Skedrevolutionen och Jesus i Nordstan

Påväg genom Nordstan stötte jag idag på en ung kvinna som inledde med att säga typ: "Jag och några vänner har gjort några serier. Vi vill påverka människor att vara snälla mot djuren istället för att äta dem." Så långt i samtalet var jag föga intresserad om det inte vore för gnistan och passionen som tjejen utstrålade. Jag bromsade in en aning. Då kom ordet - "skedrevolutionen". Hon sa sig ha startat en sådan. På ett av sina fingrar hade hon en liten virkad kossa med en sked. Så sött, så avväpnande. Jag stannade, log och tittade in i hennes ögon. "Jag antar att du tjänar Krishna", sa jag. Hon hade en liten elefant i ett smycke runt halsen och jag förstod vart hon var påväg med talet om djuren. Hon gjorde stora ögon. "Hur visste du det?"
Jag frågade lite om hennes bakgrund. Hon var makedonska och hade ryskortodox bakrund. Det gjorde ont i mitt hjärta. Jag förklarade vem jag var och började dela evangeliet med henne. Jag lade tyngdpunkten vid att vi har ETT LIV PÅ OSS och att vi sedan kommer att dömas, att Jesus älskar henne och att sann kärlek flödar från det han gjorde på korset. Hon var berörd, ögonen glansiga och ordet "wow" kom flera gånger över hennes läppar. Vad som händer framöver vet Gud, men jag fick i alla fall ta mitt ansvar som kristen och så ett frö. Men Nena sa något som skar djupt inom mig. Orden var inte exakt dessa, men kontentan var ungefär: "Alla här säger att de är kristna, men ingen lever ett förvandlat liv. Ingen bär det andliga."

Oj vilken utmaning för oss som representerar Guds kyrka i Sverige! Efter att ha läst en av Nenas serier måste jag konstatera att Krishna-folket gjort en smart framställning med fokus på sinnets förvandling och ett liv bortom köttsliga begär. Flera korn av sanning. Många livsfarliga villfarelser. Men vi som kyrka måste inse vårt förytligande i många fall och återvända till kraftkällan: Ordet och Anden. Vi måste erbjuda ett liv som segrar över synden och leder in i en djup gudsgemenskap. Om inte det sker kommer andra strömningar, likt New Age och Hare Krishna att plocka den mogna frukt som finns över hela vårt land. Det får inte ske, men det sker.

Herre, hjälp oss!

En dags kost av intryck

"Människan ska inte leva endast av bröd, men av allt som utgår från Guds mun."
- Gud

TV:n sattes på direkt när du vaknade och du lyssnade till nyheterna medan du satte på kaffet och gjorde frukost. Det kändes skönare att låta TV:n stå på i bakgrunden så att det inte skulle vara så tyst. Vid frukostbordet läste du förstrött berättelsen på mjölkpaketet samtidigt som du hörde med ett öra på Nyhetsmorgon. På vägen till jobbet fick din ipod uppgiften att bryta tystnaden och trots att du ansträngde dig för att titta rakt fram lyckades du inte undgå de många reklamskyltar som kantade vägen och manade dig till diverse olika inköp. Väl på jobbet umgicks du med arbetskamraterna. Du var from nog att vara tyst när de talade illa om en kamrat som inte var med vid lunchen, men lyssnade gjorde du. Och påverkades. På vägen hem från jobbet gjorde du samma sak som när du åkte dit och väl hemma var klockan snart 18.00 och det var dags för Rapport. ”Man måste ju trots allt hänga med i det som händer”, tänkte du. Efter att ha ätit och pratat lite om dagen med din bättre hälft försökte du läsa Bibeln en stund. Det kändes inte som om det gav särskilt mycket; du kände dig rastlös på något sätt. Det var svårt att slappna av och att koncentrera sig, så du valde istället att slå på ”Morden i Midsomer” och slappna av lite i soffan. Du kände att du var värd det efter en lång dag på jobbet.

Guds fråga till oss: hur mycket av dagskosten kom från mig?

Har jag mördat min blogg?

Att jag har växlat ner rejält är väl uppenbart. Från en ambitionsnivå där inläggen duggade relativt tätt, åtminstone en gång i veckan, har de nu sinat så att det nästan har gått en månad sedan jag skrev något. Man skulle kunna tro att jag tröttnat, vrickat fingrarna eller inte bryr mig om mina regelbundna läsare (de är inte så många, men dock). Faktum är att jag är lite anti dela-sin-vardag-med-hela-cyberspace grejen som har blivit så populär i och med bloggandet. Tråkig, reserverad och torr? Kanske, men jag dristar mig att tro att mitt familjeliv och studentvardagen inte hör hemma på min blogg. Måhända har jag fel, eventuellt omprövar jag detta längre fram. Men i nuläget - icke!

Därför har jag försökt att skriva när jag har läst något särskilt i Skriften som jag vill lufta lite, eller något som har med församling och förkunnande att göra. Det för naturligtvis med sig att bloggen smalnar och att det inte är lika lätt att hosta upp något lika ofta. När jag väl skriver blir inläggen lite längre och man skakar av sig vissa personer efter de fem första raderna. Men det gör inget.

Om min blogg dog har den nu återuppstått. Inte lika tät på inlägg som förut kanske, men då och då dimper det kanske ner något guldkorn som förvandlar din dag och därmed en liten del av ditt liv.

Livet är nu. Ordet är Gud. God Jul.

Gustaf

Är våra liv buskage av tistlar?

I Markus 4 ger Jesus en liknelse som kanske kan sägas vara hans viktigaste. Han ställer nämligen frågan hur lärjungarna skulle kunna förstå några liknelser alls om de inte greppade den här. Fyra olika markplättar nämns som kan visa oss fyra kategorier av människor. Av tid och utrymmesskäl ska jag bara ta upp en av dem, tistlarna.

Sådden bland tistlarna är den jag särskilt vill stanna upp inför eftersom denna markplätt syftar på oss som Guds barn. Ödet för denna kategori är inte att de går evigt förlorade, utan snarare att deras liv inte bär frukt för evigheten. ”Världsliga bekymmer, bedräglig rikedom och begär efter allt annat kommer in och kväver ordet så att det blir utan frukt”, löd Jesu uttydning. Tistlarna har alltså att göra med hur distraktioner och begär efter olika saker växer upp parallellt med den gudomliga sådden och kväver den. Jorden urlakas, gudstillvändheten avtar, och i takt med att det sker försvinner också förmågan att bära god frukt. Visst kan man fortfarande vara framgångsrik i människors ögon (även i ”andligt” avseende), men frukten för evigheten sinar, eftersom bevekelsegrunderna inte har sina djupaste rötter i att man vill behaga Gud. Ett mycket kraftfullt skriftställe som illustrerar detta och som jag rekommenderar dig att ofta återvända till är följande ord av aposteln Paulus.

Ty någon annan grund kan ingen lägga än den som redan är lagd, Jesus Kristus. Om någon bygger på den grunden med guld, silver och dyrbara stenar, eller med trä, hö och halm, så skall det visa sig vad var och en har byggt. Den dagen kommer att visa det, eftersom den uppenbaras i eld, och hur vars och ens verk är skall elden pröva. Om det verk någon har byggt består provet, skall han få lön. Men om hans verk bränns upp, skall han gå miste om lönen. Själv skall han dock bli frälst, men som genom eld. 1 Kor 3:11-15 (min kursivering)

Min kursivering ovan är för att förtydliga att detta bibelställe, precis som det om tistlarna, talar om människor som vi en dag kommer att möta i himlen; det talar alltså inte om de förlorade. Alla kristnas livsverk ska prövas i eld och elden är en bild som ofta illustrerar Guds helighet. Så gör den även här. Guds helighet prövar inte främst våra handlingar utan tillvändheten till Gud i våra handlingar. Sant lärjungaskap handlar minst lika mycket om inre motiv som yttre disciplin. Är du en av de många kristna vars hjärta och livsstil är ett buskage av tistlar? Har du insett det har du kommit längre än de många som är omedvetna om sitt tillstånd. Tistlarnas svåråtkomlighet ligger i att de ofta inte avslöjas för vad de är, utan istället rättfärdigas deras närvaro. ”Alla andra lever ju såhär!” Och så tillåter vi tistlarna att växa parallellt med den goda sådden tills de kväver dess förmåga att bära frukt.

Vi behöver vaka över våra liv så att de handlar om att behaga Gud i alla avseenden. Långt ifrån allt vi gör kommer att lyckas, men om motiven är att Jesus ska bli ärad kommer han att bli nöjd och vi kommer också att bära rik frukt eftersom vi då är i honom. ”Om någon förblir i mig och jag i honom så bär han rik frukt” (Joh 15:5a). Detta ord från Jesus är en beskrivning av hur det faktiskt fungerar i livet tillsammans med Gud. När närheten och enheten med Kristus ligger till grund för våra motiv och handlingar, då kan inte dessa undgå att bära frukt för evigheten. Och visst är det att lyckas!

Bergling i "Annas Eviga"

Jag såg för några dagar sedan "Annas Eviga", ett program som lyfter fram religiösa/etiska frågor i ett samtal ofta med två företrädare från diametralt olika åsiktshorisonter och en mer i mitten. Så var det också den här gången. Till samtalet var ärkeateisten Christer Sturmark, religionspsykologen Anton Geels och församlingsledaren Linda Bergling inbjudna. Jag blev riktigt imponerad av Linda. Få företrädare för kyrkan har enligt min mening skött sig så bra framför kamerorna som hon gjorde. Hon var lugn, trygg och vänlig. Hon ingav förtroende. Hon avbröt aldrig de andra två, hon krävde inte ens att få tala till punkt när hon själv blev avbruten. Men så fort hon fick ordet talade hon klarspråk om vad Jesus har betytt och betyder för henne. Hon talade med en avväpnande enkelhet och värme, men utan att vara mesig och otydlig. Jesus lever, Jesus hade mött henne, och Jesus vill möta varje människa, var det självklara budskapet.

Jag respekterar Sturmarks ateism, ty den verkar vara ärlig. Men i det här samtalet gjorde han bort sig. Han var inte mottaglig för professorns (!) korrigeringar om att Sturmarks bok lämnar en del i övrigt att önska angående nyreligiösa rörelser i Sverige. När Geels menade att Sturmark behöver läsa på bättre där, intog han genast försvarsställning och menade att han är väl påläst men att det "nog inte håller med varandra". Det är inget annat än högmod och en stor portion brist på självinsikt.

Inför Linda vägde Sturmark också lätt. (Förmodligen för att bakom hans ord är det tomt, men bakom hennes finns Jesus.) Man kunde tydligt se hur han studsade och vred sig på stolen så fort hennes lugna, tydliga förkunnelse om Jesus ljöd. Många gånger var han oförskämd och avbröt henne med ord som. "Du menar att du TROR att Jesus sa det och det till dig....du menar att du TROR att du har mött Gud....nej nu talar du som om Bibeln vore sann Linda." Jaha, Christer - so what. Naturligtvis talar en kristen som om Bibeln vore sann. Vem har sagt att man alltid måste böja sig för postmodernismens paradigm i sina formuleringar?

Nej, samtalet var övervägande positivt, sett från ett kristet perspektiv. Det är så gott att se representanter för Jesus som vågar stå upp för kraften i evangelium i media. Mer sådant framöver. Way to go, Linda!

Inför söndag

En seg fredag har börjat. Maria har gått till jobbet och Levi vill leka hela tiden. Jag är tjock i halsen och känner mig tung i kroppen. Surt. Jag har inte tid med det idag. Har två gudstjänster att predika i på söndag och skåpmat duger ju aldrig. Det vill till att ta sig rejält med tid att förbereda idag.

Jag jobbar med att ändra mitt predikande en aning. Jag har en tendens att vilja säga för mycket. För många bibelord, för många punkter, för mycket stoff. Det finns nog tillfällen då man ska "downloada" så mycket information man bara kan i ett seminarium eller ett bibelstudium. En söndag förmiddag är detta nog inte alltid förtjänstfullt. Blir det för mycket att ta in minskar nog påverkan på åhörarna. Sen är det också det perspektivet att det är svårt att som förkunnare "vara ett" med eller "bära bördan" av så mycket stoff samtidigt. Jag menar, ärligt talat, hur ska man kunna förvänta sig att församlingen kommer ihåg och blir bärare av sådant jag själv som förkunnare har svårt att minnas utan utkast. Nej, detta måste det bli ändring på. Mindre stoff, presenterat på ett mer kraftfullt och engagerande sätt! Sursum Corda!

Kontrasten i Joh 4

I berättelsen om Jesu möte med kvinnan vid Sykars brunn ser vi alltså Mästarens exeptionella förmåga att förmedla evangelium i det personliga mötet. Vi ser också vilket enormt resultat detta gav; genom henne vanns stora delar av staden där hon bodde. Ren multiplikation alltså. Men vi ser något mer intressant mot textsammanhangets slut. Kontrasten mellan Jesus och hans lärjungar.

När de kom tillbaka var de förvånade över att han talade med en kvinna. Att hon dessutom var samariska måste ha tett sig stötande för dem. Att samarierna var etniskt och religiös förorenade var en självklar judisk ståndpunkt. Lärjungarna var som folk är mest, formade av kulturella, religiösa och sociala normer - normer som Jesus inte var rädd att rucka på om de stod ivägen för någons frälsning.

Vad vi också finner i lärjungarna (och som vi nog ofta kan identifiera oss med) är deras omsorg om det jordiska. De kommer med maten och nu är det tid att smaska på revbensspjäll tillsammans med Jesus. Vad är det för fel med att smaska på revbensspjäll nudå, kanske du tänker. Ingenting alls naturligtvis. Lärjungarnas brist består inte i att de har omsorg om det lekamliga. Mycket troligt hade Jesus bett dem gå och hämta mat, medan han "vilade" vid brunnen. Deras brist var snarare att deras fokus på mat hade skett på bekostnad av vad Anden höll på att göra i nuet. Här ser vi en tydlig kontrast mellan dem och Jesus. Han är helt fokuserad på vad som har skett och är påväg att ske. Kvinnan har gått in till staden och snart skulle skarorna komma för att möta sin frälsare. Nu var inte tid för en avslappnad middag i goda vänners lag. Nu var det tid för vaksamhet, för lyhördhet gentemot Anden.

Kontrasten blir ännu klarare genom Jesu svar och den korta undervisning som han ger därefter. "Jag har annan mat att äta som inte ni känner till..." Här tänker lärjungarna naturligtvis på fysisk föda och Jesus fortsätter: "Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig..." Wow! Vilken suverän undervisning! Sådär fungerar vi också. När våra sinnen ställer in sig på något väldigt mycket är kroppen i samklang med detta och vi intresseras inte av mat. Så, just så, tror jag att det var för Jesus vid det tillfället.

Just utifrån denna vaksamhet och överlåtelse till Andens ledning kunde han säga: Skördetiden är nu, inte senare! Och resultatet blev därefter.