"Min son, ta vara på mitt tal. Vänd ditt öra till mina ord. Låt dem inte vika från dina ögon, bevara dem i ditt hjärtas djup.Ty de är liv för var och en som finner dem och läkedom för hela hans kropp." Ords 4:20-22
Gudsordet är utan tvekan fullpackat av liv och kraft. Det skapade världsalltet och det uppehåller vår existens. Guds undervisning "skänker själen liv", som psalm 19 säger. Det finns dock ett litet "men", ett litet förbehåll som vi ser mot slutet av det citerade bibelordet. Orden är liv för "var och en som FINNER dem".
Om det är möjligt att finna Gudsordet, måste det också vara möjligt att gå miste om det. Och visst är det väl så. Att vara en nog så kompetent bibelkännare är inte synonymt med att ha mött Ordet i den mån att det påverkat mig och genererat liv in i min livssituation. Mycket står och faller med vilken attityd vi kommer till bibelordet. Först i ett ödmjukt erkännande av tro på att Bibeln är unik och gudsinspirerad kan vi vara öppna för samme Ande som inspirerade den. Han vill nämligen vara med vid dess uttolkning också.
"Vänd er till mig när jag varnar er. Se, jag skall låta min Ande flöda över er, jag skall låta er lära känna mina ord." Ords 1:23
fredag 3 juli 2009
onsdag 24 juni 2009
Det Profetiska Ordet
"Så mycket fastare står nu det profetiska ordet för oss, och ni gör rätt i att hålla er till det som till ett ljus som lyser på en mörk plats, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan." 2 Petr 1:19
Av sammanhanget står det klart att Petrus syftar på Bibeln såsom han känner den: Gamla testamentet och förmodligen några av NT:s tidigaste skrifter. Petrus talar om händelsen han var med om på förklaringsberget där Mose och Elia uppenbarade sig för Jesus och hans innersta krets av lärjungar. Mose är förknippad med Torah och med världens begynnelse, Elia med profettjänst och världens slut. Petrus säger att Skriften nu har fått en större dignitet i hans liv. Förmodligen hade det blivit mer levande och påtagligt för aposteln efter mötet med Guds härlighet på berget. Just så är det. I Guds närvaro får Skriften alltid en förnyad aktualitet. Och visst är det anmärkningsvärt att Petrus kallar skrifterna "Det profetiska ordet". Så såg han på dem, som ett ord ifrån evigheten som ständigt är aktuellt.
Av sammanhanget står det klart att Petrus syftar på Bibeln såsom han känner den: Gamla testamentet och förmodligen några av NT:s tidigaste skrifter. Petrus talar om händelsen han var med om på förklaringsberget där Mose och Elia uppenbarade sig för Jesus och hans innersta krets av lärjungar. Mose är förknippad med Torah och med världens begynnelse, Elia med profettjänst och världens slut. Petrus säger att Skriften nu har fått en större dignitet i hans liv. Förmodligen hade det blivit mer levande och påtagligt för aposteln efter mötet med Guds härlighet på berget. Just så är det. I Guds närvaro får Skriften alltid en förnyad aktualitet. Och visst är det anmärkningsvärt att Petrus kallar skrifterna "Det profetiska ordet". Så såg han på dem, som ett ord ifrån evigheten som ständigt är aktuellt.
Bibeln - Guds ord?
Har du tagit ett "mannakorn" någon gång. Om inte, gör det här. Onödig och löjlig fatalism eller gudagivet bibelbruk? Man kan ha olika utgångspunkter och åsikter om att ta en vers ur sitt sammanhang på det sättet. Själv har jag inget principiellt mot att plocka lösryckta verser och låta dem profetera in i min livssituation. Visst ska vi inte bygga teologi på sådant, men likväl kan det både vara uppfriskande och ge gudomlig vägledning enligt mig. Varför då? Jag anser att om Bibeln är Guds ord, så är den per definition profetisk. Detta tänkte jag utveckla mer framöver här på bloggen. Vad gör Bibeln så unik? Vad finns det för skäl att plocka verser ur sitt sammanhang? Hur kommer det sig att Gud kan tala in i min konkreta situation genom det skrivna ordet? Är allt i Bibeln profetiskt? Ska försöka skriva åtminstone en gång i veckan, på återseende.
Gustaf
Gustaf
måndag 25 maj 2009
Att tänka och känna
Några tankar om sambandet mellan våra tankar och våra känslor. Jag var själv helt ouppmärksam på detta samband de första 20 åren av mitt liv, men har på senare tid insett hur oerhört viktigt detta är för vår andliga utveckling. Känslor kommer inte flygande in i vår kropp från landet Ingenstans; de är ett naturligt utflöde av vårt tankeliv. Du tänker på din familj och känner en stark längtan, du tänker på H&M reklamen och känner åtrå, du tänker på sjukdomar och känner dig rädd, du tänker på allt djävulskap i världen och känner dig nedtyngd och illa till mods. Att förändra sitt känsloliv handlar om att förändra sitt tankeliv. Som kristna måste vi tänka på det som är gott, rätt och rent. Detta talade den helige Ande till mig om för några år sedan när jag kämpade hårt för att ha en viss tid avsatt för att söka Gud varje dag. I denna kamp blev jag ibland mycket frustrerad när något kom i vägen så att jag inte fick så mycket tid för bön som min målsättning var. Den helige Ande sa då till mig att det inte spelar någon större roll för min andliga utveckling om jag tillbringar flera timmar i bön varje morgon när jag marginaliserar Gud resten av dygnet. Frågan för mig blev naturligtvis hur jag skulle gå tillväga för att inbjuda Gud betydlig mer i vardagen. Det viktigaste jag kom fram till var att för att involvera Gud behöver jag ofta tänka på honom. Hade jag varit en uppmärksam bibelläsare skulle jag insett att Gud redan hade talat genom aposteln Paulus just angående denna viktiga sanning:
Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er. Låt alla människor se hur vänliga ni är. Herren är nära. Gör er inga bekymmer för morgondagen utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse. Då skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus. För övrigt bröder, allt som är sant och värdigt, rätt och rent, allt som är värt att älska och uppskatta, ja allt som kallas dygd och förtjänar beröm, tänk på allt sådant. Fil 4:4-8
Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er. Låt alla människor se hur vänliga ni är. Herren är nära. Gör er inga bekymmer för morgondagen utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse. Då skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus. För övrigt bröder, allt som är sant och värdigt, rätt och rent, allt som är värt att älska och uppskatta, ja allt som kallas dygd och förtjänar beröm, tänk på allt sådant. Fil 4:4-8
söndag 26 april 2009
Bort med skulden, del 2
Så långt är de flesta kristna med. Vi ska bekänna till Gud. Men hur kraftfull är egentligen bekännelsen som går endast till Herren i det fördolda? Hur relevant är det för Gud (och därmed oss) när skuld föreligger människor emellan, men allt vi gör är att be Gud om förlåtelse? Bibeln stannar inte där:
HERREN talade till Mose. Han sade: "Säg till Israels barn: När en man eller kvinna begår någon av de synder som människor kan begå och handlar trolöst mot HERREN och ådrager sig skuld, skall han bekänna den synd han har begått och ersätta det orätta till dess fulla belopp och till det lägga en femtedel av värdet. Detta skall han ge åt den som han har gjort orätt emot. Men om den drabbade inte har någon nära släkting, som kan ta emot gottgörelsen för hans orätt, skall ersättningen för detta ges åt HERREN och tillhöra prästen...(4 Mos 5:5-8)
Principen från Guds ord är att vertikal försoning inte är tillräckligt. Liksom Golgatas horisontella bjälke hänger på pålen, är det kristna livet försonade relationer mellan människor, likaväl som försoning med Herren. Dessa två "bjälkar" är oupplösligt sammanfogade i korset. Gud vet väl om exakt vilka synder du har begått. Men varför i all sin dar går vi inte till varandra och bekänner. Jesus var inne på samma spår i bergspredikan. Hans tes var att Gud inte tar emot ditt offer när du kommer inför honom och står i skuld till en broder (se Matt 5:23-24).
Det finns en kraft i bekännelsen människor emellan som bryter nacken av skulden. Det är så viktigt att vi tar dö på den, annars förgiftas såväl vår personlighet som vår omgivning. Bekännelsen är botemedlet, men det är ett beskt sådant. Men valet är ditt: tappa ansiktet eller ha kvar masken?
I bekännelsen finns läkedom och frihet. Tänk om vi slutade att nöja oss med att "jag är ju frälst" och inse att även våra sociala liv behöver bli frälsta. Tänk den dagen då frälsningen genomsyrar alla dina relationer! Då lever du ut Gudsriket!
"Bekänn alltså era synder för varandra och be för varandra, så att ni blir botade." (Jak 5:16a)
HERREN talade till Mose. Han sade: "Säg till Israels barn: När en man eller kvinna begår någon av de synder som människor kan begå och handlar trolöst mot HERREN och ådrager sig skuld, skall han bekänna den synd han har begått och ersätta det orätta till dess fulla belopp och till det lägga en femtedel av värdet. Detta skall han ge åt den som han har gjort orätt emot. Men om den drabbade inte har någon nära släkting, som kan ta emot gottgörelsen för hans orätt, skall ersättningen för detta ges åt HERREN och tillhöra prästen...(4 Mos 5:5-8)
Principen från Guds ord är att vertikal försoning inte är tillräckligt. Liksom Golgatas horisontella bjälke hänger på pålen, är det kristna livet försonade relationer mellan människor, likaväl som försoning med Herren. Dessa två "bjälkar" är oupplösligt sammanfogade i korset. Gud vet väl om exakt vilka synder du har begått. Men varför i all sin dar går vi inte till varandra och bekänner. Jesus var inne på samma spår i bergspredikan. Hans tes var att Gud inte tar emot ditt offer när du kommer inför honom och står i skuld till en broder (se Matt 5:23-24).
Det finns en kraft i bekännelsen människor emellan som bryter nacken av skulden. Det är så viktigt att vi tar dö på den, annars förgiftas såväl vår personlighet som vår omgivning. Bekännelsen är botemedlet, men det är ett beskt sådant. Men valet är ditt: tappa ansiktet eller ha kvar masken?
I bekännelsen finns läkedom och frihet. Tänk om vi slutade att nöja oss med att "jag är ju frälst" och inse att även våra sociala liv behöver bli frälsta. Tänk den dagen då frälsningen genomsyrar alla dina relationer! Då lever du ut Gudsriket!
"Bekänn alltså era synder för varandra och be för varandra, så att ni blir botade." (Jak 5:16a)
Bort med skulden
Kom just hem från ett kvällsmöte på Klädesholmen, Tjörn. Det var riktigt kul i kväll att vara där. Jag hade med mig ett gäng excellenta lovsångare/musiker med Anton Svensson i spetsen, lovsångsledare i Göteborgskyrkan. Vilken kille! Han är suverän.
Jag hade upplevt tydligt att Gud ville att jag skulle tala om försoning och att bli fri från skuld.
Skuld är dåligt. Det är ett gift som förpestar våra inre liv och våra relationer. Vi måste bli fria från det. Ändå är det minst lika vanligt att kristna går och bär på skuldkänslor. Vi har höga ideal och misslyckas ofta att nå upp till dem. Bär man på skuld är man också benägen att skuldbelägga sin omgivning, har du tänkt på det. Har jag upptäckt att jag inte var så god som jag trodde, ska jag minsann hitta sätt att få dig att inse att inte heller du är så god som du trodde. Och så var den onda nedåtgående spiralen igång.
Men det värsta är att vi naivt tror att tiden läker alla sår. Det gör den inte. Skulden frodas och förvrider vår personlighet utan att vi märker det - så länge den får vara i det fördolda. För när den tas fram i ljuset rycks den upp med rötterna. Bekännelse botar skuld!
Jag hade upplevt tydligt att Gud ville att jag skulle tala om försoning och att bli fri från skuld.
Skuld är dåligt. Det är ett gift som förpestar våra inre liv och våra relationer. Vi måste bli fria från det. Ändå är det minst lika vanligt att kristna går och bär på skuldkänslor. Vi har höga ideal och misslyckas ofta att nå upp till dem. Bär man på skuld är man också benägen att skuldbelägga sin omgivning, har du tänkt på det. Har jag upptäckt att jag inte var så god som jag trodde, ska jag minsann hitta sätt att få dig att inse att inte heller du är så god som du trodde. Och så var den onda nedåtgående spiralen igång.
Men det värsta är att vi naivt tror att tiden läker alla sår. Det gör den inte. Skulden frodas och förvrider vår personlighet utan att vi märker det - så länge den får vara i det fördolda. För när den tas fram i ljuset rycks den upp med rötterna. Bekännelse botar skuld!
måndag 20 april 2009
Homosexuella och medlemskap i frikyrkor
Förstasidan på Dagen i fredags handlade om att Saronkyrkan i Göteborg har omprövat sina krav inför ett medlemskap i församlingen. Man har sänkt tröskeln till den grad att en praktiserande homosexuell person nu ska få vara medlem. Jag tänkte dela några tankar om varför jag tror att man är på helt fel spår när man gör detta.
Man har genom detta beslut distanserat sig från den evangelikala familjen (som man menar sig tillhöra) i sin bibelsyn. Evangelikaler världen över sägs ofta betona omvändelse, behovet av mission och bibeltrohet. Gemensamt antog man 1974 den s.k. lausannedeklarationen, ett dokument som kort och koncist slår fast var man står i dessa frågor. Angående bibelsynen säger man där tydligt att hela bibeln är inspirerad av Gud, ofelbar i allt den påstår och enda felfria rättesnöret för det kristna livet. I frågan om homosexualitet är synd är bibeln tydlig, långt tydligare än Sarons föreståndare var när han fick frågan.
Att det är fel att ta detta steget handlar inte främst om ett medlemskap i en förening som fungerar juridiskt ombud för den lokala församlingen. Men att man välkomnar en praktiserande homosexuell som med-lemm i den lokala kroppen är att orientera sig bort från Bibelns undervisning om församlingstukt och ett liv i Kristi efterföljelse (1 Kor 5 och 6). Man accepterar ett bejakande av en livsstil i synd.
Det handlar inte om att homosexualitet är en värre synd än alla de andra omnämnda i 1 Kor 6 (ett sidospår är att Paulus ändå verkar gradera synder och mena att sexuell omoral är värre än mycket annat), utan att den som lever i en sådan relation har bejakat sin synd istället för att omvända sig från den. Detsamma vore sant om jag var medlem i en "girighetsklubb" som gick ut på att odla girighet hos sina medlemmar (banal och absurd jämförelse, jag vet). Försvarade jag girighetsklubben och inte ville omvända mig skulle jag inte kunna vara medlem i församlingen. Detsamma är sant om en som bejakar och försvarar en homosexuell livsstil. Saron bedriver en otrons teologi när man inte erkänner homosexualitetens syndfullhet och tror på evangeliets kraft att rena och befria den homosexuelle personen.
Men vi kan aldrig få en helt ren församling. Det är helt klart att vi aldrig kan konfrontera all synd och vi ska inte heller göra det som församlingsledare. Vårt kall är inte att vara poliser som springer runt och försöker kontrollera medlemmarna. Men vi är kallade att förkunna evangelium och efterföljelse. Den baptistiska församlingstanken innebär att lämna det gamla livet och leva för Kristus. Den som vill vara en efterföljare till Jesus måste förneka sig själv, ta sitt kors på sig och följa Jesus. Vi är frälsta helt och hållet av nåd och genom nåden får vi kraft att lämna olika synder och närma oss Jesus. Att tacka nej till denna efterföljelse är att tacka nej till församlingens vandring. Då är man, hur hårt det än låter, ute i kylan, även om man har kvitterat ut ett medlemskort från Saronkyrkan.
Man har genom detta beslut distanserat sig från den evangelikala familjen (som man menar sig tillhöra) i sin bibelsyn. Evangelikaler världen över sägs ofta betona omvändelse, behovet av mission och bibeltrohet. Gemensamt antog man 1974 den s.k. lausannedeklarationen, ett dokument som kort och koncist slår fast var man står i dessa frågor. Angående bibelsynen säger man där tydligt att hela bibeln är inspirerad av Gud, ofelbar i allt den påstår och enda felfria rättesnöret för det kristna livet. I frågan om homosexualitet är synd är bibeln tydlig, långt tydligare än Sarons föreståndare var när han fick frågan.
Att det är fel att ta detta steget handlar inte främst om ett medlemskap i en förening som fungerar juridiskt ombud för den lokala församlingen. Men att man välkomnar en praktiserande homosexuell som med-lemm i den lokala kroppen är att orientera sig bort från Bibelns undervisning om församlingstukt och ett liv i Kristi efterföljelse (1 Kor 5 och 6). Man accepterar ett bejakande av en livsstil i synd.
Det handlar inte om att homosexualitet är en värre synd än alla de andra omnämnda i 1 Kor 6 (ett sidospår är att Paulus ändå verkar gradera synder och mena att sexuell omoral är värre än mycket annat), utan att den som lever i en sådan relation har bejakat sin synd istället för att omvända sig från den. Detsamma vore sant om jag var medlem i en "girighetsklubb" som gick ut på att odla girighet hos sina medlemmar (banal och absurd jämförelse, jag vet). Försvarade jag girighetsklubben och inte ville omvända mig skulle jag inte kunna vara medlem i församlingen. Detsamma är sant om en som bejakar och försvarar en homosexuell livsstil. Saron bedriver en otrons teologi när man inte erkänner homosexualitetens syndfullhet och tror på evangeliets kraft att rena och befria den homosexuelle personen.
Men vi kan aldrig få en helt ren församling. Det är helt klart att vi aldrig kan konfrontera all synd och vi ska inte heller göra det som församlingsledare. Vårt kall är inte att vara poliser som springer runt och försöker kontrollera medlemmarna. Men vi är kallade att förkunna evangelium och efterföljelse. Den baptistiska församlingstanken innebär att lämna det gamla livet och leva för Kristus. Den som vill vara en efterföljare till Jesus måste förneka sig själv, ta sitt kors på sig och följa Jesus. Vi är frälsta helt och hållet av nåd och genom nåden får vi kraft att lämna olika synder och närma oss Jesus. Att tacka nej till denna efterföljelse är att tacka nej till församlingens vandring. Då är man, hur hårt det än låter, ute i kylan, även om man har kvitterat ut ett medlemskort från Saronkyrkan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)