Kristdemokrati

Fler än få av oss som vågar bära epitetet "värdekonservativa" känner oss villrådiga i ett politiskt klimat där etik och värderingar lyser med sin frånvaro. Hur ska man rösta? Pest eller kolera? Kristdemokraternas många grodor och klavertramp är lika tråkigt som deras otydlighet med vad de förespråkar. Vad är unikt med en kristdemokratisk politik? Här ger Charlie Reimers, KDU:s förbundsordförande lite prov på ljus i mörkret. Han var för övrigt med på debatt i veckan och stod upp mot Schyman (vilket inte lär vara lätt). Heja Charlie! Må du göra karriär inom partiet och bevara tilltron till naturrätten och familjen.

Apostoliskt att samla???

Vi lever i urbaniseringens tid. Landsbygden avfolkas och varenda kotte drar in till stan. För vill man ha något gjort här i livet kan man ju inte bo i Smålilla eller Alldaglighult? Det är storstaden som gäller. Av detta följer att det är i storstaden man ska vara och bygga församling om man vill utöva något som helst inflytandet i landet. Tillhör man det släkte som ofta flyttar mellan församlingar (frikyrkopastorer) verkar det vara ytterst sällsynt att Gud kallar till en mindre plats och en mindre församling.

I vår stadscentrerade kultur med förkärlek för det stora och storslagna är frestelsen stor för en kyrkoledare att helt utan förbehåll välkomna så kallad transfer-tillväxt, eller "sheepsteeling" som någon uttryckte det, alltså när människor byter till församlingen från någon annan kyrka. Att välkomna människor från andra församlingar är naturligtvis inte dåligt i sig självt. Det finns situationer då det är gott och önskvärt, men hur lätt är det inte som pastor att se den enkla tillväxten för det "egna huset" genom sådana övergångar? Där tror jag det lurar en stor fara. Vems rike utbreder vi och vems hus är det som ska växa?

Nu till rubrikens fråga. Att begreppet "apostoliskt" nästintill blivit ett skälsord i vissa frikyrkokretsar är lika beklagligt som det är historielöst. Jag vägrar vika undan från att använda det bara för att det fått vissa hierarkiska konnotationer med sig från en ledarskapsdebatt i frikyrkoSVERIGE för några år sedan. Begreppet är bibliskt och ingår i den niceanska trosbekännelsen: "en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka". Det betyder "utsändande" (från verbet apostello = sända ut). Det motsatta mot att samla in, alltså.

Jag tror på den lokala församlingen och det är mycket positivt att vara överlåten dess vision och ledarskap. Men ledarskapet får inte vara insamlande och bara värna om den egna visionen och det egna bygget. Det apostoliska är att tänka omvänt. Träna och sända! Växa och avknoppa sig - multiplicera. Inte för att få ett större imperium att kontrollera, utan för att se ett rike utbreda sig. Det rike som är evigt och även inkluderar församlingar och trossyskon som är väldigt olika mig själv.

Mission och den andre

Jag befann mig 2003 i Afrika som missionär i ordets traditionella betydelse: jag predikade evangelium. Detta framkom vid ett lunchsamtal på Humanisten för en tid sedan och kvinnan jag talade med ställde då följande fråga som blir språngbrädan in i denna teologiska reflektion: ”hjälpte du människor då eller försökte du bara frälsa dem?” Utöver att frågan röjer kvinnans syn (eller möjligen brist på syn) på frälsning är den intressant eftersom den tangerar en vanlig tankeströmning i vårt mångkulturella samhälle. Det finns en opinion som vill göra gällande att mission är att våldföra sig på någon annans tro, att göra ett objekt av den andre. Christer Sturmark förkroppsligade ett dylikt våld i ”Annas Eviga” för ett tag sedan. Han var där tillsammans med Anton Geels och Linda Bergling för att samtala utifrån frågan ”Vad ska vi ha Gud till?”. Sturmark, som inledde med att poängtera att han trodde på Gud – som fiktion - höll på att krevera varje gång Linda enkelt, personligt och tydligt vittnade om saker som Jesus gjort och sagt i hennes liv. Han påpekade indignerat gång efter annan att hon borde formulera sig att hon tror att Jesus har sagt och gjort saker. I en postmodern tidsålder gäller det att lyssna, att inte tränga sig på den andre. En attityd som Sturmark ville påtvinga Linda, men som han själv i sanning misslyckades med. För den här reflektionens skull lämnar vi dock Sturmark. Det intressanta är problematiken att vittna om sin kristna tro och erfarenhet i ett postmodernt samhälle som värnar om sin pluralitet. Är det inte så att vi kristna inte ofta vågar ta bladet från munnen för att vi har påverkats så mycket av detta tänkande. Vad har vi för rätt att pådyvla andra vår berättelse när de står i en annan? Måste vi inte bara godta att det finns en mängd perspektiv och att vi har funnit något som funkar för oss.

Nej, inte mot bakgrunden av vår berättelses innehåll. Om de bibliska berättelserna, som i sig står i förhållande till varandra i det vi kallar kanon, läses och förstås utifrån sina egna anspråk är det universella perspektivet ofrånkomligt. Jesu Kristi liv, död och uppståndelse är kärnan och stjärnan och den beskrivs mot bakgrunden av att världen skapades i begynnelsen av Gud genom Kristus och att den går mot ett slut där Kristus är återlösaren. Han är alfa och omega. Den kristna gemenskapen som lever i ljuset av denna berättelse måste sträcka sig ut bortom sig själv och inbjuda världen till att göra det samma. Men hur gör vi detta? Är det inte fara värt att ingen lyssnar när vi har universella anspråk? I dagens individcentrerade privatreligiösitet kan ingen tala om för någon annan vad den borde tycka och tro.

En tanke är att just inte vara rädd att skylda med han man har en personlig erfarenhet. Den, som hos den kristne är tolkad och belyst av biblisk sanning, går inte att argumentera bort. Inte heller är den totalitär och kränkande. Vi kan inte tvingar någon till liknande erfarenheter som vi själva har, men vi kan berätta om våra och bjuda in människor att vandra bredvid oss ett stycke på vägen. När vi visar kärlek till människor och bjuder in dem till att komma oss nära, delar vår vandring med Jesus med dem, då kommer de förvandlas eftersom de inte bara lär sig sanna abstrakta påståenden. De börjar erfara sanningen om sig själva

Dagen och porr

Dagen hade häromdagen en artikel om porr som byggde på en undersökning gjord i USA om amerikaners porrsurfande. Den ska ha visat att i mer konservativt kristna sammanhang är porrsurfandet som störst. Sakfrågan är intressant att diskutera i sig. Visst visar resultatet på ett misslyckande från kyrkan och en tragik större än vad många av oss kan ana. Dessa mängder av porr som sås ut i människors sinnen är en brev väg till ett samhälle som blir ett sexuellt helvete.
Vad jag vill ta några rader till här är dock Dagens val att publicera en sådan undersökning. Det hade jag snarare väntat mig från en värdenihilistisk eller sekulär tidning. Det är ju tacksamt att kasta ut ett sådant resultat i det offentliga rummet för att sedan häckla kristna och deras hycklande moralkackor. Men nu var det alltså inte RFSU eller Aftonbladet som publicerade undersökningen, utan Dagen. Min fråga är helt enkelt - varför?
Naturligtvis kan man vända sig mot min fråga och påpeka att vi minsann inte kan vara rädda för fakta. Visst, jag köper det. Men vad som för mig är oförklarligt är att man helt sonika släpper en sådan artikel, utan någon form av reflektioner som kan ge vägledning till de många som sitter fast i porrträsket. För de lär utan tvekan vara många. Det hade varit lätt att gräva fram några organisationer (som exempelvis Helhet genom Kristus) eller böcker (som exempelvis "Every mans battle") som jobbar med att leda människor till frihet från denna tabubelagda synd. Men det gör man inte.
Det är ett gravt feltänk när en kristen tidning endast försöker apa efter sekulära medier och drivas av sitt begär efter att vara kritisk, något som Dagen gjort alltför mycket på senare år. Var tog viljan att vara en profetröst vägen och längtan efter att bygga upp?

Byter vi bort syndbegräppet i tillväxtens namn?

Vi längtar efter växande kyrkor, och det gör vi naturligtvis med rätta. Människors ignorans av församlingarna, deras budskap och aktiviteter är plågsam; vi vill ju se tillväxt och ökat inflytande för Guds folk även i det sekulariserade Europa. Men vilken väg går vi för att nå detta?

Nya testamentet är inte jättetydligt angående vilken struktur eller vilka arbetsmetoder vi använder i våra församlingar för att fullgöra uppdraget. Desto tydligare är det med budskapet. Paulus skräder inte orden till galaterna när han upplever att det finns några som har förvrängt evangelium. Skarpare korrigeringar får man leta efter. Deras felsteg bestod främst i en felaktig fokus på lagen som en förutsättning för att kunna bli kristen. Genom denna lära var nådens evangelium förvriden och den frälsande kraften hos korset försvagad.

Men vilken syn har vi på nåden och hur undervisar vi om den idag? Är den "fallskärmen" som gör att vi kan leva ett liv utan någon direkt fokus på att övervinna synden. Det är ju bara att lite lättvindigt sända upp en förlåtelsebön så är allt frid och fröjd. Eller, ännu värre, inte ens bekänna (för det behövs inte i det nya förbundet där ju all synd är tagen, dåtid, nutid, framtid) utan bara tacka för förlåtelsen som redan är given. En sådan förkunnelse är inte svår att finna idag, även i karismatiska, såkallade bibeltroende, sammanhang.

Det blir allt vanligare att vi begränsar oss till att leva i Romarbrevet 7 och citerar Pauli brottningskamp, "det jag vill det gör jag inte, men det jag inte vill det gör jag". Visst är detta ett uppbyggande kapitel om lagens oförmåga att frälsa oss och en skildring av vår mänskliga brottningskamp. Men Romarbrevet 7 kommer efter Romarbrevet 6. Där är det tydligt att vi är kallade att segra över.

Inlägget drar iväg i längd nu, men vad jag vill säga är detta: Synden är både en skuld som vi blivit förlåtna och en makt att besegra. Det gör vi genom Guds nåd som ingjuter kraft i oss att övervinna olika synder i våra liv.

Detta är en kärnpunkt i evangeliets omvändelseförkunnelse som alltsomoftast har tappats bort.

Skedrevolutionen och Jesus i Nordstan

Påväg genom Nordstan stötte jag idag på en ung kvinna som inledde med att säga typ: "Jag och några vänner har gjort några serier. Vi vill påverka människor att vara snälla mot djuren istället för att äta dem." Så långt i samtalet var jag föga intresserad om det inte vore för gnistan och passionen som tjejen utstrålade. Jag bromsade in en aning. Då kom ordet - "skedrevolutionen". Hon sa sig ha startat en sådan. På ett av sina fingrar hade hon en liten virkad kossa med en sked. Så sött, så avväpnande. Jag stannade, log och tittade in i hennes ögon. "Jag antar att du tjänar Krishna", sa jag. Hon hade en liten elefant i ett smycke runt halsen och jag förstod vart hon var påväg med talet om djuren. Hon gjorde stora ögon. "Hur visste du det?"
Jag frågade lite om hennes bakgrund. Hon var makedonska och hade ryskortodox bakrund. Det gjorde ont i mitt hjärta. Jag förklarade vem jag var och började dela evangeliet med henne. Jag lade tyngdpunkten vid att vi har ETT LIV PÅ OSS och att vi sedan kommer att dömas, att Jesus älskar henne och att sann kärlek flödar från det han gjorde på korset. Hon var berörd, ögonen glansiga och ordet "wow" kom flera gånger över hennes läppar. Vad som händer framöver vet Gud, men jag fick i alla fall ta mitt ansvar som kristen och så ett frö. Men Nena sa något som skar djupt inom mig. Orden var inte exakt dessa, men kontentan var ungefär: "Alla här säger att de är kristna, men ingen lever ett förvandlat liv. Ingen bär det andliga."

Oj vilken utmaning för oss som representerar Guds kyrka i Sverige! Efter att ha läst en av Nenas serier måste jag konstatera att Krishna-folket gjort en smart framställning med fokus på sinnets förvandling och ett liv bortom köttsliga begär. Flera korn av sanning. Många livsfarliga villfarelser. Men vi som kyrka måste inse vårt förytligande i många fall och återvända till kraftkällan: Ordet och Anden. Vi måste erbjuda ett liv som segrar över synden och leder in i en djup gudsgemenskap. Om inte det sker kommer andra strömningar, likt New Age och Hare Krishna att plocka den mogna frukt som finns över hela vårt land. Det får inte ske, men det sker.

Herre, hjälp oss!

En dags kost av intryck

"Människan ska inte leva endast av bröd, men av allt som utgår från Guds mun."
- Gud

TV:n sattes på direkt när du vaknade och du lyssnade till nyheterna medan du satte på kaffet och gjorde frukost. Det kändes skönare att låta TV:n stå på i bakgrunden så att det inte skulle vara så tyst. Vid frukostbordet läste du förstrött berättelsen på mjölkpaketet samtidigt som du hörde med ett öra på Nyhetsmorgon. På vägen till jobbet fick din ipod uppgiften att bryta tystnaden och trots att du ansträngde dig för att titta rakt fram lyckades du inte undgå de många reklamskyltar som kantade vägen och manade dig till diverse olika inköp. Väl på jobbet umgicks du med arbetskamraterna. Du var from nog att vara tyst när de talade illa om en kamrat som inte var med vid lunchen, men lyssnade gjorde du. Och påverkades. På vägen hem från jobbet gjorde du samma sak som när du åkte dit och väl hemma var klockan snart 18.00 och det var dags för Rapport. ”Man måste ju trots allt hänga med i det som händer”, tänkte du. Efter att ha ätit och pratat lite om dagen med din bättre hälft försökte du läsa Bibeln en stund. Det kändes inte som om det gav särskilt mycket; du kände dig rastlös på något sätt. Det var svårt att slappna av och att koncentrera sig, så du valde istället att slå på ”Morden i Midsomer” och slappna av lite i soffan. Du kände att du var värd det efter en lång dag på jobbet.

Guds fråga till oss: hur mycket av dagskosten kom från mig?