Sexualdrift och synd

Att vi har begär är ju inte konstigt, alla är vi skapade med olika fysiska begär. Exempelvis sexdriften är ju i sig inte ond. Kyrkan har vissa perioder trott och lärt det, av rädsla för att folk skulle låta begäret styra. Detta är ju inte rätt väg. Sexualbegäret är ju något gott och gudagivet, förutsatt att det levs ut inom de ramar (inom ett äktenskap mellan en man och en kvinna) som Gud har satt upp. Problemet är att en sådan stark drift som sexualdriften lätt går från att vara god till att bli gud. Största religionen i världen i dag är måhända Kristendomen. Men dess största utmanare är inte främst Islam, utan Sex. Sex har blivit en religion. Och detta - det är avgudadyrkan.

För det är ju detta som är grejen med de olika legitima begär som vi har. De är givna av Gud, men de ÄR INTE Gud. Då blir det synd - avgudadyrkan. Detta är ett problem för många idag, även kristna. Hörde statistik (sorry att jag inte har källan tillgänglig nu) om att 40 % av amerikanska pastorer surfar på porr. Genomsnittsåldern för när ett barn första gången ser pornografi i USA är 11 år.

Hur gör vi när ett begär tar makten över oss. Ja, inte som kyrkan ibland har försökt - skuldbelägger och demonifierar begäret. Detta bygger ju exempelvis Buddhismen på. De ska döda begäret. När en munk får begär kan han försöka se alla kvinnor som sina systrar. Funkar inte det kan han meditera på ett kranium och påminna sig om att alla kvinnor ser ut så inuti. Sjukt, eller hur?

Nej, lösningen på att segra över ett begär är att ersätta det med ett starkare begär. Vi måste till korset, drabbas av den första kärleken till Jesus. Fyllas av hans Ande - den Helige Ande! Då börjar vi älska honom mer än allt och älska att leva heligt.

Syndens begär

Att vi har begär till syndiga saker är knappast en nyhet för någon. Lite mer främmande känns uttrycket att synden har begär till oss. Men så är det. I alla fall om man får tro det Bibeln säger om saken. Redan i det fjärde kapitlet ger den oss uppenbarelse om det. Det handlar om svartsjuka och mord. Det handlar om Kain.

Och HERREN sade till Kain: "Varför är du vred och varför är din blick så mörk? 7 Är det inte så att om du gör det som är gott, ser du frimodigt upp, men om du inte gör det som är gott, då lurar synden vid dörren. Den har begär till dig, men du skall råda över den." 1 Mos 4:6-7

Denna lilla passus är helt klart en grundbult för att vi ska förstå livet som människa. Vi kan utan tvekan konstatera att här presenteras synden som en aktiv, personifierad maktfaktor i tillvaron. Detta intressanta perspektiv är, påstår jag, mycket negligerat i förkunnelsen av idag. När vi talar om synden (om vi ens gör det) är det mest perspektivet med ett juridiskt tillstånd som är cancellerat i och med Golgata, eller så talar vi om syndakatalogen med alla dess avarter av synder (i plural), där många av dessa "synder" ofta inte kan sägas vara annat än kulturellt avhängiga påbud. Temat som första Moseboken 4 ger oss plockas upp med besked av Paulus i Romarbrevet, kapitel 5-8. Vill du studera synd, läs de kapitlen. Där förekommer hamartia 48 ggr (av totalt 64 ggr i NT om jag inte missminner mig). De kapitlen bör med andra ord väga ganska tungt för hur vi ser på synd.

Och så till sist en fråga: Är alla synd lika inför Gud?

Lite grundtextgodis

På grekiska språket markerar man inte det man tror på med en preposition som vi gör i svenskan. Alltså, man skriver oftast inte "tro på Jesus", utan helt enkelt "tro Jesus" och så låter man kasus (nominativ, genitiv, dativ, ackusativ) bestämma ordets funktion i meningen. Exempelvis i följande bibelord:

21 Men nu har utan lagen en rättfärdighet från Gud blivit uppenbarad, en som lagen och profeterna vittnar om, 22 en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus, för alla som tror. (Rom 3:21-22a)

Här står det "tro" och sedan "Jesus Kristus" i genitiv. Man har då två möjligheter när man översätter: (1) den "vanliga" översättningen att tron är på Jesus Kristus eller (2) en s.k. subjektiv genitiv som snarast skulle översättas "Jesu tro", eller eftersom "pistis" (tro) betyder både "tro" och "trofasthet" skulle det alltså kunna röra sig om "Jesu Kristi trofasthet". Intressant, va?

Ett liknande exempel finns i Mark 11:22 i storyn om fikonträdet som Jesus förbannade. Han svarar lärjungarna "Tro på Gud", ordagrant: "Ha tro Gud" (där Gud står i genitiv)
Det skulle alltså här kunna översättas: "Ha Guds tro!"

Ja, nu ska jag inte trötta ut dig längre, men tänk vilka djup det finns i den heliga Skrift. Och ni som tyckte detta var tråkigt och ointressant, glöm inte att jag varnade dig med rubriken.

Ha en riktigt välsignad helg!

Typologisk bibeltolkning

Ett gammalt beprövat sätt att läsa Bibeln, i synnerhet Gamla testamentet är den s.k. typologiska bibelförståelsen. Typologi handlar om att en företeelse eller en person pekar fram emot något annat och fungerar som ett slags profetisk symbol för detta. Den typologiska bibelförståelsen
handlar därför i första hand om gammaltestamentliga karaktärer och händelser som är likt skuggor av det som vi får presenterat i Nya testamentet. Talesättet att det nya finns i det gamla förvarat, det gamla blir i det nya förklarat är en ganska träffande beskrivning av
ett sånt här symboliskt förhållningssätt till Bibeln. Josef är en profetisk bild som pekar mot en lidande och förskjuten Messias, genom att han förkastas av sin familj och sedermera av Potifar, till slut blir upphöjd och för med sig räddning till en hel värld och försoning till
sin egen familj. Mose är också han en profetisk bild på Messias som befriar sitt folk ur slaveri. Uttåget ur Egypten kan ses som en avfärd från det sataniska riket, vandringen genom röda havet som dopet. David är ytterligare en bild på Messias. Han är den segrande konungen
som befriade Israel från främmande makter; på samma sätt avväpnade Jesus Kristus Satan och hans fördärvsmakter för att etablera Guds rike på jorden.

Kyrkans tidlösa skatt

Postmodernitetens vindar har blåst ett tag. Alla har sin sanning och mitt i denna snålblåst är vår utmaning som kyrka att på ett tidsrelevant sätt förkunna det tidlösa. Den kristna tron rör sig på båda planhalvorna - den är en subjektiv erfarenhet av en objektiv sanning. Detta kan vi aldrig komma ifrån och som så ofta så utgör dessa två sidors ytterligheter två diken.

Å ena sidan kan vi fastna i hårklyverier om vad som är "renlärigt" och "objektivt sant". Detta har ofta skett och sker förjämnan i kyrkohistorien. Då räcker det inte med att Kristus är sann Gud och sann människa, utan man lär komma fram till exakt hur hans mänskliga och gudomliga natur förhåller sig till varandra. Är de kanske sammanfogade som två kammar eller mera totalt förenade som ett järn upphettat i elden, där man inte kan skilja glöden från järnet?

Andra diket är det som stora delar av frikyrkan istället styrt rakt ner i, förmodligen ofta av en rädsla för hårklyverier som den jag nämnt ovan. Man styr ner i subjektivitetens dike. Här är det den personliga upplevelsen som väger tyngst (eller väger något över huvud taget) och individualismen visar sitt fula tryne. I detta är vi inte alls olika samhället i övrigt, där privatreligiositeten råder. Svensken är mer andlig än någonsin, men har inget till övers för kyrkan.

Är det då inte rätt att anpassa våra kyrkor helt åt svenskens önskning. Då kan vi äntligen få honom till kyrkan och påverka honom successivt. Saken är den att vi med stor sannorlikhet redan har sålt vår själ när han äntrar kyrkdörren. Vi halkar lätt in i en pragmatism som i sin skrifttolkning mer tänker på vad som "funkar" än på vad som är sant - "funkar" då i bemärkelsen gör svenske Svensson glad och får honom att gilla mig och min kyrka.

Självklart ska våra kyrkor funka! Självklart ska svensken stanna där och möta Jesus till frälsning. Men för att detta ska ske måste vi inse att kyrkans skatt är EVANGELIET, det oföränderliga, beprövade, historiskt sanna, objektiva EVANGELIET om Jesu liv, död och uppståndelse. Däri finns kraften. Däri finns församlingstillväxten. Däri finns segern.

Gamla Testamentets lagiska Gud?

Det är vanligt att vi tänker oss Gamla testamentets gudsbild som lagisk i kontrast till den milda och förlåtande Gud som framträder i NT och som Jesus ger ett ansikte. En för stor polarisering mellan GT och NT har ibland inträffat (kyrkohistorien har i det här avseendet upprepat sig en mängd gånger) och det blir vilseledande och i värsta fall förödande för gudsbilden när vi spelar ut Bibelns två delar mot varandra. Jag vill lyfta fram en aspekt på nåd som tydligt framträder i GT, nämligen utväljandet.

Det var inte lagen som gjorde judarna till Guds folk, utan utväljandet. Han valde dem och de hade en relation till honom innan lagen gavs:

Därefter sade HERREN till Mose: "Gå till farao och säg till honom: Så säger HERREN: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig! 2 Mos 8:1

Gud kallar israeliterna "mitt folk", långt innan lagen gavs till dem. Varför? Eftersom han hade utvalt Abraham, på grund av dennes tro. Lagen gavs alltså till Israel, inte som en förutsättning för gemenskap med Gud, utan som en följd av den befintliga gemenskapen med Gud. Vilken skillnad det gör för vår gudsbild när vi ser detta!

Miljöpartist som har en del att lära Svenska kyrkan

Ta gärna en titt på Schlaugs artikel i Dagen om du inte redan gjort det. Här talas sanning som Weijeryd och Svenska kyrkans läronämnd skulle behöva idissla en aning i tanken. En sådan som Jesper Svartvik exempelvis, som sitter med just i läronämnden, kunde allt behöva sätta sig vid Schlaugs fötter och lära ett och annat. Docent i GT och professor och ändå kan Svartvik hosta upp en tolkning av 3 Mosebokens "Du ska inte ligga hos en man som man ligger hos en kvinna, det är en styggelse" som gör gällande att texten handlar om att män inte skulle behandla andra män som man behandlade kvinnor. Maken till dålig exegetik får man leta efter. Men visst kan man väl kosta på sig lite dålig bibeltolkning om man får vara politiskt korrekt. Patetiskt! Men det är glädjande att ett gammalt språkrör för miljöpartiet nu är ett språkrör för lite rim och reson - nämligen att kyrkan för evigt bör låta Skriften vara auktoriteten.