldring till hustrun utan den beställda diamanten, osv osv….” En bild säger mer än tusen ord. Hårda ord. Snopet att bli så sågad; jag trodde boken var full av substans (det tror jag fortfarande).

Felet, menade min lutherske broder, var bristen på korsteologi, bristen på lag och evangelium. Man kan aldrig tala om förnyelse och andlig tillväxt utan att måla Kristus. Kritiken var tung eftersom vem vill inte vara kristocentrisk. Men utifrån hans sätt att se det verkar det inte gå att behandla ett ämne utan att tydligt förkunna korset. Jag håller med om att korset ska vara centrum i förkunnelsen. Men visst måste man kunna skriva en bok om att höra Gud i texten, utan att i varje kapitel tala om döden och uppståndelsen? Vad tycker ni mina kära läsare? Tyck gärna till.

Debut som författare

Jag upplevde ett tilltal i april 07 som uppmanade mig att skriva en bok. Jag fick faktiskt titeln, och det lär inte höra till vanligheterna att man börjar sitt bokskrivande med en titel. Titeln jag fick var "Det profetiska ordet". I den sökande process som startade i och med det ordet stötte jag på 2 Pet 1:19 där aposteln använder just det begreppet och syftar på Skriften. Så fick det bli en bok om Bibeln som det profetiska Ordet.

Boken handlar om att lära sig att höra Guds röst med bibelordet i centrum. Om universum skapades genom att Gud talade det till existens, vad bör det innebär för vår syn på ord i allmänhet och Guds ord i synnerhet? Jag tar upp det inre livet, vår mottaglighet för Guds tal och problemet med att lyssna i vårt uppstressade samhälle. Jag ger också lite kyrkohistoriska återblickar på att man faktiskt läst Bibeln profetiskt i alla tider. Beställ ett exemplar och läs lyssnande. Den som vågar börja lägga örat intill sin Bibeln och lyssna, ska inse att Gud aldrig är tyst.

Guds frid!

Gustaf

Bön - att inte impa, utan inympas!

"Lär oss att be" sa lärjungarna till Jesus. Man kan alltså växa i sitt bedjande och bli bättre på bön.

När vi tänker på förbättring är det lätt att fästa sig vid metoder. Så även med bön. Vi vill ha konceptet, steg 1,2,3 så att vi kan följa det och få resultat. Det är förståeligt. Men kan det vara så att vi ibland inte ser skogen för alla träd. Alltså, meditation, krigstungor, barnnödsbön, knäböjande, ikoner, tidegärdsböner i all ära, men - metoderna är inte själva bönen. Metoderna lär oss att be.

Visst är det väl möjligt att praktisera ovanstående metoder utan att egentligen be? Att det blir något annat än möten med Gud, en slentrianmässig vana, något för att impa på Gud. Och det är ju inte möjligt att imponera eller komplettera Gud. Han är fullkomlig och sig själv nog. Är det inte snarare fråga om att låta sig inympas, att vända hjärtat till Gud och låta sig fyllas av honom, hans vilja och hans Andes liv. "Detta är evigt liv att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus" (Joh 17:3).

Alltså, om man kan sysselsätta sig mig bönemetoder utan att fördenskull egentligen be, blir ju frågan om hur man vet att man verkligen ber relevant. Vad kännetecknar en bedjare? Jag skulle vilja svara att det är gudstillvändhet. Att vara en god bedjare är att vara centrerad kring Gud och medveten om hans närvaro. Detta kan man vara jämt, i vardagssysslorna, på arbetet och på ICA. Då går bönen från att vara en programpunkt till att bli en livsstil. Sursum Corda!

Varför bör man egentligen be?

Jag var för en tid sedan hos en vän och släkting i Stockholm och vi kom in på frågor man kan brottas med i tron. Brottas gör vi alla och det måste inte vara något dåligt med det. Faktum är att ur brottningskampen kan seger och andlig mognad komma. Tänk bara på Jakob i Bibeln (1 Mos 32).

Min vän erkände då att han ofta brottats med frågan varför vi ska be. Visst, det står i Bibeln, visst Jesus gjorde det, men - varför? Varför be till ett fullkomligt väsen som är allvetande och sig själv nog? Det är ju inte så att Gud faller av tronen eller får en dålig dag om vi inte fyller hans självbekräftelsekvot genom våra böner.

Jag tror att vi ska be av samma anledning som vi existerar. Syftet med vårt varande här på jorden sammanfattas i 1 Kor 1:9. Där står det att "Gud är trofast, som har kallat er till gemenskap med sin son Jesus Kristus." Vi är kallade till gemenskap med Gud. Och det är ju detta som är bön. Gemenskap. Läs gärna och fundera en aning över vad Jakob skriver i sitt fjärde kapitel, de fem första verserna. Han skräder inte orden när han kritiserar sina läsare för att be illa, "för att slösa bort allt på njutningar". Han går vidare och konstaterar att de inte kan vara vänner med världen utan att bli Guds fiender. Här tror jag vi har pudelns kärna. En god bedjare är en som lärt sig ha gemenskap med Gud.

Frågor för att mäta din integritet

Läste just en lista av bra frågor för att kunna mäta sin integritet. Tänkte dela den med er. Skynda inte igenom den. Det är lätt att "beta av" frågorna och svara som man önskade att det vara snarare än hur det egentligen är.

1 Hur väl behandlar jag människor från vilka jag inte kan få ut något?
2 Är jag transparent inför andra?
3 Spelar jag lätt rollspel beroende på vem jag är tillsammans med?
4 Är jag samme person när jag har strålkastarljusen på mig som när jag är ensam?
5 Är jag snar att erkänna att jag haft fel, även när jag inte pressas till det?
6 Sätter jag andra före min egen agenda?
7 Har jag en konstant moralisk standard eller låter jag situationen bestämma min etik?
8 Tar jag moraliska beslut även när de är svåra och har ett högt pris för mig personligen?
9 När jag har något att säga någon, talar jag direkt till vederbörande eller talar jag med andra om honom eller henne?
10 Är jag ansvarig ("accountable") inför minst en människa för vad jag tänker, säger och gör?