Gamla människor

Det kan vara riktigt jobbigt eller en stor välsignelse att lyssna till gamla människor. Ålderdomen är naturligtvis tänkt av Gud som en tillgång. Den är nog tänkt att vara synonym med mognad, tålamod, vishet, självinsikt och - ja godhet och gudfruktighet, helt enkelt. Men så är ju bara fallet med de människor som aktivt har valt att låta Gud och livet forma dem till människor som är fyllda av kärlek och eftertänksamhet.

När så inte är fallet är ålderdomen förmodligen det värsta. Den syntes ju förstärka redan befintliga drag, sådana som kanske maskeras bättre i ungdomen. Jag sitter ofta på ett bibliotek i närheten av där jag bor och jobbar och skriver. Bibliotek är ju liksom åldringarnas plats. Flera gånger får man ofrivilligt lyssna till dem. Nyligen hörde jag ett gammalt par som bara pikade varandra och klagade hela tiden. Vilken ondska! Vilket helvete! Att leva med en människa som är tänkt att vara den största välsignelsen i mitt liv - och så blir det tvärt om. Det får mig att rysa. Men vad som är än viktigare är att det får mig att tänka till med hur jag gör med mina dova och dåliga sidor idag. Ska jag låta dem växa i de mörka hörnen av mitt hjärta eller ska jag lyfta fram dem i ljuset för att bli förvandlad?

Rikt citat om predikan

"Every sermon must be biblical,theological,practical AND personal. To cut out any component is homiletical abortion." / Rick Warren

Biblisk Faran finns att det exegetiska arbetet har fått stryka på foten i förarbetet till predikan. Då blir det lätt att man med ”proof texts” och dylikt får texten att betyda det man vill. Alla har vi gjort detta någon gång. Alla behöver vi vända oss bort från att våldföra oss på texten på det sättet.

Teologisk Från theos och logos, alltså ord om Gud, tal om Gud helt enkelt. Predikan ska vara centrerad kring Gud, inte ta sin kretsa kring förkunnaren, dennes tankar, frågor och erfarenheter. Dessa får naturligtvis vara med, men förkunnelsens kärna är naturligtvis Gud. Bibeln måste läsas theocentriskt och predikas likadant.

Praktisk Tillämpning, tillämpning, tillämpning. Du har levererat en sanning från Gud. Vad behöver vi alla göra nu i ljuset av denna sanning?

Personlig Ordet måste få ta mänsklig gestalt. Det måste märkas att det här har berört och talat till mig som förkunnare, annars ter det sig abstrakt och ointressant.

Homiletisk abort är det att ta väck någon av ingredienserna. Vi förkunnare måste alltid ställa oss frågan varför vi står på podiet. Vill vi imponera på människor eller influera dem med Sanningen

Pladder i nattmössan

Märkligt att jag kan känna någon form av vag skuldkänsla när jag loggar in på min blogg för första gången på evigheter. Tramsigt, egentligen - det är ju inga enorma mängder läsare som går och väntar på att jag ska skriva något på Förkunnarbloggen. Namnet bidrar förmodligen också till skuldkänslorna. Lite pretentiöst, jag vet. Det gör att man liksom känner tyngden i att bolla nyttigheter för förkunnare här i cyberrymden. Ärovärt, jovisst. Men då känner jag att man borde vara mer nitisk än vad jag är. Kanske ska släppa det. Ja, jag gör ju det i och med att jag nu sitter och hamrar ner detta klockan kvart i tolv med ögonen i kors. Inget vettigt, bara pladder.

Har just förberett predikan inför morgondagen. Det blir två möten. Först i vår kyrka, Göteborgskyrkan där jag lär passa barnen så att Maria kan lyssna på förkunnelsen. Sedan ut och slänga i sig lite mat för att sedan predika på NxtChurch's "GROW". Det kommer handla om just "grow". Tillväxten i det kristna livet är organisk, inte mekanisk. Den kommer inifrån och ut, från ett hjärta fyllt av gudsordet. Det kommer jag tala om utifrån Jesu liknelse i Mark 4 om de fyra markplättarna.

Och nu - IN I DIMMAN! God natt.

Källkritik

En konspirationsteori av världsvid signifikans som menar att ingen känner till detta utom gruppen som "upptäckt sanningen", faller naturligtvis på sin egen orimlighet.

Här kommer några tips för att bli bättre på kritisk granskning på nätet:

Vad har webbsidan för URL?

Se på toppdomänen (.org, .se, .com) osv...

Vem har gjort sidan?

Finns det några hänvisningar? Är upphovsmannen sakkunnig inom området?

Är materialet fakta eller reklam?

Hur ser webbsidan ut?

Är den strukturerad och överskådlig. Är språket vårdat och fritt från stavfel?

Finns det litteraturförteckning och referenser?

Framgår det vilka källor sidan grundar sig på? Beläggs påståenden med hänvisningar till aktuell och relevant litteratur?

Punkterna hämtade jag från: http://www.searchguide.se/bth/category/kallkritik/kallkritik-pa-internet/

Ett (inter)nät som snärjer

En god vän till mig fastnade framför sin dator och slukades av en konspirationsteori gällande Pentagon, världshärravälde, 11 september osv.... Terrordåden var en setup, Busch en marrionett och en grupp i Pentagon planerar att ta över världen. Medierna är manipulerade. Ingen känner till detta. Ingen, utom den grupp på nätet som presenterat teorin.

Vi lever i konspirationsteoriernas tidsålder. Jag hörde fick en bokrekommendation som handlar om en grupp som studerar sådana. De bestämmer sig för att skriva en helt vanlig inköpslista och lansera för omvärlden de mystiska djup som gömmer sig i denna. Det visar sig sedan att just den teori de lanserat, finns det en annan militant grupp som har kommit fram till och tror på fullt ut. De blir naturligtvis jagade då denna sökargrupp vill ha tag på inköpslistan. Låter roligt, har inte läst boken. Focoult Pendel ska den visst heta. Hur som helst....

Man kan inte komma runt att Internet har förändrat världen. Ingenting kommer bli detsamma som när man skickade dokument via post och snällt fick vänta på att de skulle komma fram. Eller när man gick till biblioteket för att göra efterforskning av något fenomen man stött på. Nu kan man sitta stilla och klicka sig fram till svaren på universums djupaste gåtor.

Det finns hejdlösa fördelar med Internet, men det kräver desto mer av gemene man. Den allmänna samhällsmedborgaren måste idag lära sig elementärt journalistiskt arbete. Det stavas källkritik.

Sexualdrift och synd

Att vi har begär är ju inte konstigt, alla är vi skapade med olika fysiska begär. Exempelvis sexdriften är ju i sig inte ond. Kyrkan har vissa perioder trott och lärt det, av rädsla för att folk skulle låta begäret styra. Detta är ju inte rätt väg. Sexualbegäret är ju något gott och gudagivet, förutsatt att det levs ut inom de ramar (inom ett äktenskap mellan en man och en kvinna) som Gud har satt upp. Problemet är att en sådan stark drift som sexualdriften lätt går från att vara god till att bli gud. Största religionen i världen i dag är måhända Kristendomen. Men dess största utmanare är inte främst Islam, utan Sex. Sex har blivit en religion. Och detta - det är avgudadyrkan.

För det är ju detta som är grejen med de olika legitima begär som vi har. De är givna av Gud, men de ÄR INTE Gud. Då blir det synd - avgudadyrkan. Detta är ett problem för många idag, även kristna. Hörde statistik (sorry att jag inte har källan tillgänglig nu) om att 40 % av amerikanska pastorer surfar på porr. Genomsnittsåldern för när ett barn första gången ser pornografi i USA är 11 år.

Hur gör vi när ett begär tar makten över oss. Ja, inte som kyrkan ibland har försökt - skuldbelägger och demonifierar begäret. Detta bygger ju exempelvis Buddhismen på. De ska döda begäret. När en munk får begär kan han försöka se alla kvinnor som sina systrar. Funkar inte det kan han meditera på ett kranium och påminna sig om att alla kvinnor ser ut så inuti. Sjukt, eller hur?

Nej, lösningen på att segra över ett begär är att ersätta det med ett starkare begär. Vi måste till korset, drabbas av den första kärleken till Jesus. Fyllas av hans Ande - den Helige Ande! Då börjar vi älska honom mer än allt och älska att leva heligt.

Syndens begär

Att vi har begär till syndiga saker är knappast en nyhet för någon. Lite mer främmande känns uttrycket att synden har begär till oss. Men så är det. I alla fall om man får tro det Bibeln säger om saken. Redan i det fjärde kapitlet ger den oss uppenbarelse om det. Det handlar om svartsjuka och mord. Det handlar om Kain.

Och HERREN sade till Kain: "Varför är du vred och varför är din blick så mörk? 7 Är det inte så att om du gör det som är gott, ser du frimodigt upp, men om du inte gör det som är gott, då lurar synden vid dörren. Den har begär till dig, men du skall råda över den." 1 Mos 4:6-7

Denna lilla passus är helt klart en grundbult för att vi ska förstå livet som människa. Vi kan utan tvekan konstatera att här presenteras synden som en aktiv, personifierad maktfaktor i tillvaron. Detta intressanta perspektiv är, påstår jag, mycket negligerat i förkunnelsen av idag. När vi talar om synden (om vi ens gör det) är det mest perspektivet med ett juridiskt tillstånd som är cancellerat i och med Golgata, eller så talar vi om syndakatalogen med alla dess avarter av synder (i plural), där många av dessa "synder" ofta inte kan sägas vara annat än kulturellt avhängiga påbud. Temat som första Moseboken 4 ger oss plockas upp med besked av Paulus i Romarbrevet, kapitel 5-8. Vill du studera synd, läs de kapitlen. Där förekommer hamartia 48 ggr (av totalt 64 ggr i NT om jag inte missminner mig). De kapitlen bör med andra ord väga ganska tungt för hur vi ser på synd.

Och så till sist en fråga: Är alla synd lika inför Gud?

Lite grundtextgodis

På grekiska språket markerar man inte det man tror på med en preposition som vi gör i svenskan. Alltså, man skriver oftast inte "tro på Jesus", utan helt enkelt "tro Jesus" och så låter man kasus (nominativ, genitiv, dativ, ackusativ) bestämma ordets funktion i meningen. Exempelvis i följande bibelord:

21 Men nu har utan lagen en rättfärdighet från Gud blivit uppenbarad, en som lagen och profeterna vittnar om, 22 en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus, för alla som tror. (Rom 3:21-22a)

Här står det "tro" och sedan "Jesus Kristus" i genitiv. Man har då två möjligheter när man översätter: (1) den "vanliga" översättningen att tron är på Jesus Kristus eller (2) en s.k. subjektiv genitiv som snarast skulle översättas "Jesu tro", eller eftersom "pistis" (tro) betyder både "tro" och "trofasthet" skulle det alltså kunna röra sig om "Jesu Kristi trofasthet". Intressant, va?

Ett liknande exempel finns i Mark 11:22 i storyn om fikonträdet som Jesus förbannade. Han svarar lärjungarna "Tro på Gud", ordagrant: "Ha tro Gud" (där Gud står i genitiv)
Det skulle alltså här kunna översättas: "Ha Guds tro!"

Ja, nu ska jag inte trötta ut dig längre, men tänk vilka djup det finns i den heliga Skrift. Och ni som tyckte detta var tråkigt och ointressant, glöm inte att jag varnade dig med rubriken.

Ha en riktigt välsignad helg!

Typologisk bibeltolkning

Ett gammalt beprövat sätt att läsa Bibeln, i synnerhet Gamla testamentet är den s.k. typologiska bibelförståelsen. Typologi handlar om att en företeelse eller en person pekar fram emot något annat och fungerar som ett slags profetisk symbol för detta. Den typologiska bibelförståelsen
handlar därför i första hand om gammaltestamentliga karaktärer och händelser som är likt skuggor av det som vi får presenterat i Nya testamentet. Talesättet att det nya finns i det gamla förvarat, det gamla blir i det nya förklarat är en ganska träffande beskrivning av
ett sånt här symboliskt förhållningssätt till Bibeln. Josef är en profetisk bild som pekar mot en lidande och förskjuten Messias, genom att han förkastas av sin familj och sedermera av Potifar, till slut blir upphöjd och för med sig räddning till en hel värld och försoning till
sin egen familj. Mose är också han en profetisk bild på Messias som befriar sitt folk ur slaveri. Uttåget ur Egypten kan ses som en avfärd från det sataniska riket, vandringen genom röda havet som dopet. David är ytterligare en bild på Messias. Han är den segrande konungen
som befriade Israel från främmande makter; på samma sätt avväpnade Jesus Kristus Satan och hans fördärvsmakter för att etablera Guds rike på jorden.

Kyrkans tidlösa skatt

Postmodernitetens vindar har blåst ett tag. Alla har sin sanning och mitt i denna snålblåst är vår utmaning som kyrka att på ett tidsrelevant sätt förkunna det tidlösa. Den kristna tron rör sig på båda planhalvorna - den är en subjektiv erfarenhet av en objektiv sanning. Detta kan vi aldrig komma ifrån och som så ofta så utgör dessa två sidors ytterligheter två diken.

Å ena sidan kan vi fastna i hårklyverier om vad som är "renlärigt" och "objektivt sant". Detta har ofta skett och sker förjämnan i kyrkohistorien. Då räcker det inte med att Kristus är sann Gud och sann människa, utan man lär komma fram till exakt hur hans mänskliga och gudomliga natur förhåller sig till varandra. Är de kanske sammanfogade som två kammar eller mera totalt förenade som ett järn upphettat i elden, där man inte kan skilja glöden från järnet?

Andra diket är det som stora delar av frikyrkan istället styrt rakt ner i, förmodligen ofta av en rädsla för hårklyverier som den jag nämnt ovan. Man styr ner i subjektivitetens dike. Här är det den personliga upplevelsen som väger tyngst (eller väger något över huvud taget) och individualismen visar sitt fula tryne. I detta är vi inte alls olika samhället i övrigt, där privatreligiositeten råder. Svensken är mer andlig än någonsin, men har inget till övers för kyrkan.

Är det då inte rätt att anpassa våra kyrkor helt åt svenskens önskning. Då kan vi äntligen få honom till kyrkan och påverka honom successivt. Saken är den att vi med stor sannorlikhet redan har sålt vår själ när han äntrar kyrkdörren. Vi halkar lätt in i en pragmatism som i sin skrifttolkning mer tänker på vad som "funkar" än på vad som är sant - "funkar" då i bemärkelsen gör svenske Svensson glad och får honom att gilla mig och min kyrka.

Självklart ska våra kyrkor funka! Självklart ska svensken stanna där och möta Jesus till frälsning. Men för att detta ska ske måste vi inse att kyrkans skatt är EVANGELIET, det oföränderliga, beprövade, historiskt sanna, objektiva EVANGELIET om Jesu liv, död och uppståndelse. Däri finns kraften. Däri finns församlingstillväxten. Däri finns segern.

Gamla Testamentets lagiska Gud?

Det är vanligt att vi tänker oss Gamla testamentets gudsbild som lagisk i kontrast till den milda och förlåtande Gud som framträder i NT och som Jesus ger ett ansikte. En för stor polarisering mellan GT och NT har ibland inträffat (kyrkohistorien har i det här avseendet upprepat sig en mängd gånger) och det blir vilseledande och i värsta fall förödande för gudsbilden när vi spelar ut Bibelns två delar mot varandra. Jag vill lyfta fram en aspekt på nåd som tydligt framträder i GT, nämligen utväljandet.

Det var inte lagen som gjorde judarna till Guds folk, utan utväljandet. Han valde dem och de hade en relation till honom innan lagen gavs:

Därefter sade HERREN till Mose: "Gå till farao och säg till honom: Så säger HERREN: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig! 2 Mos 8:1

Gud kallar israeliterna "mitt folk", långt innan lagen gavs till dem. Varför? Eftersom han hade utvalt Abraham, på grund av dennes tro. Lagen gavs alltså till Israel, inte som en förutsättning för gemenskap med Gud, utan som en följd av den befintliga gemenskapen med Gud. Vilken skillnad det gör för vår gudsbild när vi ser detta!

Miljöpartist som har en del att lära Svenska kyrkan

Ta gärna en titt på Schlaugs artikel i Dagen om du inte redan gjort det. Här talas sanning som Weijeryd och Svenska kyrkans läronämnd skulle behöva idissla en aning i tanken. En sådan som Jesper Svartvik exempelvis, som sitter med just i läronämnden, kunde allt behöva sätta sig vid Schlaugs fötter och lära ett och annat. Docent i GT och professor och ändå kan Svartvik hosta upp en tolkning av 3 Mosebokens "Du ska inte ligga hos en man som man ligger hos en kvinna, det är en styggelse" som gör gällande att texten handlar om att män inte skulle behandla andra män som man behandlade kvinnor. Maken till dålig exegetik får man leta efter. Men visst kan man väl kosta på sig lite dålig bibeltolkning om man får vara politiskt korrekt. Patetiskt! Men det är glädjande att ett gammalt språkrör för miljöpartiet nu är ett språkrör för lite rim och reson - nämligen att kyrkan för evigt bör låta Skriften vara auktoriteten.

Omsorgsfullt sågad vid fotknölarna

När man som jag pluggar teologi har man ofta förmånen att luncha med folk från andra kyrkliga schatteringar än ens egen. Visst är det berikande att möta andra traditioner. Igår hade jag en sådan lunch inplanerad sedan länge med en luthersk präst och teolog. Inget ovanligt i sig, jag umgås med lutheraner stup i kvarten. Dock kändes denna lunch speciell. Vi skulle nämligen prata om profetisk gåva. Han hade deltagit i ett seminarium för drygt ett år sedan då min uppsats om profetia i urkyrkan lades fram och ville språkas vid om detta. Det kändes spännande tyckte jag.

Nu blev det lite annorlunda än jag tänkt mig, då min bok om att höra Gud i Skriften (med titeln Det Profetiska Ordet) hann komma ut och min lunchkamrat hann läsa den innan vårt samtal. Han är en seriös och mycket vänlig, gudfruktig person och vår lunch kom att handla helt om boken. Jag hade stor begåvning, började han, men jag kände att ett stort MEN hängde i luften och väntade på att få komma fram. Och fram kom det.

Bilderna blev många. Boken var “en tur med ungarna till Liseberg som stannade utanför entrén, en väl uppdukad måltid där maten aldrig kom in, en vacker guldring till hustrun utan den beställda diamanten, osv osv….” En bild säger mer än tusen ord. Hårda ord. Snopet att bli så sågad; jag trodde boken var full av substans (det tror jag fortfarande).

Felet, menade min lutherske broder, var bristen på korsteologi, bristen på lag och evangelium. Man kan aldrig tala om förnyelse och andlig tillväxt utan att måla Kristus. Kritiken var tung eftersom vem vill inte vara kristocentrisk. Men utifrån hans sätt att se det verkar det inte gå att behandla ett ämne utan att tydligt förkunna korset. Jag håller med om att korset ska vara centrum i förkunnelsen. Men visst måste man kunna skriva en bok om att höra Gud i texten, utan att i varje kapitel tala om döden och uppståndelsen? Vad tycker ni mina kära läsare? Tyck gärna till.

Debut som författare

Jag upplevde ett tilltal i april 07 som uppmanade mig att skriva en bok. Jag fick faktiskt titeln, och det lär inte höra till vanligheterna att man börjar sitt bokskrivande med en titel. Titeln jag fick var "Det profetiska ordet". I den sökande process som startade i och med det ordet stötte jag på 2 Pet 1:19 där aposteln använder just det begreppet och syftar på Skriften. Så fick det bli en bok om Bibeln som det profetiska Ordet.

Boken handlar om att lära sig att höra Guds röst med bibelordet i centrum. Om universum skapades genom att Gud talade det till existens, vad bör det innebär för vår syn på ord i allmänhet och Guds ord i synnerhet? Jag tar upp det inre livet, vår mottaglighet för Guds tal och problemet med att lyssna i vårt uppstressade samhälle. Jag ger också lite kyrkohistoriska återblickar på att man faktiskt läst Bibeln profetiskt i alla tider. Beställ ett exemplar och läs lyssnande. Den som vågar börja lägga örat intill sin Bibeln och lyssna, ska inse att Gud aldrig är tyst.

Guds frid!

Gustaf

Bön - att inte impa, utan inympas!

"Lär oss att be" sa lärjungarna till Jesus. Man kan alltså växa i sitt bedjande och bli bättre på bön.

När vi tänker på förbättring är det lätt att fästa sig vid metoder. Så även med bön. Vi vill ha konceptet, steg 1,2,3 så att vi kan följa det och få resultat. Det är förståeligt. Men kan det vara så att vi ibland inte ser skogen för alla träd. Alltså, meditation, krigstungor, barnnödsbön, knäböjande, ikoner, tidegärdsböner i all ära, men - metoderna är inte själva bönen. Metoderna lär oss att be.

Visst är det väl möjligt att praktisera ovanstående metoder utan att egentligen be? Att det blir något annat än möten med Gud, en slentrianmässig vana, något för att impa på Gud. Och det är ju inte möjligt att imponera eller komplettera Gud. Han är fullkomlig och sig själv nog. Är det inte snarare fråga om att låta sig inympas, att vända hjärtat till Gud och låta sig fyllas av honom, hans vilja och hans Andes liv. "Detta är evigt liv att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus" (Joh 17:3).

Alltså, om man kan sysselsätta sig mig bönemetoder utan att fördenskull egentligen be, blir ju frågan om hur man vet att man verkligen ber relevant. Vad kännetecknar en bedjare? Jag skulle vilja svara att det är gudstillvändhet. Att vara en god bedjare är att vara centrerad kring Gud och medveten om hans närvaro. Detta kan man vara jämt, i vardagssysslorna, på arbetet och på ICA. Då går bönen från att vara en programpunkt till att bli en livsstil. Sursum Corda!

Varför bör man egentligen be?

Jag var för en tid sedan hos en vän och släkting i Stockholm och vi kom in på frågor man kan brottas med i tron. Brottas gör vi alla och det måste inte vara något dåligt med det. Faktum är att ur brottningskampen kan seger och andlig mognad komma. Tänk bara på Jakob i Bibeln (1 Mos 32).

Min vän erkände då att han ofta brottats med frågan varför vi ska be. Visst, det står i Bibeln, visst Jesus gjorde det, men - varför? Varför be till ett fullkomligt väsen som är allvetande och sig själv nog? Det är ju inte så att Gud faller av tronen eller får en dålig dag om vi inte fyller hans självbekräftelsekvot genom våra böner.

Jag tror att vi ska be av samma anledning som vi existerar. Syftet med vårt varande här på jorden sammanfattas i 1 Kor 1:9. Där står det att "Gud är trofast, som har kallat er till gemenskap med sin son Jesus Kristus." Vi är kallade till gemenskap med Gud. Och det är ju detta som är bön. Gemenskap. Läs gärna och fundera en aning över vad Jakob skriver i sitt fjärde kapitel, de fem första verserna. Han skräder inte orden när han kritiserar sina läsare för att be illa, "för att slösa bort allt på njutningar". Han går vidare och konstaterar att de inte kan vara vänner med världen utan att bli Guds fiender. Här tror jag vi har pudelns kärna. En god bedjare är en som lärt sig ha gemenskap med Gud.

Frågor för att mäta din integritet

Läste just en lista av bra frågor för att kunna mäta sin integritet. Tänkte dela den med er. Skynda inte igenom den. Det är lätt att "beta av" frågorna och svara som man önskade att det vara snarare än hur det egentligen är.

1 Hur väl behandlar jag människor från vilka jag inte kan få ut något?
2 Är jag transparent inför andra?
3 Spelar jag lätt rollspel beroende på vem jag är tillsammans med?
4 Är jag samme person när jag har strålkastarljusen på mig som när jag är ensam?
5 Är jag snar att erkänna att jag haft fel, även när jag inte pressas till det?
6 Sätter jag andra före min egen agenda?
7 Har jag en konstant moralisk standard eller låter jag situationen bestämma min etik?
8 Tar jag moraliska beslut även när de är svåra och har ett högt pris för mig personligen?
9 När jag har något att säga någon, talar jag direkt till vederbörande eller talar jag med andra om honom eller henne?
10 Är jag ansvarig ("accountable") inför minst en människa för vad jag tänker, säger och gör?

Feminism och en machoman

Levande läsning

Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar. Inget skapat är dolt för honom, utan allt ligger naket och uppenbart för hans ögon. Och inför honom måste vi stå till svars. Hebr 4:12-13

Människor ser till det yttre, Gud ser till hjärtat. Hjärtat är enligt Bibeln platsen för vår själ (personlighet, känslor) och ande (den innersta livslågan som tänts av Gud och vill till Gud). Att låta sitt inre formas till att bli odelat, starkt och gudfruktigt tar tid och kräver eftertanke. I denna process behövs mat för vårt inre - maten från det eviga och kraftfulla Gudsordet. Det är när jag utsätter mitt inre för Guds sanning som skräp kommer upp till ytan, blir belyst, avslöjat och förtärt. Där, inför Gudsordet, formas jag att kunna skilja på vad som är själsligt, det vill säga sprunget ur mig och mitt själsliv och vad som är ande och liv. Där, inför Guds sanning, luttras jag och renas likt i en smältugn när guld skiljs från slaggprodukter för att det ska bli rent och värdefullt. Men det fordras hetta. Jag måste ha en läsning där jag välkomnat Guds ande att tala. Hans närvaro måste vara prioriterad. Då kan jag närma mig Gudsordet som vore det en mötesplats. En plats där evigheten träder in i mig och min vardag.

De första kristnas andeledda skrifttolkning

Jag fokuserar lite under en tid här på Skriften som Det Profetiska Ordet. Och här har du anledningen (vilken jag lär basunera ut framgent): jag debuterar med en bok i ämnet. Den kommer ut i september med just titeln "Det profetiska ordet". Hur som helst, det var inte det jag skulle skriva nu.

Har du tänkt på hur frekvent de nytestamentliga skribenterna gör skriftutläggningar som ur ett historiskt-kritiskt tolkningsperspektiv verkar gripna ur luften. Gripna ur luften är de naturligtvis inte, utan inspirerade av Anden. Ett exempel:

"Där stannade han tills Herodes hade dött, för att det skulle uppfyllas som Herren hade sagt genom profeten: Ur Egypten kallade jag min son." (Matt 2:15)

Matteus citerade ett skriftställe ur Hosea bok som definitivt syftade på Israels uttåg ur Egypten. Evangelistens (andeledda) tolkning är dock att detta också kan appliceras på Jesu uppväxt och familjens flykt till och återkomst från Egypten.

Ett exempel till: I Matt 4:4 återger Matteus Jesu egna ord. Han frestas av Satan att göra ett brödunder och påpekar att människan inte ska leva endast av bröd, utan av varje ord ur Guds mun. Det är en parafrasering av 5 Mos 8:3 där "människan inte ska leva endast av bröd utan av allt som utgår från Guds mun". Det som åsyftas som utgående från Guds mun i 5 Mos är mannan från himlen, medan Jesu (och Matteus) poäng är att vi ska leva av Gudsordet, av hörsamheten och lydnaden inför det.

Listan med exempel kunde bli lång. Vi måste konstatera att de i första generationens kristna som utvaldes av Gud att nedteckna NT utförde karismatisk exegetik, eller "pingstbibelbruk" om man så vill. Deras uttolkningar har i sin tur blivit helig Skrift för oss tillsammans med GT. Varför skulle inte vi kunna tro att samme Ande som inspirerade dem kan vägleda oss till profetiska tolkningar idag. Naturligtvis inte för att upphäva den historiska läsningen. Inte heller för att lägga något nytt till Skrifterna. Men för att själva erfara Skrifterna!