Bön - att inte impa, utan inympas!

"Lär oss att be" sa lärjungarna till Jesus. Man kan alltså växa i sitt bedjande och bli bättre på bön.

När vi tänker på förbättring är det lätt att fästa sig vid metoder. Så även med bön. Vi vill ha konceptet, steg 1,2,3 så att vi kan följa det och få resultat. Det är förståeligt. Men kan det vara så att vi ibland inte ser skogen för alla träd. Alltså, meditation, krigstungor, barnnödsbön, knäböjande, ikoner, tidegärdsböner i all ära, men - metoderna är inte själva bönen. Metoderna lär oss att be.

Visst är det väl möjligt att praktisera ovanstående metoder utan att egentligen be? Att det blir något annat än möten med Gud, en slentrianmässig vana, något för att impa på Gud. Och det är ju inte möjligt att imponera eller komplettera Gud. Han är fullkomlig och sig själv nog. Är det inte snarare fråga om att låta sig inympas, att vända hjärtat till Gud och låta sig fyllas av honom, hans vilja och hans Andes liv. "Detta är evigt liv att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus" (Joh 17:3).

Alltså, om man kan sysselsätta sig mig bönemetoder utan att fördenskull egentligen be, blir ju frågan om hur man vet att man verkligen ber relevant. Vad kännetecknar en bedjare? Jag skulle vilja svara att det är gudstillvändhet. Att vara en god bedjare är att vara centrerad kring Gud och medveten om hans närvaro. Detta kan man vara jämt, i vardagssysslorna, på arbetet och på ICA. Då går bönen från att vara en programpunkt till att bli en livsstil. Sursum Corda!

Varför bör man egentligen be?

Jag var för en tid sedan hos en vän och släkting i Stockholm och vi kom in på frågor man kan brottas med i tron. Brottas gör vi alla och det måste inte vara något dåligt med det. Faktum är att ur brottningskampen kan seger och andlig mognad komma. Tänk bara på Jakob i Bibeln (1 Mos 32).

Min vän erkände då att han ofta brottats med frågan varför vi ska be. Visst, det står i Bibeln, visst Jesus gjorde det, men - varför? Varför be till ett fullkomligt väsen som är allvetande och sig själv nog? Det är ju inte så att Gud faller av tronen eller får en dålig dag om vi inte fyller hans självbekräftelsekvot genom våra böner.

Jag tror att vi ska be av samma anledning som vi existerar. Syftet med vårt varande här på jorden sammanfattas i 1 Kor 1:9. Där står det att "Gud är trofast, som har kallat er till gemenskap med sin son Jesus Kristus." Vi är kallade till gemenskap med Gud. Och det är ju detta som är bön. Gemenskap. Läs gärna och fundera en aning över vad Jakob skriver i sitt fjärde kapitel, de fem första verserna. Han skräder inte orden när han kritiserar sina läsare för att be illa, "för att slösa bort allt på njutningar". Han går vidare och konstaterar att de inte kan vara vänner med världen utan att bli Guds fiender. Här tror jag vi har pudelns kärna. En god bedjare är en som lärt sig ha gemenskap med Gud.

Frågor för att mäta din integritet

Läste just en lista av bra frågor för att kunna mäta sin integritet. Tänkte dela den med er. Skynda inte igenom den. Det är lätt att "beta av" frågorna och svara som man önskade att det vara snarare än hur det egentligen är.

1 Hur väl behandlar jag människor från vilka jag inte kan få ut något?
2 Är jag transparent inför andra?
3 Spelar jag lätt rollspel beroende på vem jag är tillsammans med?
4 Är jag samme person när jag har strålkastarljusen på mig som när jag är ensam?
5 Är jag snar att erkänna att jag haft fel, även när jag inte pressas till det?
6 Sätter jag andra före min egen agenda?
7 Har jag en konstant moralisk standard eller låter jag situationen bestämma min etik?
8 Tar jag moraliska beslut även när de är svåra och har ett högt pris för mig personligen?
9 När jag har något att säga någon, talar jag direkt till vederbörande eller talar jag med andra om honom eller henne?
10 Är jag ansvarig ("accountable") inför minst en människa för vad jag tänker, säger och gör?

Feminism och en machoman

Levande läsning

Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar. Inget skapat är dolt för honom, utan allt ligger naket och uppenbart för hans ögon. Och inför honom måste vi stå till svars. Hebr 4:12-13

Människor ser till det yttre, Gud ser till hjärtat. Hjärtat är enligt Bibeln platsen för vår själ (personlighet, känslor) och ande (den innersta livslågan som tänts av Gud och vill till Gud). Att låta sitt inre formas till att bli odelat, starkt och gudfruktigt tar tid och kräver eftertanke. I denna process behövs mat för vårt inre - maten från det eviga och kraftfulla Gudsordet. Det är när jag utsätter mitt inre för Guds sanning som skräp kommer upp till ytan, blir belyst, avslöjat och förtärt. Där, inför Gudsordet, formas jag att kunna skilja på vad som är själsligt, det vill säga sprunget ur mig och mitt själsliv och vad som är ande och liv. Där, inför Guds sanning, luttras jag och renas likt i en smältugn när guld skiljs från slaggprodukter för att det ska bli rent och värdefullt. Men det fordras hetta. Jag måste ha en läsning där jag välkomnat Guds ande att tala. Hans närvaro måste vara prioriterad. Då kan jag närma mig Gudsordet som vore det en mötesplats. En plats där evigheten träder in i mig och min vardag.

De första kristnas andeledda skrifttolkning

Jag fokuserar lite under en tid här på Skriften som Det Profetiska Ordet. Och här har du anledningen (vilken jag lär basunera ut framgent): jag debuterar med en bok i ämnet. Den kommer ut i september med just titeln "Det profetiska ordet". Hur som helst, det var inte det jag skulle skriva nu.

Har du tänkt på hur frekvent de nytestamentliga skribenterna gör skriftutläggningar som ur ett historiskt-kritiskt tolkningsperspektiv verkar gripna ur luften. Gripna ur luften är de naturligtvis inte, utan inspirerade av Anden. Ett exempel:

"Där stannade han tills Herodes hade dött, för att det skulle uppfyllas som Herren hade sagt genom profeten: Ur Egypten kallade jag min son." (Matt 2:15)

Matteus citerade ett skriftställe ur Hosea bok som definitivt syftade på Israels uttåg ur Egypten. Evangelistens (andeledda) tolkning är dock att detta också kan appliceras på Jesu uppväxt och familjens flykt till och återkomst från Egypten.

Ett exempel till: I Matt 4:4 återger Matteus Jesu egna ord. Han frestas av Satan att göra ett brödunder och påpekar att människan inte ska leva endast av bröd, utan av varje ord ur Guds mun. Det är en parafrasering av 5 Mos 8:3 där "människan inte ska leva endast av bröd utan av allt som utgår från Guds mun". Det som åsyftas som utgående från Guds mun i 5 Mos är mannan från himlen, medan Jesu (och Matteus) poäng är att vi ska leva av Gudsordet, av hörsamheten och lydnaden inför det.

Listan med exempel kunde bli lång. Vi måste konstatera att de i första generationens kristna som utvaldes av Gud att nedteckna NT utförde karismatisk exegetik, eller "pingstbibelbruk" om man så vill. Deras uttolkningar har i sin tur blivit helig Skrift för oss tillsammans med GT. Varför skulle inte vi kunna tro att samme Ande som inspirerade dem kan vägleda oss till profetiska tolkningar idag. Naturligtvis inte för att upphäva den historiska läsningen. Inte heller för att lägga något nytt till Skrifterna. Men för att själva erfara Skrifterna!

Ledarskap

Läste just en tänkvärd artikel av pastor Stoval Weems om ledarskap. Artikeln är skriven i den amerikanska tidningen Catalyst och Weems nämner sina tre största misstag de senaste tio åren då han byggt Celebration Church, en av de snabbast växande kyrkorna i USa. SJu stycken var de för tio år sedan, numera är de över 10 000 på mötena. Läs artikeln här.